Min yngsta dotter har fått tag i en lägenhet och flyger ut ur boet om några veckor. Jag gläds med henne. Känner mig stolt och glad som mamma att mina små ungar nu är unga vuxna människor som vågar ta steget att stå på egna ben. Och också klarar det. Jag känner mig helt trygg i det.
Det lilla vemod jag känner över att tiden med barn i huset snart är förbi, kompenserar jag med att känna tacksamhet över att jag fått så mycket tid tillsammans med dem. Mycket tack vare att jag blev sjuk.
Det var viktigt för mig och också för dem, tror jag, att ha en mamma hemma när de kom hem från skolan. Även om jag inte orkade baka bullar eller alltid ha det perfekt omkring mig, så fanns jag där för dem om de ville prata med mig. I alla fall försökte jag finnas där för dem på det sättet.
Nu är det som sagt en ny tid i mitt liv. Ett nytt kapitel som ska skrivas.
Jag bär med mig en liten lapp i fickan där det står vad jag vill fokusera på i mitt liv nu och framåt:
På lappen står det "Det som får mig att växa som människa och att må bra".
Nu ska jag söka efter vad som är just det för just mig. Just nu.
