Jag älskade den mörkt röda färgen i hallen hos min farmor och farfar! När jag gick in där, då var det fest på slottet och jag var prinsessan! Först den långa gången fram till huset, kantad av breda perennrabatter med doftande höstflox i alla de färger. Sedan uppför den breda trappan och så fick vi kliva in, till farmor och farfar. Jag fick ta i hand och niga och ta av mig min kappa och farfar skojade med mig och pappa fick mig att skratta och så sprang jag iväg in i huset.
Det var stort. I hallen, som låg innanför kapprummet, fanns en bred, svängd trappa som gick upp till ovanvåningen. Den trappan kunde man åka nedför på rumpan. I sina strumpbyxor. Det var roligt, lika roligt som ett nöjesfält. Bara att springa upp och nedför den breda trappan var roligt. Så roligt så att man inte fick göra det för de vuxna. Fast jag gjorde det tills jag inte fick göra det. En liten stund hann jag alltid med.
Hade jag väldigt mycket spring i benen, så sa de vuxna till mig att jag fick gå ut och springa i trädgården. Det gjorde jag gärna. Jag sprang alldeles särskilt gärna i det som inte var trädgården utan var en lång skogsbacke bakom huset alldeles full av enar och lövträd och vitsippor och blåsippor och stenar och en porlande bäck när det var vår.
Sedan ropade farmor på mig och så fick jag gå in köksingången för maten var klar. Det var söndagsstek med potatis och farmors goda sås och gelé och inlagd gurka och jag slukade alltsammans på nästan en enda gång. Man blir hungrig av att springa i skogsbackar.
Efter middagen hade farmor kanske lite tid över. Kanske, kanske att hon ibland då frågade mig om jag ville följa upp till ovanvåningen. Och ja, ja, det ville jag, jag hoppade av glädje för nu visste jag vad farmor skulle göra. Jag följde tätt efter henne i trappan, mitt hjärta bultade. Farmors klänning gick nästan ända ned till fötterna och jag minns fortfarande hur hennes ben såg ut där nedanför klänningskanten.
Där uppe fanns en hall stor som ett rum och precis till höger om trappan stod det en guldbrun och mörkbrun sekretär med ett lock som man kunde fälla ned. När farmor fällde ned locket såg jag alla de små lådorna där. Och mitt emellan alla lådorna fanns som en tavla i trä med madonnan och barnet.
Farmor tog fram en liten ask ur sekretären. Långsamt öppnade hon den medan hon berättade för mig om det som låg i den lilla asken. Hon berättade om att en gång hade hon en kaffeplanta.och hon fick kaffeplantan att blomma, min farmor. Sedan blev det riktiga kaffebönor på plantan och min farmor plockade av varenda böna och sparade dem i asken. Jag var lika fascinerad varje gång farmor visade kaffebönorna. Jag tittade länge på dem och fick hålla i dem och lukta på dem. Sedan fick farmor bråttom för det började bli kaffedags. Hon la tillbaka kaffebönorna i den lilla asken, stoppade ned asken i lådan och låste sekretären med nyckel.
Jag följde med farmor ned i köket igen och där malde hon andra kaffebönor i sin kaffekvarn. Sedan kokade hon kaffe på spisen och började plocka fram bullar, sockerkaka och minst sju sorters småkakor. Jag gillade farmors hembakta schackrutor allra mest.
I det stora öppna finrummet med fönster både åt skogsbacken och åt framsidan med perennrabatterna serverade farmor kaffet. De vuxna fick små, tunna kaffekoppar med blommor på och barnen fick små, små glas till läsken. Jag älskade de små glasen! Varje glas hade sin egen färg, rosa, gul, grön eller blå. Helst av allt ville jag ha det rosa glaset. Och mitt på de små söta glasen var där en guldrand. Säkert var det riktigt guld, i alla fall för mig. Jag fick ärva de små glasen efter farmor när hon dött. Jag älskar dem fortfarande, jag blir en liten flicka igen, som dricker hallonläsk, när jag tittar på glasen. Farmors kaffeservetter var risservetter. Jag brukade samla servetterna för jag tyckte de var så vackra och så tunna att de nästan var genomskinliga. Kanten var uddig och mönstren blommiga.
Det var mycket prat i rummet när det var kaffe. Ibland var alla mina kusiner där och vi lekte och ibland skulle vi sjunga eller spela för de vuxna.
Min farmor tyckte mycket om att handarbeta. Hon var noggrann och energisk, näst intill pedant. Hon krusade örngottsbanden och det fick inte vara den minsta rynka på dukar, lakan eller örngott. Precis allt luktade nystruket hemma hos min farmor. Sitt linneskåp var hon mycket stolt över.
När min familj kraschade slutade besöken för mig tvärt hos farmor och farfar. Jag var inte många gånger i det stora huset sen. Men jag har tagit bilder på huset på avstånd utifrån som vuxen.
Min farmor levde länge. Hon var änka länge också. Hon var en stark kvinna. Som vuxen hälsade jag på henne så ofta jag kunde. Jag tyckte om att prata med min farmor. Hon var intresserad av det mesta. Hon ställde många frågor och tyckte om att diskutera. Hon följde med i vad som hände i världen. Hon var alltid noga med att vara välklädd, att bjuda på kaffe och kakor. Ofta stack hon en peng i min hand innan jag lämnade henne och så sa hon "Köp dig något som du blir glad för".
Min farmor tyckte inte om att vara ensam sedan hon blivit änka. Hon vantrivdes. Inte ens en liten hund hjälpte mot ensamheten. Så när farmor fick flytta till ett ålderdomshem och fick människor omkring sig och fick vara delaktig i aktiviteterna där, till exempel fick hon ansvaret för att göra lutfisken vid jul, då blev min farmor tio år yngre i ett nafs. Jag tror att hade hon inte hamnat på ålderdomshemmet, hade hon aldrig blivit så gammal som hon blev.
Farmor fick uppleva min första dotter. Hon dog någon vecka strax innan jag födde min andra dotter. En av hennes sista frågor i livet handlade om hur det var med mig, om jag hade fött någon liten unge än. Hon längtade efter att få se sitt fjortonde barnbarnsbarn. Jag gav min andra dotter namnet Edith efter min farmor. Det kändes självklart när hon föddes bara någon vecka efter att min farmor dött.
Farmor fick leva i 92 år. Ju äldre hon blev, desto mer öppnade hon sig för mig, desto mjukare blev hon som människa. De sista åren hände det att hon fällde tårar när hon pratade med mig. Särskilt när hon pratade om min pappa. När hon berättade om hur trött hon varit när hon fött honom och hans tvillingsyster. Så trött att hon känt att hon inte orkade med dem som hon skulle, då grät min farmor och hon böjde ned sitt huvud och sjönk ihop i rullstolen där hon satt.
Min farmor födde först en flicka. Och inte långt efter det efter min pappa och hans tvillingsyster. Tvillingfödseln höll på att kosta både min farmor och de små barnen livet. Men de överlevde, även om de små tvillingbebisarna var mycket, mycket små när de föddes. De var små men livskraftiga. Små vildar, tyckte folket runt omkring. Två små söta tvillingvildar, min pappa och hans tvillingsyster. Som deras mamma, min farmor, inte riktigt kände att hon orkade med. Sedan födde min farmor en dödfödd liten fullgången flicka som min farmor så klart sörjde.
Jag minns min farmor med glädje, kärlek och saknad! Jag minns henne som en intelligent och stark kvinna med stark vilja och stort människointresse. Hon tyckte om kafferep, att diskutera och att vara delaktig i samhället. Hon var kreativ och älskade att odla växter. Jag minns fortfarande det stora fyra fönster breda blomfönstret i finrummet. Fullt av engelska pelargoner, hennes stolthet.
Men allra, allra mest minns jag farmor när hon visade mig sina kaffebönor i den lilla asken i sekretären på våningen däruppe. Hennes lysande ögon när hon berättade för mig om kaffeplantan som hon drivit upp och fått att blomma, alldeles, alldeles själv.
