Din aggressivitet får mig omedvetet att må illa. Jag klarar inte längre att möta dig ensam. Även om jag vet att du inte rår för det, att det är sjukdomen, gör det så ont i mig. När du kastar en sax efter mig, när du hotar mig med två köksknivar, då går jag. Jag lämnar dig. Du har redan stuckit kniven i mig och den vrids långsamt om därinne i mig. Jag åker hem och gör grönsakssoppa till dig, som du får på kvällen. Då är du lugn igen.
Situationen river upp gamla minnen. Hur jag gömde mig som liten unge med mitt blödande knä hellre än att söka tröst hos dig. Jag var så rädd att du skulle börja skrika när du fick se att jag ramlat och slagit mig. Jag var så rädd att göra dig rädd.
De gånger du skrek åt mig bland folk och det var så pinsamt, jag var tonåring. De gånger du skrek åt andra. Den gången du skrek och var så arg på mitt konfirmationskalas i mitt fosterhem och sedan lämnade mitt kalas. Jag minns känslan när jag stod i fönstret och såg efter dig. Såg dig krokig, nedböjd gå bort från mig, jag minns mina tårar som aldrig kom fram. Hur jag ansträngde mig för att vända mig om, bort från fönstret, för att le mot de andra och fortsätta kalaset för att skydda dig, för att låtsas som att allt var bra, för att visa att nej, du hade inte alls gjort mig illa. Jag ville ju så gärna att du skulle vara frisk och stark. Så att jag skulle få flytta hem till dig, för att vi skulle bli en familj igen.
Många gånger skrek du i förtvivlan. Jag vet, jag förstår, du hade det verkligen inte lätt. Många gånger skrek du för att få mig att lyda. Jag lydde. Och fick beröm för det. När jag blev vuxen och själv fått barn började jag säga nej, först för att jag ofta var så trött, så småningom för att jag förstod spelet som vi spelade, det sjuka i situationen. Jag sa nej till att kolla om du stängt av spisen, nej till att gå tillbaka till din lägenhet och kolla att du låst, inte alltid nej, oh, nej. Men nej ibland. Nej när jag kände att jag inte orkade.
Så småningom slutade du faktiskt be mig kolla att du stängt av spisen, låst dörren. Fast du bett mig om det i 30 år, så slutade du. Det var stort och kändes gott i mig. I dig också, tror jag. Du växte och fick självförtroende. Ibland kan för många ja göra en människa mer illa än nytta. Fast det tog lång tid innan jag förstod det.
Nu har vi en tung tid igen, du och jag. Jag känner med dig. Jag gör det jag orkar. Någonstans inne i mig vaknar den lilla upp igen nu när du är dålig och vill släppa allt hon har för händer och bara ge allt av sig själv till dig, springa på snabba ben och hjälpa dig med allt du ber om, sträcka fram sina händer, säga ja... utan att för en enda sekund tänka på sig själv.
Jag älskar ju dig, jag vill att du ska ha det bra. Jag håller mig själv uppe med att tänka på alla lyckliga stunder vi haft tillsammans också i vårt liv, alla visa ord du sagt till mig, de gånger du stöttade mig när jag blev svag. Hur jag beundrat din förmåga att resa dig gång på gång på gång i ditt liv. Jag vill tro att du gör det den här gången också.
Jag har sovit gott i natt. En dag i taget...
Tack till er som skriver till mig. Tack för stöttande ord. Allt gott till er!