Jag har lätt för att skratta åt mig själv, när jag gör något "tokigt". Det är kanske en gåva, kanske någon liten gen som jag ärvt. Eller så är det ett härmbeteende. Både min mamma och min pappa har haft lätt för att skratta åt sig själva, om det inte varit något alltför "tokigt".
TIll och med när jag var riktigt risig för 10-12 år sedan, vet jag att jag kunde skratta åt mig själv.
Jag hade problem med att fixa mat då, jag fick liksom inte ihop ingredienser och så i mitt huvud. Recept var inte ens att tänka på. Det är kanske svårt att förstå för den som inte varit utbränd, slutkörd av stress. Men om jag försöker förklara det så som jag fått det förklarat för mig; att bli utbränd är som att drabbas av en stroke. Det påverkar hjärnan som när man får en stroke. Så vissa saker var helt enkelt omöjliga för mig att göra en period. Det gick inte. Mina händer löd mig inte, hur mycket jag än försökte. Till exempel kunde jag inte längre knyta en rosett. Min hjärna fick inte ihop rörelserna. Och det förändrades över en enda natt. Det tog ett par år innan jag kunde knyta en rosett igen.
Skillnaden mellan utbrändhet och stroke är att vid utbrändhet läker allt samman igen, fast det kan ta mycket lång tid. Vid stroke kan också mycket läka samman igen, men det är läkningen som är skillnaden mellan stroke och utbrändhet. Har olika experter/läkare berättat för mig.
Jag minns en gång, då när jag var så där dålig. Jag hade ju mina barn att ta hand om, 5 och 9 år gamla ungefär. Och de var så klart hungriga som barn är. Jag skulle göra makaroner och falukorv. När jag skulle försöka att hälla av vattnet från makaronerna genom durkslaget, så tappade jag alltsammans på golvet. Jag kunde inte få ihop höger- och vänsterrörelser med händerna. Så hade jag det i flera år, liknande problem.
Den gången kunde jag ju lagt mig ned och gråtit. Men jag är inte sådan, inte för det mesta i alla fall. I stället började jag gapskratta åt mig själv, minns jag. Sedan gjorde jag pulvermos till falukorven i stället. Och slängde alla makaronerna.
Det är fint att kunna skratta åt sig själv, tycker jag. Om man kan det. Det är olika hur man är och var man är i livet, tror jag. Men att kunna det, det känns så gott inuti en själv. På något sätt som att man genom att skratta åt sig själv, visar för sig själv att jag älskar mig själv nu också, trots det som gick galet.
Det är ju där kärleken börjar. Med att kunna älska sig själv. Precis sådan som man är.
