Idag var jag på det tredje mötet i programmet Arbetslivsintroduktion. Det var ett lika lugnt möte som det förra. Min handläggare och jag pratade med varandra. Jag fick berätta om hur jag jobbar och vilka jobb jag har framför mig den närmsta tiden.
Sedan bokade vi in ett möte till. Troligen blir det det sista mötet, om inte Försäkringskassan vill att vi har ett möte tillsammans en gång till.
Den 30 september kommer att vara den sista dagen jag är med i Arbetslivsintroduktion. Direkt dagen efter, på lördagen, ska jag skicka in en ny sjukskrivningsanmälan via Internet. På måndagen ska jag skicka in en anmälan med vanligt brev tilsammans med mitt läkarintyg. Sedan återstår att vänta på besked. Det kan ta tid, jag är medveten om det. Jag är också medveten om att ungefär hälften av de utförsäkrade kommer tillbaka i sjukförsäkringen igen. Och ungefär hälften gör det inte.
Mitt i alltsammans känner jag en stor frihetskänsla. Den har vuxit fram i mig framförallt den här senaste helgen. För första gången under min 13 år långa sjukskrivning kommer det vare sig att angå Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen vad jag gör eller inte gör. Kanske att bara den som själv varit långtidssjukskriven kan förstå den frihetskänslan. Även om där också finns mörka moln av ovisshet om hur det kommer att bli med ekonomin för mig framöver.
Men jag funderar på om jag inte ska fira min nyvunna "frihet" på något sätt den 30 september. Jag tror det. Det blir nog tårta den dagen. Eller något ännu bättre. Kanske en trerätters festmåltid.
"When life gives you a lemon. Make lemonade".
