Jag har tänkt det många gånger förut under min tid som sjukskriven. Fast inte riktigt vågat. Inte heller orkat.
I dag har jag bestämt mig. Jag känner mig trygg i beslutet som jag fattat.
Jag kommer inte att söka om att få bli sjukskriven fler gånger. Trots den ohälsa som jag har kvar efter min utmattning.
Av allt jag läst om psykisk misshandel, är det just det som Försäkringskassan håller på med idag. Man misshandlar människor psykiskt. Man smeker med den ena handen, det vill säga man erbjuder till exempel möten/utbildningar/rehabilitering som ger hopp ett tag för att sedan slå sönder hoppet för den sjukskrivne. Man ger ersättning en kort tid för att sedan igen och igen och igen skapa osäkerhet kring om man kommer att få sin sjukersättning eller inte. Man smeker med den ena handen och slår med den andra. Jag känner igen psykisk misshandel. Jag har mött det flera gånger i mitt liv.
Enda sättet att bli av med en psykisk misshandlare är att gå, att lämna. Det är det jag gör nu. Jag lämnar Försäkringkassan. Jag känner mig lugn när jag skriver det. Jag tror att jag kommer att få mer energi i mitt liv som icke sjukskriven än som sjukskriven och beroende av en psykisk misshandlare. Jag kommer att lägga den energi jag har idag på att utveckla mitt skrivande, bland annat i Skrivklådan.
Jag tänker på de unga människor jag har hört talas om som bland annat finns i Göteborg. Intellektuella människor som lever i kollektiv, handlar second-hand och äter mat som de hämtat i containrar, mat som slängts fast att den fortfarande går att äta, vissa jobbar, andra studerar. De har som mål att klara sig på så lite pengar som möjligt. Delvis grundat på att de inte vill bidra till överkonsumtionen i samhället.
Kan de, så kan jag, tänker jag. Överleva. Detta är min styrka. Har man en gång varit fattig och på samhällets botten och överlevt, så är man inte rädd för att bli fattig igen. Jag vet att jag kan känna lycka utan en massa prylar och utan rikedomar.
Min make och jag är inte överens i den här frågan. Vart det leder vet jag inte idag. Jag får ta konsekvenserna av mitt beslut.
Nu ska jag börja räkna ned dagarna tills jag inte längre är sjukskriven. Det är jag som bestämmer dem nu. Inte någon som helst annan.
Egenmakt.
Det svåraste i livet är stunderna, dagarna, åren av tvekan.
Inte de dagar man fattar genomtänkta beslut djupt inifrån sitt hjärta.
Då dansar hjärtat. Då sjunger Själen.
