Jag är på mini-semester i Danmark när nyheten når mig om bomben i Oslo och dödsskotten på de många unga människorna i Norge. Mitt i semesteridyllen där jag befinner mig, med korsvirkeshus, stockrosor, fiskebåtar och wienerbröd med choklad i, sveper traumat över mig genom TV-rutan. Jag kan inte skydda mig. Jag vill det inte heller. Jag vill möta mina känslor. Jag vill känna empati, medlidande, känna tårarna falla när jag hör de unga vitttnena från ön berätta om upplevelser som ingen människa skulle behöva vara med om. Jag vill känna allt det jag känner. Därför att det är att vara en levande människa; att kunna känna. Även om det smärtar.
Det är när vi inte längre känner något för en annan människa, det är när vi slutar vara medmänniskor till varandra som ondskan kan växa sig stark inom oss. Det är när vi lever i en kall värld där det handlar om att sköta sig själv och strunta i andra som ondskan kan växa sig allt starkare.
Motgiftet mot ondskan i Norge som vi sett genom TV-rutan, eller i värsta fall i verkligheten, tror jag heter öppenhet, demokrati, kärlek, medmänsklighet, solidaritet, samtal. Mod att våga visa att vi aldrig accepterar rasism, diskriminering eller kränkningar av något slag, antingen den visar sig i en massaker, i ett samtal vid kaffebordet på lunchrasten eller i cyberrymden.
Motgiftet mot ondskan tror jag handlar om att skapa ett samhälle där vi tillåter oss själva och varandra att vara människor. Att få vara svaga likväl som starka. Att få vara älskade och känna oss behövda som de människor vi är.
En människa som känner sig älskad, behövd och trygg utför ingen massaker. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg älskar i stället för att hata. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg känner nyfikenhet i stället för rädsla och hat inför det som kan verka främmande.
Jag önskar att det ofattbara traumat som hänt i Norge kommer att leda till att vi alla öppnar våra ögon och ser klart vart de högerextremistiska vindarna som dragit fram alltför länge och vuxit sig alltför starka kan leda till. Jag önskar att det som hänt i Norge får många av oss att öppet våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Utan att för den skull själva känna hat. Jag önskar att det som hänt i Norge får oss att växa som människor och göra oss modiga och starka. Även om det i stunden kan få oss att känna oss svaga.
Jag önskar frid, kärlek och mod till världen.
