Promenera mera

Den här årstiden är det viktigare än någonsin att se till att ta sig ut i dagsljuset minst en gång per dag. Allra helst mitt på dagen. Det kan vara avgörande för om man drabbas av en årstidsbunden depression eller inte, så viktigt är det.

Har man möjlighet att promenera nära vatten, hur liten sjö det än handlar om, så är det ännu bättre än att promenera på andra ställen. Bara man kommer ut i ljuset också en gråmulen dag, så får man in mera ljus i själen än om man är inomhus.

Det här är viktigt och jag får påminna mig om det fortfarande varje höst när jag börjar känna av min trötthet sedan utmattningen. Tröttheten som inte minst känns som tröga tankar och ibland initiativlöshet.

Själv så bryr jag mig inte så mycket om var någonstans jag promenerar. Ofta blir det runt kvarteret där jag bor. Jag tycker inte att det känns tråkigt att gå samma runda gång på gång. Det finns alltid nya saker att upptäcka också i kända fotspår. Inte minst i naturen. Men ibland blir det en promenad vid Vättern eller nära den lilla sjön där jag bor. Efteråt känner jag mig gladare och maten smakar bättre.

Rörelse är liv. Liv är rörelse.

Dom mot Försäkringskassan ger hopp

Varje dag numera när jag lyfter på brevlådelocket undrar jag för mig själv om det är idag som jag får beskedet om fortsatt sjukersättning eller inte. Även om jag fyller mina dagar med aktivitet och med lustfyllda saker så mycket som möjligt, så där under ytan finns tankarna på hur det ska bli.

Idag fick jag hopp om att det kanske finns en möjlighet att jag får den sjukersättning på 75 % som jag ansökt om. Jag läste i nyheterna i Ekot om tre nya domar där Försäkringskassan blivit fälld i Högsta förvaltningsdomstolen. Försäkringskassan har bland annat tolkat formuleringen om stadigvarande nedsatt arbetsförmåga för hårt, sägs det i domen.

Eftersom Högsta förvaltningsdomstolens dom är prejudicerande, ska "alla framtida sjukersättningsärenden och mål handläggas i enlighet med domen", säger Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd till Ekot.

Det här ger mig hopp. Jag kände att jag andades allt lättare när jag läste nyheten. Den dagen jag får beskedet att jag får min sjukersättning igen kommer en tung sten att falla från mitt bröst. Jag tror att det är så det kommer att bli. Just nu väntar jag på något gott. Så länge jag inte fått ett nej, är fortfarande ett ja möjligt. Jag fortsätter att krama hoppet. Kanske bor jag fortfarande i ett land där man får lov att vara sjuk när man är sjuk. Även om det inte alltid verkat så de senaste åren.