söndag 26 september 2010

Spontan söndag



Och då var det söndag idag och jag skulle egentligen vara i duschen just nu men jag har inte kommit så långt än. Jag tog på mig fleecemorgonrocken direkt och den var så varm och skön för nu har det blivit kallare ute igen. Sedan sov jag så länge att jag var riktigt hungrig när jag vaknade och gjorde mig frukost i stället för att gå direkt till duschen. Så här sitter jag nu. Varm, mätt och oduschad.

Men det är väl precis så som man ska ha det en riktigt ledig dag, tänker jag. Gå på känslan av lust och spontanitet, lägga alla sina måsten och rutiner åt sidan en stund. Öppna upp för känslorna, det jag känner att jag vill göra. Göra det just NÄR jag känner att jag vill göra det, inte därför att jag SKA göra det.

För mig ligger det en stor frihetskänsla i att få leva så ibland. Det kan räcka med en enda sådan lust- och spontanitetsdag för att jag ska få ny kraft flera dagar framåt.

Jag funderade igår över hur jag känner mig nu när jag kommit igång med en lagom dos jobb utanför hemmet igen. Över hur jag mår inuti mig nu så här efteråt, när jag bestämt mig för att starta eget.

Jag mår så härligt gott, känner jag! Jag har fått så mycket energi, jag känner mig så glad och jag är kreativ och har en känsla av "flow" inuti mig. Just jag där jag befinner mig nu i livet, mår mycket bra av att få känna mig självstyrande. Jag har relativt stor möjlighet att planera min tid nu så som det passar mig. Jag mår också bra av att träffa fler människor än jag gjort normalt under min tid som sjukskriven. Därför att nu orkar jag det igen. Det var inte så de första tunga åren, men idag är det så.

Det känns också bra med vissheten nu. Hela sommaren gick jag i ovisshet om hur det skulle bli. Skulle jag bli anställd? Skulle jag bli utförsäkrad? Det var jobbigt. Även om jag försökte hålla modet uppe, känna tillit.

Jag blev inte anställd. Jag blev utförsäkrad. Nu vet jag. Och jag fastnade inte i det, tack och lov. Jag bestämde mig för att starta eget. När det gäller utförsäkringen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än att acceptera att så är reglerna just nu.

Jag får se om jag väljer att sjukskriva mig igen eller om jag tror så starkt på det jag gett mig in i och på min egen kraft idag, att jag väljer att lägga min tid och energi på mitt arbete i stället för att lägga min tid och energi på det nya programmet "Arbetslivsintroduktion" hos Arbetsförmedlingen som jag ska hamna i under vintern. Jag ska ta ett halvår i taget, har jag tänkt. Jobba med den kraft jag har, känna efter hur jag mår och tänka efter vart jag vill gå i mitt liv. MItt liv är mitt liv, ingen annans.

lördag 25 september 2010

Alla tankar i en enda röra


Idag har jag ingenting alls att skriva om, fast jag skriver i alla fall. Och så lägger jag in en riktigt vacker bild. Det är ett bra sätt att få igång hjärnan på morgonen att skriva, i alla fall för mig. Jag sov så gott, så gott inatt också och jag sov så många timmar att jag känner mig lätt trögstartad. Då är det bra att skriva igång hjärnan, tycker jag.

Det åskade hos mig igår kväll. Det var ett par kraftiga blixtrar och rejält mullrande och regnsmatter mot rutan. Men sedan försvann det och natten har varit lugn.

Jag köpte nya gröna inomhusväxter igår, fyra paraplyaralior, och satte dem i det stora fönstret i vardagsrummet. Vi behöver många gröna växter inomhus nu när det går mot mörkare tider. Ännu mera sedan när löven faller därute. Då försöker jag skapa mig grönskan inomhus i stället. Benjaminfikusar, paraplyaralior, tusenåriga eken, så mycket grönt som möjligt. Och en och annan blommande växt också, fast mest gröna växter inomhus under hösten/vintern för mig.

Jag köpte mig ett vackert grönt blockljus igår också. Jo, jag lyxade till det ordentligt igår. Det var länge sedan jag köpte så mycket, jag har mest jobbat och hushållsarbetat och sprungit hos AF och FK och ALMI den senaste tiden. Knappt att jag minns hur pengar ser ut nu för tiden. Jag tittade länge på 100-lappen när jag tog upp den ur plånboken igår, "aha, är det så här den ser ut, en hundralapp".

Så jag tände levande ljus igår kväll när det åskade och bläddrade i tidningar som jag inte hunnit göra på jag vet inte när. Det var mitt allra första höstmys 2010, värt att notera.

Jag ringde äldsta dottern som inte alls var i Borås där hon bor nu utan på konsert i Göteborg när jag ringde. Det var ett sådant liv, prat och musik, att det inte gick att prata. Men jag hörde på hennes röst hur glad hon var och då var min lycka fullkomlig.

Idag är det mulet därute. Jag ska hushållsarbeta i min egen takt, göra sånt som jag blir glad av, fixa lite ärenden, hälsa på min mamma.

Genom mitt fönster ser jag att plommonträdet har fått guldgula blad nu. Skogslönnens blad blir alltmer mångfärgade för varje dag som går. När skogslönnen därute i min trädgård förvandlats till en enorm glödande färgexplosion, då är den det allra vackraste trädet i hela området där jag bor. Det är inte jag som säger det. Det är mina grannar som brukar säga det. Och jag kan inte annat än hålla med dem.

Nu känns det som att jag fått igång min hjärna. Tack min blogg för att du finns!

tisdag 21 september 2010

Jag mår så gott!


Jag ser ut som jag fått stryk. Jag fick som ett blåmärke under högra ögat i förrgår. Vad jag vet har jag inte varit i slagsmål med någon. I så fall måste det ha hänt under natten, när jag sovit. Jag har inte bestämt mig än om jag bara ska låta det vara där och sminka över det blå, eller om jag ska ringa till Vårdcentralen.

Jag är förkyld och jag är stel och öm i ryggen. Det blir sämre när jag promenerar, fast jag tar små promenader i alla fall, för jag har ju inte feber i alla fall.

Det var min kropp det. I själen är det precis tvärtom.

Jag sover gott. Vaknar utsövd. Jag känner mig väldigt glad och så där fnissigt busig idag, trots valresultat och allt.

Jag känner mig så glad så jag skulle vilja skriva något riktigt, riktigt roligt här i min blogg just nu. Fast jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Jag letar och letar bland mina minnen genom livet efter något riktigt, riktigt roligt. Jag menar, jag har ju varit med om precis hur mycket roligt som helst i mitt liv. Där skulle jag ju kunna få en idé, tänker jag.

Men den delen av hjärnan har visst inte vaknat än. Det är bara att invänta att den gör det, då. Vissa saker kan man inte tvinga fram. De kommer när man minst väntar dem. Som märkliga blåmärken under ögonen, till exempel.

 

söndag 19 september 2010

Reinfeldts vallöfte och vad hände sen?



För fyra år sedan ville jag som långtidssjukskriven inget hellre än att få jobba med den kraft jag hade. Jag minns debatterna i TV inför valet som jag följde noga. Jag minns när Reinfeldt med sina så bruna ögon, sa att varendaste en av de långstidssjukskrivna som skulle och ville arbeta, om så bara en timme varje dag, skulle få göra det om han fick förtroendet att regera.

Det var nästan att jag föll för hans bruna ögon. Det var, nästan, att jag röstade på honom den gången. Men bara nästan.

Reinfeldt fick makten av folket. I början av de fyra åren som följde trodde jag på det han lovat oss långtidssjukskrivna. Jag ringde själv Försäkringskassan gång på gång på gång. Bad dem om hjälp. Fick ibland ett litet skratt tillbaka, att nej, följa det statsministern lovat, det kunde man inte göra, då skulle vi ju ha ministerstyre i Sverige.

Jag envisades med att tro på det Reinfeldt sagt där i TV-rutan. Jag tänkte, att då får jag väl göra något själv då, med hans löfte i ryggen. Jag tog själv kontakt med Svenska Kyrkan och jobbade ideellt där ett och ett halvt år trots protester från Försäkringskassan i början, arbeta, det fick jag ju inte göra. Jag gjorde det i alla fall och efter ett tag tystnade protesterna från Försäkringskassan.

När jag fått beskedet att det ideella arbetet inte skulle kunna leda vidare till en anställning, man hade inte råd, sa man, trots att jag som anställd skulle vara "nästan gratis" tack vare alla bidrag från staten, bestämde jag mig själv för att lämna Svenska Kyrkan som arbetsplats. Jag hade fått bekräftat för mig själv att jag hade en viss arbetsförmåga. Jag ville få använda mig av den i ett "riktigt" arbete. Med möjlighet att kunna försörja mig själv till viss del och också kunna bidra med något till samhället.

Jag mediterade och funderade sedan ett bra tag över nästa steg. För det var jag själv som fick ta stegen, vartendaste ett. Jag fick ringa Försäkringskassan gång på gång på gång. Sitta i telefonköer. Någon gång lyckas få tag i en handläggare som förklarade att tyvärr var han/hon inte längre min handläggare längre utan jag hade fått en ny. En gång fick jag till svar att jag hade ingen handläggare alls längre. Därför att från Försäkringskassans sida var jag "ute ur rullarna" som den här handläggaren så "varsamt" uttryckte sig till mig där i telefonluren.

Jag fick kämpa för att få en handläggare. Det tog ett par månader, kanske ett halvår, så hade jag en handläggare igen. Då minns jag att jag var glad. Ett steg närmre ett jobb, tänkte blåögda jag. Som fortfarande drömde så starkt om att få bidra till samhället med den kraft jag hade, få vara del i en arbetsgemenskap igen, trots att jag inte var en "perfekt" människa. Trots att jag var en alldeles vanlig människa som slitit ut sig både på arbetet och därhemma men som ändå faktiskt ville arbeta, trots panikångesten, trots den ständiga smärtan. Om så bara en timme om dagen... Jag menar, Reinfeldt hade ju faktiskt sagt det, där i TV-rutan, precis innan han fick makten, att jag skulle få jobba.

En dag läste jag i tidningen att det fanns ett projekt för just sådana sjukskrivna som mig. De med tidsbegränsad ersättning. Jag ringde blixtsnabbt upp min handläggare. Men, nej, han hade inte hört talas om att det fanns ett sådant projekt. Han fick läsa tidningen och sedan skulle han återkomma till mig. När han undersökt om det fanns ett sådant projekt.

Han återkom inte. Jag fick ringa upp honom. Inte bara en gång utan ett par gånger. Till sist hittade han projektet det handlade om. Sedan blev det väntan på om jag skulle få lov att delta i projektet. Åren gick.

I mitten av våren 2009 hade jag väntat färdigt. Jag ringde upp handläggaren igen. Han skulle leta i sina papper och sedan återkomma till mig. Den här gången ringde han faktiskt upp mig, efter någon månad. Han bad om ursäkt, jag hade blivit bortglömd, som han sa. NU skulle han ta tag i mitt ärende. Den här gången gick processen förvånansvärt snabbt.

Förra hösten fick jag vara med i det projekt jag läst om som min handläggare först inte ens visste fanns. Jag fick, på egen begäran vilket man noterade i pappren, möjligheten till utredning av min arbetsförmåga idag. Slumpen, eller vad det nu var, gjorde att jag själv kunde ordna en praktikplats på ett riktigt företag på bara två veckor. Jag jobbade där under cirka ett års tid. Hela tiden hoppades jag på att få bli anställd. Jag kände att jag hade viss arbetsförmåga. Jag var ju också nästan "gratis" att anställa. Under hela fem år. Ändå kände jag visst tvivel om att få bli anställd. Därför hade jag som plan B att starta eget.

Projektet jag var med i tog nyligen slut. Resultatet blev att läkare, Arbetsförmedling, Försäkringskassa och också jag själv konstaterade att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag fick ingen anställning, trots att jag är nästan "gratis". Däremot fick jag erbjudande från företaget jag praktiserat hos om att arbeta, om att skriva artiklar och få betalt för dem. Om jag hade ett eget företag.

Jag kände där i den stunden att det var dags för mig att ta den chansen. Jag bestämde mig definitivt precis där och då. Därför är jag idag på väg att starta eget. Jag arbetar idag. Med den kraft jag har. Jag kommer att få betalt för det jag gör. Inte på grund av Reinfeldts bruna ögon eller vallöften. Utan därför att jag är en enveten rackare som aldrig någonsin ger upp. Mer än den enda gången jag gjorde det, därför att min kropp la av, helt utanför min kontroll, så utmattad och överansträngd som jag var då, för drygt tio år sedan, när jag bröt samman.

Ungefär två veckor efter att jag bestämt mig för att starta eget blev jag kallad till Arbetsförmedlingen igen för ett nytt möte där också Försäkringskassan skulle delta. På det här mötet fick jag veta om att jag hade blivit utförsäkrad. Jag fick information om vad som skulle ske med mig, att eftersom jag redan fått ett beslut på ersättning året ut skulle jag få det. Efter nyår kommer jag att utredas en gång till. Jag kommer att få delta i ett nytt program hos Arbetsförmedlingen. Jag kommer att få börja om från början, där jag var för drygt tio år sedan. Börja om från början med att sjukskriva mig som om att det var för allra första gången. Jag fick veta att det idag är mycket svårare att få bli sjukskriven än det var för drygt tio år sedan.

Jag hörde det man sa på mötet mycket tydligt, men jag tog inte in det känslomässigt på fullt allvar förrän den dagen jag fick brevet om utförsäkringen i min hand. Det var då jag förstod.

Jag är glad att jag redan innan inifrån mig själv hade fattat beslutet om att starta eget. De mycket svarta tankar som började dyka upp i mitt huvud när jag fick brevet om utförsäkring, kunde jag därför slå bort med att börja ta tag i mitt liv, börja göra ett litet arbete, ta ett litet steg i en konstruktiv riktning för mig själv. Jag hade ändå hoppet kvar! Jag hade min arbetsförmåga på 25 %. Jag har en positiv diagnos, jag kan bli ännu friskare än jag är idag.

Det här var berättelsen om Fredrik Reinfelds vallöfte till mig som långtidssjukskriven före förra valet. Det började med ett löfte om att alla långtidssjukskrivna som ville och kunde arbeta, om så bara en enda timme, skulle få göra det.

Det slutade med ett brev om utförsäkring i min brevlåda för drygt en vecka sedan.

torsdag 16 september 2010

Besök hos Almi



Idag ska jag till Almi på ett kort möte för att få de första råden om hur jag startar eget. Jag har haft tankarna på att starta eget under kanske sex års tid. Det har känts som mitt sista halmstrå, när allt annat känts osäkert, när jag känt mig rädd för att inte längre få vara sjukskriven, för att inte orka eller kunna få ett arbete, det är då som jag tänkt för mig själv att "då startar jag eget". I mina drömmar och fantasier har jag drivit ett litet pensionat, jag har drömt om att skriva, så klart, jag har drömt och fantiserat om att bli torgknalle, med mera, med mera. Tankarna, drömmarna och fantasierna har gjort mig glad, fått mig att skratta!

Men jag har inte orkat närma mig det i verkligheten förrän nu. Det är först nu som jag är tillräckligt stark för att kunna ta de första stegen för att göra verklighet av min dröm. Märkligt hur det då har sammanfallit med allt annat, med praktikplatsen som passade mig så bra, ja, till och med med utförsäkringen, rent ut sagt.

Det känns som att det finns ett samband, som att det inte är en slump. Utan en mening med det som sker mig just nu i mitt liv. Kanske att alltsammans började med min tanke för så många år sedan. Och att tanken tillsammans med bättre självkänsla, bättre självförtroende, bättre hälsa lett mig dit där jag är just nu.

Jag behöver se bakåt i backspegeln ibland för att se vem jag är idag, för att påminna mig själv om min resa. För att se styrkan i mig själv. Styrkan i människan.

Vi människor är så starka! Fast vi vet inte alltid om vår styrka. Små, små barn vet om sin styrka, de känner inga gränser, vågar allt och lite till, litar till sig själva och sin kropp, slänger sig handlöst ut i världen. Behöver dock vuxna som finns där som livräddare ibland.

Kanske att någon människa någon gång för länge, länge sedan tryckt ned kraften i dig, gjort dig svag. Som vuxen kan jag nästan alltid hitta tillbaka till kraften inifrån mig själv. Ibland av mig själv, ibland med hjälp av någon annan.

Efter besöket hos Almi:

"Så långt som du har kommit, det är bara att köra på". Sa han på Almi. Han kände igen företagen jag ska jobba för, han kände igen tidningar som jag har skrivit i. Han kom till och med ihåg några av artiklarna som jag skrivit, till min stora glädje.

Jag tänker göra det.

Jag tänker starta eget.

Och nu har jag fått vet hur jag ska göra det.

Skatteverket nästa.

tisdag 14 september 2010

Brevet om utförsäkringen



Idag fick jag brevet om min utförsäkring i brevlådan. Strax innan hade jag skrivit och skickat iväg artikeln från intervjun som jag gjorde idag.

Det skulle vara en lögn att påstå att jag är likgiltig inför brevet om utförsäkring. Jag kände mig ilsk när jag tog det i min hand. Jag fick en panikattack.

Men jag är tacksam att jag strax innan öppnat en dörr för mig själv genom att skriva och skicka iväg artikeln. Jag är lycklig att jag är så pass frisk idag att jag kan öppna en dörr av mig själv när en annan dörr stängs.

Men hur är det för de som inte kan det, som inte orkar? Vad händer med dem?

Det var allra, allra främst för deras skull som jag kände mig så ilsk där jag stod, med brevet om min utförsäkring från Försäkringskassan i handen.

lördag 11 september 2010

Tänk om jag gör precis tvärtom


Jag fick nyligen veta att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Jag kommer att få börja om och ansöka om att bli sjukskriven igen. Först nu känner jag att jag tagit in det på allvar.

Nu fick jag en tanke inifrån mig själv. Tänk om jag inte gör det. Tänk om jag låter bli att ansöka om att bli sjukskriven igen. Tänk om jag i stället bestämmer mig för att satsa allt jag har och allt jag är på mina starta-eget-planer i stället. Tänk... tänk om jag gör det. Rättar mun efter matsäcken, lever på det jag får in när jag får in pengar och snålar när jag har det fattigt. Jag har ju haft det riktigt fattigt förut i mitt liv och det skrämmer mig inte särskilt att vara fattig. Vad nu det är att vara fattig. Det finns så många varianter på det.

Tanken lockar mig. Den gör mig rent av glad! Tänk att slippa Försäkringskassan, alla blanketterna och alla regler och utredningar och möten där. Tänk om... jag är så modig att jag törs det.

Fast först... betänketid.

fredag 10 september 2010

Utförsäkrad



Jag var på slutmöte i projektet genom AF och FK idag. Trodde jag och det trodde jag förra gången också. Och jo, det var slutmöte för projektet den här gången. Papper att skriva under. Information att lyssna på. Regler att följa. Folk att ringa. Brev som väntar. Brev om att jag är utförsäkrad får jag snart hem i min brevlåda, fick jag veta idag.

Sedan kommer jag att få andra brev om att jag får börja om från början igen. Med att vara sjukskriven. Fast det är svårare nu för tiden att få bli sjukskriven. Och så kommer jag att prövas om tre månader igen för att se om jag inte kan jobba mer än 25 % då. Hoppas att jag åtminstone har hunnit registrera mitt företag tills dess. Med julen och allt som väntar framöver.  

Men ett definitivt sista slutmöte för mig när det gäller FK och AF, det slutmötet känns det just nu i denna stund som att jag väl aldrig får uppleva i hela mitt liv. Om nu inte jag tillfrisknar till 100 %. Och så klart när jag blir ålderspensionär, då kommer jag ut ur det här systemet. Fast in i ett annat, troligen. Det känns som en enda rundgång alltsammans, tycker jag.

Det är märkligt hur lätt det var att komma in i det här sjukförsäkringssystemet och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Jag är ingen myndighetsperson, helt enkelt. Jag har svårt att ta in att det ska behöva vara så krångligt allting. Så många regler, så många blanketter, så många frågor.

Ibland undrar jag ju, så mycket som man utreder varje sjukskriven människa nu, med all den hantering som det innebär, vad kostar det? Vad använder man pengarna till? Till en massa dyra utredningar som får många människor att känna sig pressade, oroliga och misstänkliggjorda. I stället för att använda de här pengarna till stöd för att man ska må bättre på något sätt. Nu finns det säkert sådana pengar också, men jag undrar ändå; vad är priset för alla dessa utredningar? Är det verkligen värt det, vad det kostar? Svaret finns väl någonstans i framtiden, kanske.

Jag får i alla fall pengar än så länge, det gick att lösa på något sätt som tur var. På villkor att jag deltar i möten, aktiviteter o s v. Och så arbetar jag ju 25 % också. Så jag slipper ligga vaken på nätterna av oro för att jag inte får pengar. Det känner jag mig mycket tacksam för.

Jag blev mycket vänligt bemött idag igen och jag känner att jag är på samma nivå som handläggarna jag talar med. Jag känner att vi respekterar varandra. Det känns bra. Vi är allesammans människor med samma värde. Antingen vi sitter bakom skrivbordet eller framför skrivbordet. Det är viktigt att man vet om det, som människa.

tisdag 7 september 2010

Möten, jobb och Almi Företagspartner


 Det är mycket nu. Idag har jag varit på möte och fått med mig en stor bunt jobb hem. Den här veckan får jag ringa många telefonsamtal och boka in intervjuer. Jag har också förhandlat om vad jag vill ha betalt för artiklarna jag ska sälja. Jag har kontaktat Almi Företagspartner och fått tid för ett möte där med en vänlig människa nästa vecka, som jag förväntar mig ska kunna svara mig på alla mina frågor om att starta eget. Bli min lots på vägen. Jag har också haft lite kontakt med Arbetsförmedlingen eftersom mitt projekt där inte är helt avslutat än. Jag ska dit på ett möte nästa vecka.

Jag har också bett en stilla bön för mig själv att allt ska gå vägen som jag har tänkt mig det. Jag känner tillit till mig själv och det jag gör. Jag har allt att vinna och inte mycket att förlora. Min "lön" är inte bara pengar utan också frihet att styra min tid, möjlighet att lära mig många nya saker, att få ha ett liv också utanför hemmet, att få många spännande möten med människor, att få vara med i en arbetsgemenskap och sist men inte minst att få ha roligt.

Jag känner mig stolt över mig själv och det jag har gjort idag. Nu tar jag en dag i taget, en sak i taget, så långt det är möjligt. Jag har ridit genom värre stormar än den här. Det är en styrka att veta det djupt därinne i mig själv.

måndag 6 september 2010

Konsten att kunna lyssna



Människan har öron. På varsin sida om huvudet i höjd med kinderna sitter de. Nu ska jag inte skriva mer om det rent biologiska, för som kanske du vet så var jag befriad från biologin eftersom jag svimmade när man pratade om människokroppen. Så jag vet inte så mycket mer om öronen än var de sitter. Och att det finns något som heter örontrumpeten, visst gör det?

Öron har vi, de flesta av oss. De allra flesta av oss kan också höra med öronen. En del mer, andra mindre. Några behöver hörapparater.

Sedan finns det en annan sorts "öron". Sådana "öron" som hör det de vanliga öronen inte hör. "Öron" som lyssnar med hela kroppen och själen och hjärtat också. För mig som inte läst biologi, känns det som att jag förstår just de här "öronen" bättre än de som är synliga. Jag vet när jag stöter på en människa med sådana "öron". Då känner jag mig förstådd, bekräftad, synlig... älskad.

Det är små signaler från en människa till en annan som går genom de här "öronen". Små, små signaler som inte behöver vara ord eller saker eller något påtagligt alls. Det som sker mellan dessa "öron" är ofta osynligt och ohörbart.

Jag tror att människor med de här särskilda "öronen", förutom de vanliga öronen på varsin sida om kinderna, har en särskild uppgift i vår värld och vår tid. Jag tror att vi alla som människor kan träna upp våra själsöron. Öva oss i den stora konsten att lyssna på det som inte sägs, se det som sker bakom fasaden, känna av stämningar och känslor.

För att kunna göra det, tror jag att jag först behöver öva mig i konsten att glömma mig själv. Släppa taget om allt som är jag. Det kan kännas ovant i början, men ju mer man lär sig det, desto mer lär jag känna inte bara andra människor utan också mig själv. Och jag kan se att det finns något som förenar mig med alla de andra.

Vi är alla små länkar i en lång, lång kedja av liv. Osynliga eller synliga. Hörbara eller tysta.

Kan du höra mig? Kan jag höra dig? Så att vi når fram till varandra, så att jag får dig att känna dig sedd. Så att du får mig att känna mig sedd.

Kanske finns det det som är större än orden. Kanske finns det det, även om mina fingrar fortfarande pirrar av lust att få skriva just ord.

onsdag 1 september 2010

Första jobben till mitt företag


Nu har de första jobben till mitt företag ramlat in. Fast mitt företag existerar ju inte ännu. Jag har inte ens ett namn på det än. Undrar vad jag ska kalla det?

Jag har läst om vissa kvinnor som startat eget och som känt det som att de fått en liten bebis att ta hand om. Det ger mig en fin känsla. Jag har en företagsbebis.

Var sak får ta sin tid. Jag tar ett steg i sänder, en dag i taget. Jag ska kontakta Almi i Jönköping för att få råd där.

Det känns i alla fall helt rätt att börja med att få in uppdrag när jag ska starta eget. Det andra får lösa sig efterhand.

Och så vet jag hur man skriver fakturor. Det måste vara en bra kunskap när man ska vara sin egen, tänker jag.