Precis när jag stod på tå och sträckte mig längre än jag egentligen kan för att få upp sommartröjan i överskåpet till garderoben, kom jag att tänka på N. Jag skulle på mitt livs första riktiga anställningsintervju när jag mötte henne. Jag var nervös när jag klev in i entréen och gick fram till receptionen för att anmäla mig. Där satt N. En leende kvinna, välfriserad och med pigga ögon.
"Jaha, sa hon leende till mig, när jag berättat mitt ärende. Jag ska gå och säga till chefen att du är här.
Nervös som jag var hade jag svårt att stå still och vände mig snabbt om och gick bort för att titta ut genom fönstret. Jag hörde N:s klackar när hon vandrade iväg genom korridoren. Sedan var det tyst en stund. Så hörde jag N:s klackar igen. Nu var de på väg åt andra hållet, mot mig.
Jag vände mig om för att kunna möta N där hon kom.
Mina ögon mötte N:s. Jag kände att jag var på väg att brista ut i skratt. Det var pinsamt. Pinsamt att jag höll på att brista ut i skratt, men jag blev så överraskad. N var kanske 50-60 cm lång. Eller om man nu säger kort. N var en kortväxt kvinna. Den mest kortväxta kvinna jag mött i hela mitt liv så här långt. Och jag var nära att börja skratta... det var pinsamt.
Jag tror att N, som var ungefär mitt i livet, såg mina känslor i mina ögon. Hon såg mig rakt in i ögonen, fortfarande lika varmt leende och sa att jag kunde följa efter henne så skulle hon visa mig till chefen.
Jag minns hur jag gick där bakom henne i korridoren. Ljudet av hennes klackar. Hur hon vaggade fram och var lite sned i ryggen där hon gick. Hennes fina klänning, hennes välvårdade hår. Händerna med de välmålade naglarna.
Jag fick jobbet direkt efter intervjun. N och jag blev jobbarkompisar. Hon visade sig vara inte bara en ovanligt kort människa, utan en ovanlig människa överhuvudtaget. Hon hade en särskild hög stol för att nå upp till sitt skrivbord. Hon använde stege varje gång hon skulle plocka fram något ur sina hyllor. Eller så klättrade hon helt enkelt på möbler och i bokhyllor för att få fatt i det hon behövde. Hon hade en specialframtagen bil som passade henne som handen i handsken. Hon totalvägrade i övrigt att ha hjälp från samhället på grund av att hon var kortare än de flesta vuxna människor här i världen. I sitt kök hemma i sin lägenhet var det höga stegar som gällde, för att nå det hon behövde nå. N klarade sig själv. Nåde den som tyckte något annat, att hon skulle ha hjälp.
N hade en stor fördel jämfört med de flesta vuxna människor här i världen. Hon nådde ovanligt lätt det som var nära marken eller golvet. Var vig som en ballerina. Använde hela sin kropp för att nå de högsta höjderna, log och skrattade för det mesta, kunde sätta gränser och vara bestämd. N visste sitt värde. Människovärdet.
N lärde mig mycket om att vara människa. Jag beundrade henne enormt. Vi hade ofta djupa samtal om allt möjligt i livet. N älskade sitt jobb och N älskade människor.
Jag ryser märker jag, nu när jag skriver om N. Hon var fantastisk! Jag är så lycklig att jag fick möta henne den där gången. Jag är så tacksam att jag fick vara jobbarkompis med just henne.
Sedan funderar jag över hur N skulle haft det idag. Skulle N haft ett jobb? Skulle N fått komma på en anställningsintervju överhuvudtaget? Skulle arbetsgivarna anställt N som behövde ta fram en stege varenda gång hon skulle ta fram en pärm ur bokhyllan? Sånt tar lite mera tid.
Jag är inte så säker på att N skulle haft en chans på arbetsmarknaden idag. Men jag är säker på att N skulle ha fixat det bra för sig i alla fall i sitt liv. Hon var en sann överlevare! Och sist av allt ett offer.
