Jag ser ut som jag fått stryk. Jag fick som ett blåmärke under högra ögat i förrgår. Vad jag vet har jag inte varit i slagsmål med någon. I så fall måste det ha hänt under natten, när jag sovit. Jag har inte bestämt mig än om jag bara ska låta det vara där och sminka över det blå, eller om jag ska ringa till Vårdcentralen.
Jag är förkyld och jag är stel och öm i ryggen. Det blir sämre när jag promenerar, fast jag tar små promenader i alla fall, för jag har ju inte feber i alla fall.
Det var min kropp det. I själen är det precis tvärtom.
Jag sover gott. Vaknar utsövd. Jag känner mig väldigt glad och så där fnissigt busig idag, trots valresultat och allt.
Jag känner mig så glad så jag skulle vilja skriva något riktigt, riktigt roligt här i min blogg just nu. Fast jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Jag letar och letar bland mina minnen genom livet efter något riktigt, riktigt roligt. Jag menar, jag har ju varit med om precis hur mycket roligt som helst i mitt liv. Där skulle jag ju kunna få en idé, tänker jag.
Men den delen av hjärnan har visst inte vaknat än. Det är bara att invänta att den gör det, då. Vissa saker kan man inte tvinga fram. De kommer när man minst väntar dem. Som märkliga blåmärken under ögonen, till exempel.
