Idag för 84 år sedan föddes min mamma. Hon blev den tredje flickan i familjen. Samtidigt som hon var i puberteten var det världskrig. Hon fick hjälpa till att mörklägga fönstren om kvällarna, se efter att inte det syntes det allra minsta ljus utifrån. För då kunde kanske ett flygplan släppa en bomb på huset där hon bodde.
Hon hade utedass. Dit brukade hon smyga sig med en bok eller tidning och låsa inifrån när hon ville vara ifred. När hon var liten fick hon hjälpa till med att bära stora vattenhinkar, hämta potatis och äpplen i jordkällaren, passa sin lillasyster och mata henne. Hon växte upp med djur, en mjölkko, höns, katt och hund. Säkert möss också.
Till jul bonade man golven. En jul hade min morfar bonat golvet i sista stund. Så på julaftons morgon, när min mormor skulle lägga på de splitter nyvävda trasmattorna som min mormor vävt alldeles själv, då var inte det nybonade golvet torrt. Det klibbade. Den gången var min mormor arg på min morfar.
En gång fick min mamma hög feber när hon var barn. Hennes mamma och pappa hade inte råd att hämta doktorn utan de bad till Gud att min mamma skulle överleva. Det gjorde min mamma.
Min mamma gick sex år i folkskolan. Hon tyckte det roligaste i skolan var att skriva berättelser och att sjunga. När hon var 14 år gammal började hon jobba i en industri. Då var det krig. Hon trivdes inte alls med att jobba i industrin. Så fort det var lunchdags gav hon sig ut i friska luften. Min mamma var så flink i fingrarna att hon förstörde ackordet för de andra. Så hennes jobbarkompisar blev sura på henne. Då blev min mamma ledsen.
När min mamma var tonåring drömde hon och hennes tjejkompisar om att gifta sig. För att bli försörjda och kunna flytta hemifrån. Min mamma drömde också om att få utbilda sig till fotograf. Hon brukade hjälpa min morfar att framkalla bilder, för han hade det som stor hobby och extrainkomst. Han fotograferade människor vid begravningar, brölllop och högtidsdagar.
Min mamma fick erbjudande om en praktikplats hos en fotograf. Men lönen var så dålig, att den räckte inte för att hyra ett rum i staden och min mamma bodde för långt bort från staden. Så hon fick tacka nej till praktikplatsen. I stället blev hon kär. I min pappa. De möttes på en dansplats. Min pappa spelade trummor i en orkester och han kom från en förmögen familj. Min mamma dansade och hade tjockt, lockigt, vackert hår, stora, känsliga blå ögon, vacker hållning och den smalaste av midjor och kom från en fattig familj. Det sa "klick" när min mamma och min pappa möttes den allra första gången. Min pappa var 16 år då och min mamma var 18 år.
Min pappa var så kär att han cyklade i ösregn sex mil fram och tillbaka för att få träffa min mamma ett par timmar. Hans mamma tyckte att han var värd något bättre än en flicka från en fattig familj. Men min pappa ville inte ha någon annan än min mamma. Så de gifte sig, min mamma och min pappa. De bröt de där fåniga klassgränserna. Kärlek kan vara så stark!
Min mamma fick ofta känna av att hon inte kom från samma klass som min pappa. Hon tog stryk av det. Hon försökte vara så duktig som möjligt för att kompensera att hon inte var förmögen. Hon slet ut sig. Precis som jag gjorde. Bröt ihop. Fick ett sammanbrott. 26 år gammal. Hamnade på mentalsjukhus.
Det var skamligt. Riktigt, riktigt skamligt. Det var så skamligt att varken hennes egen mamma eller pappa eller någon av hennes tre systrar ens ville åka och hälsa på henne på mentalsjukhuset. Det var bara en enda människa som åkte och hälsade på henne de långa månaderna som hon var inlagd på mentalsjukhuset. Det var min pappa. Kärlek kan vara så stark!
Min mamma kan berätta om mentalsjukhuset. Om elchockerna som fick henne att glömma hur hon själv såg ut. Om hur hon blev fastbunden i sängen innan elchockerna och vilken ångest hon fick av det. Om insulinbehandlingarna. Om hur hon hörde människor skrika i ångest runt omkring. Om de stränga och elaka sjuksköterskorna. Om hur hon tvingades att duscha i omväxlande iskallt och varmt vatten. Om hur hon tyckte om att få promenera i naturen utanför mentalsjukhuset när min pappa kom på besök. Om att hon inte vet riktigt hur länge hon var där, mer än att hon minns att det var vår och det var sommar och det var höst. Om att hon fick massor av vitaminer men inga som helst mediciner, för de fanns inte helt enkelt, de var inte uppfunna. Om att läkarna berättade för henne och min pappa att de aldrig skulle kunna få barn, för min mamma hade tagit sådan stryk i kroppen av sitt sammanbrott.
När min mamma berättar om mentalsjukhuset ber jag henne ibland att sluta. Jag orkar inte höra det, det gör så ont i mig. Jag tänker på alla stackars människor som fick lida där, för att man inte förstod bättre. För att man inte förstod hur man skulle hantera människor med olika psykiska besvär. För att man stängde in dem som djur. För att man behandlade dem som boskap. För att man såg ned så på dem. För att man skämdes så för dem att man inte ens hälsade på dem ibland.
Min mamma gick i alla fall upp i vikt av att vara på mentalsjukhus. Hon blev starkare, fick komma hem igen. Men var ordinerad av läkaren att skaffa ett eget hem tillsammans med min pappa i stället för att bo hos sin svärmor och svärfar. För att slippa pressen där. Så mamma och pappa byggde sig ett hus.
Min pappa byggde drömmar hos min mamma. Om att få barn. Och en vacker dag var min mamma gravid med mig. Trots det läkarna sagt. Hon fick ett barn till, min lillebror. Lyckan var fullkomlig för min mamma och min pappa!
Det var 60-tal och livet lekte. Min mamma var hemmafru och hade det bra på alla sätt. Lite svag fortfarande, ja, men allt starkare för varje år som gick.
Sedan kom allt det andra. Min pappas konkurs. Det ekonomiska sammanfallet för min familj. När vi fick lämna vårt hem. Flytta till en annan stad. När min pappa blev dömd för ekonomisk brottslighet. När han hamnade i fängelse. Skilsmässan när hans tid i fängelset var slut. Min mammas nya sammanbrott gång på gång. Kärlek kan vara stark. Också en stark kärlek kan gå sönder.
En vacker dag var mamma frisk igen. Hade samlat kraft. Började läsa på Kom-Vux. Läste till undersköterska. Ryggen orkade inte, så hon hamnade i industriarbete igen. Var lycklig över att kunna försörja sig själv och mig och min bror. Sedan fick hon en arbetsskada. Blev förtidspensionär. Blev världens lyckligaste mormor. Flyttade en gång till i sitt liv, bröt upp från det gamla, vågade nytt.
Det var lyckliga år för min mamma med två små barnbarn. Bland de lyckligaste i hennes liv, brukar hon säga. Och då var hon i 60-årsåldern.
Idag fyller min mamma 84 år. Hon promenerar nästan varje dag. Hon äter inte en enda medicin. Hon äter många äpplen, apelsiner och morötter. Lite kött och lite fisk. Inte så mycket socker. Hon har inte massor av pengar, men hon dansar en stund varje dag för sig själv. Då ler hon. Hon läser många böcker, särskilt diktböcker. Hon bor i ett rum och kök i ett vackert gammalt hus med djupa fönsternischer. Hon gör avslappning varje dag. Hon älskar pelargoner och andra blommor också. Hon lyssnar mycket på musik. Ibland tittar hon på TV. Hon pratar ofta i telefon med någon av sina tre systrar som fortfarande lever allesammans. Min mamma är den enda av de fyra systrarna som inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes. Hon är inte det minsta senil. Hon kan bli lite trött ibland. Hon klarar att ta hand om både sig själv och sitt hem. Hon har slutat att klättra på stegar och höga stolar efter att hon ramlade för något år sedan och efter att jag tjatat mycket på henne om att sluta klättra som hon gjorde förut.
Idag ska jag gratulera min mamma på födelsedagen. Hon önskar sig en blomma, en Svärmors Tunga. Och en bilutflykt. Hon ska få det och en liten överraskning också, ett paket.
Kärlek kan vara stark. Människan är stark.
Jag har en stark mamma.
Jag älskar henne.
