Idag är det exakt två år sedan lilla Mimmi föddes i en liten röd stuga med stora granar runt omkring utanför Lekeryd. Jag har svårt att fatta att Mimmi redan är två år.
Hon är mitt allra bästa lyckopiller. Alltid lika glad och vill leka. Utom när hon sover då, förstås. Hon gillar när jag tränar med henne och hon blir alltid vild av glädje när jag kommer hem efter att ha varit iväg hemifrån.
Mimmi kramar mig när jag håller henne i famnen, trycker sig hårt mot mitt bröst och lägger sitt huvud över min axel nära min nacke. Det känns underbart. Så mycket kärlek min lilla hund har i sig att dela med sig av till så många.
Det märks att hon förstår mer och mer av det vi säger eller gör. Hon märker direkt om jag ska iväg någonstans. Och hon läser snabbt av mig, hur förstår jag inte riktigt, om hon ska få följa med eller inte.
Det senaste hon kommit på är att krafsa med sin tass på mitt ben när hon vill mig något. Till exempel komma upp i soffan eller gå ut.
Idag blir det fest för Mimmi här hemma. Hon ska få leverpastej och en liten tuggsko att gnaga på och en ny leksak att busa med.
