Min akt från tiden i fosterhem

Igår fick jag min akt från tiden jag var placerad i fosterhem. Det kändes märkligt att hålla den i min hand när jag hämtat det rekommenderade brevet. Fullt med fjärilar i min mage.

Jag har läst det nu. Snabbläst det. Många gamla frågor hittade jag svar på där. En del nya frågor dök upp i mig.

Efteråt kände jag en stilla glädje och tacksamhet och frid smyga sig på mig alltmer.

Glädje och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, allt jag fått i mitt liv, över den jag är som människa.

Det kunde blivit så annorlunda. Det kunde gått så galet för mig då.

Fast jag skapade mig ett bra liv för mig själv, trots allt.

Ett riktigt bra och rikt och kärleksfullt liv skapade jag mig.

Jag valde medvetet att älska i stället för att hata.

Stilla tårar föll över mina kinder igår kväll när jag såg min mammas handstil där hon skrivit på pappren om att hon lämnade över sina barn till samhället därför att hon inte klarade att själv ta hand om dem.

Stackars lilla älskade mamma ... så fruktansvärt ont det måste ha gjort i dig i just den stunden. Vilket beslut kan vara värre att ta än att lämna ifrån sig sina barn till okända människor därför att man själv inte längre klarar det?

Älskade lilla mamma, jag vet så väl att du hade gjort allt du kunde fast till slut orkade du inte längre. Du behövde lugn och ro för att läka efter allt som hänt.


Så småningom kunde du ta hand om dina barn igen. Det var så starkt av dig, mamma, att du lyckades med att samla och skapa vår lilla familj igen. Utbilda dig och försörja oss och jag är så tacksam över att jag och vi fick uppleva det.

Jag är så in i hjärteroten tacksam över alla våra lyckliga år tillsammans som vi fick i livet. Jag saknar dig så mycket, mamma, och kommer alltid att sakna dig. Som en liten fågels tickande hjärta bär jag dig inom mig för alltid i mitt eget bultande, varma hjärta.

Jag är så glad att jag till sist skickade efter den här akten.

Har nu sett huset på bild där jag bodde under min tid som fosterbarn. Också hittat bilder på dem jag bodde hos, på nätet. Det stämmer överens med mina egna minnesbilder.

Jag känner som att alltsammans är mera verkligt för mig nu. I stället för att det ofta känts som en mardröm som jag drömt någon gång när jag var tonåring.

Det hände.

Det var en mycket smärtsam period i mitt liv.

Jag lärde mig saker om livet som jag inser har skapat insikter som ibland är tunga att bära på. Som jag lärde mig tidigare än jag önskat att jag fått lära mig dem. Fast som ändå gjort mig till den jag är idag.

En människa med mycket hög empatisk förmåga och stor inlevelseförmåga. (Och ibland väldigt mycket fantasi på ont och gott). En starksköring.

En människa bland andra. Bland alla andra människor som bär på sina erfarenheter, sina sorger, sina sår, sina lyckliga minnen såväl som sina olyckliga. Sina kärlekar och sina brustna hjärtan.

Jag känner ett lugn i  mig efter att jag läst akten.

Känner styrkan i den där tjejen jag var då.

En styrka som har burit mig dit där jag är idag.

Styrkan att ibland också våga vara skör och svag.

Gräver i min egen historia

Som du som läser min blogg kanske minns har jag skrivit om att jag blev akut omhändertagen när jag var 13 år. Jag placerades i familjehem en period.

Den där tiden har varit som ett vitt hål för mig, trots att jag faktiskt var 13 år. Jag har inte vetat var jag bodde, vart jag och min lillebror skickades iväg.

Minnesluckor och samtidigt mycket starka minnen därifrån. Det var ett starkt trauma. Särskilt som jag omhändertogs utan någon som helst information om det i förväg. Det var speciella förhållanden då, kan man säga. Min familj var i kaos.

Till och från genom åren som vuxen har jag funderat över om jag skulle kontakta kommunen och se om där finns kvar några uppgifter om mig.

Nu har jag gjort det.

Jag har fått mail att där finns en akt på mig. De kommer att börja jobba på mitt ärende om några veckor.

Oj, så många känslor det blir i mig nu. Viss rädsla, blandat med nyfikenhet. Vad kan där stå i akten om mig? Kommer jag att få veta något som jag inte känt till förut?

Jag har tänkt noga igenom det här. Känner att nu är rätta tiden i livet för mig att göra det.

Och har jag tur så kan jag ha användning av det som står i akten när jag fortsätter att skriva om delar ur mitt liv.

Den där tiden i mitt liv, kände jag mig verkligen som en hemlös. Visserligen hade jag tak över huvudet. Och min lillebror bodde med mig fortfarande. Fast allt annat som hör till ett hem saknades för mig.

Skolan var mitt hem den tiden. Där fanns rutiner och människor som jag kände igen.

Där fanns det någon som sa mitt namn.

Fast där var aldrig någon som frågade mig hur jag mådde inuti mig.

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?

 

Är det verkligen så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom? Det finns stunder när jag ifrågasatt det på djupet. Tiden kommer ju aldrig igen. Vad menar den personen som skrev de där orden?

Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.

Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:

1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?

2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?

3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?

En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.

En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.

Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.

Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.

Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.

Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.

Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.

Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.

Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.

Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig. 

De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.

Blivande yogi?

Så här vig var jag när jag var åtta-nio år.

Eller höll jag på med yoga redan då, tänker jag?

Hittar du mig på bilden?

Här är jag åtta år gammal och har födelsedagskalas för mina kompisar.

Vem tror du är jag på bilden?

Kan du känna igen mig?