Jag kände mig som Lille Skutt idag när jag åkte in till öronavdelningen på sjukhuset. Med darriga ben gick jag genom de långa korridorerna. Många känslor dök upp i mig från när jag gick samma väg i februari-mars. Då på väg till mamma på geriatriska avdelningen för att hälsa på henne. Den gången jag fick beskedet från läkaren att mamma var döende. Den gången mamma tog sitt avsked från mig.
Läkaren idag fick ut så pass mycket vax ur mitt öra att hon kunde konstatera att hörselgången är väldigt röd och inflammerad. Det är det som gör att jag har så ont och hör så dåligt och upplever det jobbigt att vara i miljöer med mycket ljud och buller.
För att kunna behandla inflammationen behöver man alltså få ut vaxet. Och det sitter som berg, verkar det. Fast lite mera fick läkaren ut idag. Lite mera försvinner för varje gång som jag är på läkarbesök.
Idag svimmade jag inte i alla fall. Fast yr blev jag och jag är yr nu efteråt också. Jag känner det smärtsamt när läkaren petar i örat med sitt instrument. Öronsugen klarar jag riktigt bra nu. Det är konstigt vad man vänjer sig snabbt vid saker som människa.
Så, ja, kort och gott. Jag får fortsätta att leva i sus, fast inte dus. Åtminstone en vecka till. Droppa cortison i örat morgon och kväll. Nästa torsdag nytt besök på öronmottagningen på sjukhuset igen. Kanske att då ... tja, jag vet knappt om jag törs hoppas längre, på att man lyckas helt den gången heller. Jag får ta en dag i taget. Till jul ska jag väl vara klar med det här i alla fall, tänker jag.
300 kronor kostade besöket idag. Det börjar bli en dyr vaxproppshistoria. Den dyraste hittills i mitt liv. De pengarna hade jag velat gjort en liten semesterutflykt för i stället. Känns som att jag skulle ha behövt det mera än att fortsätta att springa till sjukhuset. Fast så klart att jag är tacksam att det finns hjälp att få. Det är bara att jag är så fruktansvärt trött just nu.
Ibland får man helt enkelt bara acceptera att saker och ting är som de är. Det är ju ingen allvarlig sjukdom som jag har. Fast det är ett tillstånd som är tröttande, smärtsamt och också isolerande eftersom jag inte orkar med ljud eller samtal som jag brukar göra. Jag ser det som att jag har hamnat i en ofrivillig fast kanske ändå välbehövlig tyst retreat. Med ett visst ständigt sus och brus i ett öra.
Här hittade jag tröst hos en annan bloggare som haft hörselgångsinflammation. Tröst i att den bloggerskan bekräftar smärtan som jag känner. Hon menar att smärtan från vanlig öroninflammation är ingenting jämfört med smärtan från hörselgångsinflammation.
Själv så vet jag inte skillnaden på den ena smärtan eller den andra. Jag har aldrig haft öroninflammation i hela mitt liv. Fast jag har fött barn, det har jag. Utan någon som helst smärtlindring. Det tänkte jag på idag när jag låg där i stolen och läkaren försökte få ut vaxet ur örat med sitt instrument och det högg som knivar i mitt öra. Det gav mig kraft att hålla ut.
