tisdag 18 maj 2010

Brighton nästa!


Igår bokade vi tåg- och flygbiljetter för att åka till Brighton! Äntligen! Vi ska åka över och få se hur min äldsta dotter har haft det där när hon läst engelska på universitetet. Och det bästa av allt; vi ska resa hem tillsammans, allesammans. Det gör mig så lycklig att jag gråter.

Jag har ju inte träffat henne sedan januari. Hade jag inte haft jobbet så hade jag väl längtat ihjäl mig efter henne. Men tack och lov så har jag haft så fullt upp att göra sedan jag började jobba, att tiden har rusat iväg. Och nu är det bara några veckor kvar så kommer hon hem.

Jag är nervös för att flyga. Jag har bara flugit en gång förut i mitt liv och efter den gången sa jag att jag aldrig mer skulle göra det. Den här resan kommer jag att få se både Kastrup, Heathrow och Gatwick (tror jag att den heter). Vi ska åka tåg också, till och från Köpenhamn.

Så nu ska jag alltså göra det igen. Jag ska flyga. Trots att jag känner mig rädd. Jag ska utmana den där rädslan, precis som jag gjorde förra året när jag åkte i tunneln under havet mellan Dover-Calais. Jag var jätterädd bara jag tänkte på det ett halvår innan. Men när jag väl var där, i tunneln, då kände jag mig alldeles lugn.

När det gäller att flyga, så tränar jag mig i att tänka att det är som att åka vattenskidor på vatten, ungefär. Luft är någonting. Flygplanet åker på luften. Det känns vilsamt för mig att tänka så. Jag förbereder mig mentalt, lite då och då.

Och så klart, bara jag tänker tanken att få krama henne igen, min älskade, älskade unge... ja, då skulle jag väl kunna hoppa fallskärm om det behövdes för att få göra det. Så stark är kärleken till henne. Och min längtan efter att få krama henne.