torsdag 29 januari 2015

Liljevalchs vårsalong 2015

I det här aktuella klippet som handlar om Liljevalchs vårsalong som börjar imorgon i Stockholm, kan ni se ett imponerande konstverk i keramik med skulpurer i ett stort schackspel.

Konstverket är det min käre kusin Stefan Bennedahl som har skapat. Jag känner mig så glad för hans skull att mitt hjärta dansar lite lätt!

När jag var barn såg jag honom sitta i sitt rum och göra figurer i modellera. I hela sitt vuxna liv har han på fritiden skapat figurer i keramik.

Tänk vad ett intresse, en hobby kan betyda. Att känna passion för något i sitt liv. Det är viktigt.

Mina allra varmaste gratulationer till Stefan

Stort, stort grattis och varmt lycka till imorgon och under hela utställningen!

Love Story

Vad gjorde jag de där tunga åren när pappa var helt frånvarande, mamma blev allt sämre och jag till sist blev akut omhändertagen och placerad i fosterhem?

Bland annat gick jag på bio.

Ensam.

Gömde mig i mörkret där.

Såg på Love Story.

Och där, i mörkret i salongen med de röda sammetsklädda stolarna, där ... där grät jag.


Min akt från tiden i fosterhem

Igår fick jag min akt från tiden jag var placerad i fosterhem. Det kändes märkligt att hålla den i min hand när jag hämtat det rekommenderade brevet. Fullt med fjärilar i min mage.

Jag har läst det nu. Snabbläst det. Många gamla frågor hittade jag svar på där. En del nya frågor dök upp i mig.

Efteråt kände jag en stilla glädje och tacksamhet och frid smyga sig på mig alltmer.

Glädje och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, allt jag fått i mitt liv, över den jag är som människa.

Det kunde blivit så annorlunda. Det kunde gått så galet för mig då.

Fast jag skapade mig ett bra liv för mig själv, trots allt.

Ett riktigt bra och rikt och kärleksfullt liv skapade jag mig.

Jag valde medvetet att älska i stället för att hata.

Stilla tårar föll över mina kinder igår kväll när jag såg min mammas handstil där hon skrivit på pappren om att hon lämnade över sina barn till samhället därför att hon inte klarade att själv ta hand om dem.

Stackars lilla älskade mamma ... så fruktansvärt ont det måste ha gjort i dig i just den stunden. Vilket beslut kan vara värre att ta än att lämna ifrån sig sina barn till okända människor därför att man själv inte längre klarar det?

Älskade lilla mamma, jag vet så väl att du hade gjort allt du kunde fast till slut orkade du inte längre. Du behövde lugn och ro för att läka efter allt som hänt.


Så småningom kunde du ta hand om dina barn igen. Det var så starkt av dig, mamma, att du lyckades med att samla och skapa vår lilla familj igen. Utbilda dig och försörja oss och jag är så tacksam över att jag och vi fick uppleva det.

Jag är så in i hjärteroten tacksam över alla våra lyckliga år tillsammans som vi fick i livet. Jag saknar dig så mycket, mamma, och kommer alltid att sakna dig. Som en liten fågels tickande hjärta bär jag dig inom mig för alltid i mitt eget bultande, varma hjärta.

Jag är så glad att jag till sist skickade efter den här akten.

Har nu sett huset på bild där jag bodde under min tid som fosterbarn. Också hittat bilder på dem jag bodde hos, på nätet. Det stämmer överens med mina egna minnesbilder.

Jag känner som att alltsammans är mera verkligt för mig nu. I stället för att det ofta känts som en mardröm som jag drömt någon gång när jag var tonåring.

Det hände.

Det var en mycket smärtsam period i mitt liv.

Jag lärde mig saker om livet som jag inser har skapat insikter som ibland är tunga att bära på. Som jag lärde mig tidigare än jag önskat att jag fått lära mig dem. Fast som ändå gjort mig till den jag är idag.

En människa med mycket hög empatisk förmåga och stor inlevelseförmåga. (Och ibland väldigt mycket fantasi på ont och gott). En starksköring.

En människa bland andra. Bland alla andra människor som bär på sina erfarenheter, sina sorger, sina sår, sina lyckliga minnen såväl som sina olyckliga. Sina kärlekar och sina brustna hjärtan.

Jag känner ett lugn i  mig efter att jag läst akten.

Känner styrkan i den där tjejen jag var då.

En styrka som har burit mig dit där jag är idag.

Styrkan att ibland också våga vara skör och svag.

onsdag 28 januari 2015

Annika Strandhäll: "Vi vill ta bort sjukförsäkringens bortre gräns"

Det känns som en upprättelse för mig som varit med om att bli utförsäkrad att läsa socialförsäkringsminister Annika Strandhälls ord i SVT.

Ja, socialförsäkringsministerns ord berör mig så starkt när jag läser dem att jag känner hur det faller tårar nedför mina kinder.

Det är så viktigt med politikers tydlighet i frågan om utförsäkringarna. Det är så viktigt att ge hopp till alla sjukskrivna och också till friska människor i vårt samhälle. Hopp om att det inhumana och meningslösa experimentet med sjuka människor en dag är ett dystert minne blott.

Det är så viktigt att ha något att hoppas på så att man inte går under när man pressas samtidigt som man är sjuk.

Än är vi inte där. Fast så snart som möjligt vill jag att den bortre gränsen tas bort ur sjukförsäkringen.

tisdag 27 januari 2015

Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, fast besluten att ta bort utförsäkringarna

I Agenda den 25 januari finns i den sista femtedelen av programmet en intervju med Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, om utförsäkringarnas vara eller icke vara. Står regeringen fast vid att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen som man lovade under valrörelsen? Och i så fall när, undrar programledaren.

Annika Strandhäll är mycket tydlig med att regeringen står fast vid att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen ska bort. Hon hänvisar till olika utredningar som visar att endast 2 % av alla de 90.000 människor som utförsäkrats, kommit i arbete.

Hon nämner också att oron för ekonomin som uppstår i samband med utförsäkringen, fungerar som en käpp i hjulet för att söka arbete i stället för den morot som det kanske var tänkt att den skulle fungera som.

Där hänvisar hon bland annat till Arbetsförmedlingens utvärderingar av systemet med att utförsäkra sjuka människor liksom till de människor hon möter som upplevt att bli utförsäkrade.

" Min bedömning är, jag får ju påstötning varje dag från människor som hamnat i en situation som är komplett omöjlig, både via telefon och mail och beskriver hur den här bortre tidsgränsen har påverkat dem och hur oron för att bli utförsäkrad snarare blir ett hinder i möjligheten att komma tillbaks i arbetsmarknaden igen än ett incitament." (Annika Strandhäll)

Annika Strandhäll öppnar för samtal med övriga partier om hur man ska fokusera på det i sjukförsäkringen som man vet hjälper (enligt Annika Strandhäll förebyggande och tidiga insatser) och slopa den bortre tidsgränsen som kostat mer än vad den smakat.

När det gäller tidpunkten vill Annika Strandhäll ha bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen så snabbt som det bara är möjligt.

I flera år nu har jag bloggat och skrivit debattartiklar om bland annat det inhumana systemet med utförsäkringar. Jag ska villigt erkänna att där är dagar när det känns hopplöst. När jag känner att jag är på väg att ge upp.

Då tänker jag på mina barn. De människor som jag älskar. Hur vill jag att de ska ha det om de skulle råka bli sjuka en period i sitt liv? Där hämtar jag kraft att fortsätta att skriva.

Orden från Annika Strandhäll i Agenda ger mig hopp om en värdig sjukförsäkring igen i Sverige. Så att Sverige igen med all rätt kan kallas ett välfärdsland.



Lästips:

"Oron för utförsäkring är ett hinder för återgång till arbete, ej incitament" (Solrosuppropet)

"Dags att inse det - utförsäkringarna de funkar inte" (Martin Mobergs betraktelser)

"Och så vill de att man ska gå och jobba" (Martin Mobergs betraktelser)

"Pianist med ostämt piano skjuter tillbaka" (Solrosuppropet)

"Snart blir Bo utförsäkrad" (SVT)

"Lång återhämtning från utbrändhet" (SR)

"Vi vill ta bort sjukförsäkringens bortre tidsgräns" (SVT)

"Läkare ordinerar semester för Åkesson" (SVT)

måndag 26 januari 2015

Eva Rusz om hur sjukskrivna behandlas i Sverige och orsaken bakom

Missa inte att lyssna till kloka psykoterapeuten Eva Rusz i den här länken där hon dels ger sin egen syn på hur man som sjukskriven idag i Sverige blir kränkt. Dels intervjuar olika människor som berättar sina erfarenheter från att vara sjukskriven.

Det är starkt berörande berättelser som handlar om cancersjuka och människor med smärtproblematik. Det handlar om andra. Fast det kunde lika gärna handla om dig eller om någon som du älskar.

Eva Rusz tar upp att man säger ofta att man kan inte bli kränkt om man inte själv tillåter någon att kränka sig. Fast om man t ex lever med långvarig kronisk smärta leder det till att man ofta blir svag både fysiskt och psykiskt. Att då bli bemött på det sättet som FK ofta bemöter sjuka människor, är enligt Eva Rusz kränkande handlingar.

Hon menar också att hur de anställda på Försäkringskassan agerar har att göra med vilka signaler som kommer allra högst uppifrån. De signaler som makthavarna, politikerna, sänder ut smittar nedåt i samhället. Tyvärr, när det handlar om att skicka signaler om en mycket oempatisk människosyn. Att stirra sig blind på svarta bokstäver på ett papper i stället för att se in i en medmänniskas ögon.

Eva Rusz lyfter också fram det som står på FK:s sida på nätet om vad myndighetens vision är. Hur lever de upp till den i verkligheten? Vad tycker du?


"Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning." 

(Försäkringskassans vision) 



Lästips:

"Oron för utförsäkring är ett hinder för återgång till arbete, ej incitament" (Solrosuppropet)

lördag 24 januari 2015

Nu får det vara nog - Eva Nordmark, TCO, vill behålla inhumana tidsgränserna för sjuka

Jag gnuggar mig rejält i ögonen när jag får syn på debattartikeln i DI av Eva Nordmark, ordförande i TCO, I rubriken står det nämligen "Behåll en gräns i sjukförsäkringen".

Jag läser vidare; "Det finns ett starkt signalvärde för alla inblandade att ha en bortre tidsgräns."

Signalvärde???

Nu väcks min vrede. Denna ständiga misstro mot sjuka människor. Hur många rapporter har inte visat så här långt att där finns ju nästan inte några alls som fuskar bland oss sjukskrivna. Däremot har de allra flesta sjuka människor kommit tillbaka i sjukförsäkringen igen efter att ha utförsäkrats. Precis så som jag själv gjorde efter att ha blivit utförsäkrad.

Inte hjälpte det mig det minsta att bli frisk att min ekonomi försämrades ytterligare genom utförsäkringen. Inte hjälpte det mig det minsta att bli frisk att under en sommar hamna i väntrummet med andra utförsäkrade hos AF i stället för att hämta kraft som jag brukade göra under sommaren. Inte blev jag det minsta friskare av den press det innebar att bli utförsäkrad, av förvirringen hos anställda både hos FK och AF över hur de skulle hantera mig som hamnat i den situationen.

Tvärtom har det tagit mig år att komma igen efter den sommaren som jag utförsäkrades.

Som medlem i Unionen sedan 35 år tillbaka känner jag mig idag mycket besviken på TCO som uttryckligen säger att de vill ha kvar det inhumana systemet med tidsgränser i sjukförsäkringen.

Om tidsgränser i en sjukförsäkring skulle göra så att man blir frisk, hade jag varit frisk för länge, länge sedan. Jag levde nämligen i tolv års tid med tidsbegränsad ersättning. Vartannat år fick jag fylla i samma blanketter och genomgå samma process som två år tidigare. Så småningom fick jag med alliansens nya regler i sjukförsäkringen gå igenom den här processen varje år. Jag hann inte repa mig efter en tidsgräns innan det var dags för nästa. Sedan kom stupstocken utförsäkringen och det kändes omöjligt att få lugn och ro att läka samman igen.

Tidsgränser läker inte sjuka människor. Det gör däremot lugn och ro. Tålamod och tid. Respekt och tillit. Lyssnande och bemötande samtal med individen om vilken rehabilitering han/hon eventuellt känner sig behöva. Erbjudanden om stöttning på olika sätt beroende på behov. Peppning och hopp. 

Några korta veckor i höstas trodde jag att jag kunde andas ut. Att det inhumana systemet med utförsäkringar skulle försvinna sommaren 2015. Det var inte många djupa andetag och rofyllda nätter som jag fick innan jag insåg att det var kört till nästa sommar. I och med att regeringens budget föll.

Systemet med att utförsäkra och pressa sjuka människor fortsätter därför precis lika obarmhärtigt som förut under Alliansens tid vid makten. Trots regeringsskifte. Enligt Solrosuppropet har redan cirka 1000 människor utförsäkrats i år under årets första månad.

1000 människor på mindre än en månad. Det kan se ut som en siffra. Men bakom siffran finns tusen människor av kött och blod som förutom de sjukdomsbesvär de lever med, dessutom plågas av oro kring sin försämrade ekonomi i och med utförsäkringen och ohälsan. Kanske sover de lika dåligt om nätterna som jag gjorde då när jag utförsäkrades? Eller mera, sover knappast alls. Kanske går de runt med en stor klump i magen av oro över den förnedring och kränkning det innebär att bli misstänkliggjord av myndigheter och samhälle när man mår dåligt fysiskt eller psykiskt?

1000 människor ... Lägg sedan till alla människor runt omkring dessa tusen. Partners. Barn till den sjuke. Anhöriga och vänner. Om en mår dåligt, mår också människor runt omkring dåligt. Relationer trasas ibland sönder.

I stället för fastställda tidsgränser tror jag på individuella samtal mellan den sjuke, läkaren och Försäkringskassan. Samtal där man verkligen lyssnar på hur den sjuke upplever sin situation. Respektfulla samtal. Tillit får människor att växa. Medan misstro får människor att krympa.

Sjukdom går ofta inte att tidsbestämma. Den är lika individuell och unik som vi människor själva. Det kan handla om en förslitningsskada efter många och långa tuffa år i arbetslivet. Eller ett funktionshinder som gör att man inte klarar kraven på arbetsplatserna idag. Fysiskt eller psykiskt. Synligt eller osynligt. Medfött eller något som vi fått med oss till exempel som följd av en trafikolycka.

Dessutom. Eftersom de allra flesta långtidssjukskrivna och utförsäkrade är kvinnor, är detta inte bara en fråga om tidsgränser utan också en fråga om jämlikhet. 

Jag vill nolltolerans för utförsäkringar av sjuka människor.

Jag vill nolltolerans för tidsgränser som gör redan sjuka människor ännu sjukare i stället för friskare.

Jag vill nolltolerans för att pressa sjuka människor så att de ibland tappar allt hopp, blir deprimerade och avslutar sina liv.

Jag vill att systemet med utförsäkringar stoppas nu.

Låt oss människor ha rätten att få vara sjuka och svaga ibland.

För min skull och för din. För våra barns skull, våra vänners och våra älskades.

För vårt samhälles skull.

För ett sant friskt Sveriges skull.



Lästips:

"Nu räcker det. Stoppa trippelstöten i utförsäkringen" (Martin Mobergs betraktelser)

"Det är akut, inte läge för långbänk" (Solrosuppropet)

"Avskräckande exempel" (Solrosuppropet)

"Vi måste prata om sjukskrivningarna" (DI)

"Fel tänkt att behålla tidsgränser inom sjukförsäkringen" (Charlotte Terese, Allegro)

"Ta bort "stupstocken" i sjukförsäkringen nu i vår!" (Kjell Rautio, LObloggen)

"Det ska inte vara lätt att vara sjuk" (Aftonbladet)

"Åkesson får arvode trots sjukskrivning" (Dagens Nyheter)


Lyssna på:

"Om försäkringskassan" (Eva Rusz)

fredag 23 januari 2015

Skapa sig ett bra liv oavsett vad

Jag tror att vad än livet bjuder på så är den stora utmaningen för oss människor att hitta glädjen i det vi har i och omkring oss just nu.

Ingen går helt smärtfri genom ett långt liv. Vissa får kanske mer smärta med sig än andra. Fast vem kan jämföra våra olika smärtor?

Jag vet att man i ett stort mörker också kan överrumplas av en stark lycka. Hitta glädje och skratt där man sist av allt trodde att man skulle hitta det.

Oavsett vad som händer mig i livet, så är mitt evighetslånga löfte till mig själv att jag ska skapa mig ett bra liv ändå.

Och så gör jag det.

Ibland går det snabbt.

Ibland tar det bara lite längre tid.

Omställningar kan ta tid. Och det är ok att det gör det.

torsdag 22 januari 2015

Semle-wrap och glad hund


Semle-wrapen som jag köpte idag på fiket Skafferiet där jag bor, slank ner lätt i min mage. Mycket god var den. Min lilla Mimmi fick smaka lite av grädden.

Sen tappade jag pappret som varit kring wrapen på mattan. Vips var där en glad liten svart pudel som tog pappret och sprang iväg med det.

Vad som hände sedan med pappret ser ni på bilden här.

Min blogg på Besökstoppen

Min blogg finns nu med på Besökstoppen, en sajt som jag nyligen hittat på nätet. Jag finns med i kategorin "Livsstil".

Här kan alla som läser bloggar eller bloggar själva hitta nya intressanta bloggar att följa och läsa.

Tänk så många bloggare vi är här i världen.

Så många skrivande människor. Och ibland också fotograferande. Skapande människor.

Det är fantastiskt, tycker jag.

Så många olika röster som får möjlighet att göra sig hörda i vår tid.

onsdag 21 januari 2015

Snö

Det är januari och snön faller igen. Jag som nyss kände vårkänslor, kryper ihop där jag går i vinden.

Snön är lätt och mjuk när jag trampar på den med mina snörkängor.

Jag pulsar och min lilla hund skuttar i snön. Undrar när jag började pulsa i stället för att skutta?

Landskapet ser så rent ut. Nytvättat.

Som ett lakan.

Ett rent, vitt lakan …

Som bäddat in naturen, värmer den tills solen börjar värma den.

För att få den att vakna till liv igen, knoppas. Grönska. Blomma.

Det är i kylan längtan efter värme växer sig stark.

Det är i det vita jag längtar efter färgerna.

Livet vill kontraster.

Mörker söker ljus.

Natt söker dag.

Sorg söker glädje.

Hat söker kärlek.

Och ungarna flyttar runt fortfarande

De närmaste veckorna är lätt omtumlande för mig. Båda mina döttrar flyttar nästan samtidigt. Den äldsta flyttar hem tillfälligt igen. Hon är klar med sitt vikariat. Snart flyger hon iväg till Australien ett par månader.

Den yngsta dottern flyttar till egen lägenhet inne i stan. Centralt och bra.

Det är spännande att följa deras äventyr i livet. En gåva att få vara med.

Fast också lite rörigt och tröttande ibland.

Processen med barn som flyger ur boet pågår fortfarande delvis för mig.

tisdag 20 januari 2015

Mina bloggböcker från 2014


Så här fina ser mina bloggböcker ut som jag beställt från Blogg till Bok. Sedan ett par år tillbaka har jag gett mig själv min blogg i bokform i julklapp. Av allt mitt bloggande under 2014 blev det tre vackra böcker.

Det är lättare att leta efter blogginlägg i bloggboken än i min blogg på nätet, tycker jag. Dessutom är det så många härliga minnen som dyker upp för mig när jag bläddrar bland mina texter och ser de fina bilderna i boken.

Så mycket ett år kan rymma.

När jag har det på pränt i en bok inser jag faktiskt det.

Allt från ett supervalår till en drömresa till Bretagne till att ge ut min första egna bok "Omfamna livet".


"Omfamna livet" finns att köpa hos bl a Bokus, Adlibris, Solentro och CDON.com på nätet.

måndag 19 januari 2015

Kan du kommentera i min blogg?

Jag vill kontrollera att det fungerar att kommentera i min blogg. Har läst hos en bloggvän som har problem med att kommentera i min blogg. Det hakar tydligen upp sig för henne.

Så om du har lust och tid och kikar in här får du väldigt gärna lämna efter dig några rader till mig. Och berätta om det gick problemfritt för dig att kommentera.

Tack på förhand!


söndag 18 januari 2015

Och där under väntar våren

Blev så glad att jag skrattade högt för mig själv när jag fick se att en vårlök kommit upp i gräsmattan!

Visserligen bara en centimeter hög ungefär.

Men den är ett bevis på att det är stora saker på gång där i marken; vår!

Så småningom.

fredag 16 januari 2015

Gräver i min egen historia

Som du som läser min blogg kanske minns har jag skrivit om att jag blev akut omhändertagen när jag var 13 år. Jag placerades i familjehem en period.

Den där tiden har varit som ett vitt hål för mig, trots att jag faktiskt var 13 år. Jag har inte vetat var jag bodde, vart jag och min lillebror skickades iväg.

Minnesluckor och samtidigt mycket starka minnen därifrån. Det var ett starkt trauma. Särskilt som jag omhändertogs utan någon som helst information om det i förväg. Det var speciella förhållanden då, kan man säga. Min familj var i kaos.

Till och från genom åren som vuxen har jag funderat över om jag skulle kontakta kommunen och se om där finns kvar några uppgifter om mig.

Nu har jag gjort det.

Jag har fått mail att där finns en akt på mig. De kommer att börja jobba på mitt ärende om några veckor.

Oj, så många känslor det blir i mig nu. Viss rädsla, blandat med nyfikenhet. Vad kan där stå i akten om mig? Kommer jag att få veta något som jag inte känt till förut?

Jag har tänkt noga igenom det här. Känner att nu är rätta tiden i livet för mig att göra det.

Och har jag tur så kan jag ha användning av det som står i akten när jag fortsätter att skriva om delar ur mitt liv.

Den där tiden i mitt liv, kände jag mig verkligen som en hemlös. Visserligen hade jag tak över huvudet. Och min lillebror bodde med mig fortfarande. Fast allt annat som hör till ett hem saknades för mig.

Skolan var mitt hem den tiden. Där fanns rutiner och människor som jag kände igen.

Där fanns det någon som sa mitt namn.

Fast där var aldrig någon som frågade mig hur jag mådde inuti mig.

onsdag 14 januari 2015

Vad hände med min bok "Omfamna livet"?


Ungefär en månad före jul gav jag ut mitt livs första bok; "Omfamna livet".

Vad har hänt sedan dess? En kort sammanfattning: Jag har sålt betydligt fler böcker än jag drömde om att göra innan jul. Cirka en bok per dag och det är mycket för mig. De allra flesta böckerna har jag sålt genom sociala medier.

Jag har fått massor av fin respons tillbaka från läsare. Det har gjort mig så glad ända in i hjärteroten och också lätt omtumlad. Det peppar mig att fortsätta att skriva. 

För ett år sedan funderade jag på att ge upp det företag jag startade för fyra år sedan, Skrivklådan, eftersom det var så tuff konkurrens om jobben som frilansjournalist. Sedan kom jag på idén att prova
att förverkliga en av mina livsdrömmar, att ge ut en egen bok.

Jag tänjde på mina gränser och lyckades sammanställa min första egna bok. Skrivklådan lever därmed vidare. Jag har sysselsättning till 25 % och kan planera mitt arbete relativt fritt efter den ork och kraft som jag har. Sysselsättningen ger mig glädje och meningsfullhet i mitt liv. Jag drömmer om att kunna skriva så länge jag lever och jag önskar att jag ska leva länge, länge.

Min lista över olika bokidéer är lång. Jag funderar till och från över vilken bok jag ska skriva efter "Omfamna livet".

Jag samlar de fina orden om boken "Omfamna livet" i min blogg under fliken "Bokbutik", Röster från läsare. http://wwwmaskroskvinnan.blogspot.se/p/bokbutik.html

Igår fick jag veta genom FB att min bok "Omfamna livet" nu finns hos vår nya socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, på Socialdepartementet. Hon skrev till mig att hon har läst den och tackar mig för den. Jag blev så överraskad, hade ingen aning om att hon skaffat sig den. Det fick mig att känna mig mycket stolt och överväldigad. Min bok inne i maktens korridorer. Märkliga ting kan hända när man vågar följa sina drömmar, tydligen.

Just nu ligger jag lågt med marknadsföringen av min bok på grund av personliga skäl. Så småningom ska jag jobba mer aktivt med den.

Boken "Omfamna livet" är skriven med tanken att den ska hålla länge. Därför känner jag ingen brådska. Texterna tar upp frågor som människor skrivit och funderat över i alla tider. Kärleken, döden, åldrandet, födelsen, naturen. Svek, tillit, hopp och längtan. Och så mycket mera.

Stort tack till dig som köpt och läst boken jag skrivit!


#omfamna livet

Livsglädje för mig


Meditera, yoga, musik, skriva, läsa lite, mina husdjur, promenader och naturen. Det hjälper mig att lyfta när livet och smärta ibland tynger mig.

Lite choklad, en mugg gott te och en fin vän ger också värde åt livet för mig.

tisdag 13 januari 2015

Ersättningen från FK 2015 ingen höjdare


15 kronor extra varje månad får jag i år från Försäkringskassan i sjukersättning. Vet inte vad i hela friden jag ska göra med alla de pengarna (ironi).

Så här tänkte jag mig aldrig mitt vuxna liv.

En inkomst så låg att den knappt är möjlig att känna sig självförsörjande på.

Att vara ekonomiskt självförsörjande har alltid varit en stark vilja i mig.

Det var en drivkraft när jag tog studielån och studerade på högskola för att kunna få ett bra jobb. Studielån som jag betalt sedan länge, tack och lov.

Jag har arbetat under ferier sedan jag var 14 år.

Att vara självständig ekonomiskt var en stark drivkraft för mig också när jag jobbade heltid i cirka 19 år innan jag drabbades av problem med nacken och så småningom fick utmattningssyndrom.  Jag älskade att jobba och drömde om att när barnen blev stora skulle jag satsa på att göra karriär och jobba ännu mer än vad jag redan gjorde.

Fast nu blev det inte som jag drömde om.

En skada i nacken var inledningen till det utmattningssyndrom som jag hamnade i så småningom. Vilket i sin tur har inneburit många års sjukskrivning kombinerat med arbetsträning, rehabilitering, praktik och ideellt arbete i omgångar. Allt för att bli så frisk och arbetsför igen som möjligt.

Idag är jag arbetsför till 25 %. "Fantastiskt att du tagit dig dit", säger min läkare som följt mig genom åren. Ja, det har varit ett mycket hårt arbete att ta mig dit där jag är idag. Det mest tuffa arbete jag haft i hela mitt liv; att jobba på att bli frisk igen.

Under mina fjorton år som sjukskriven har jag fått uppleva hur min ersättning från den sjukförsäkring som jag genom skatt betalt in pengar till blivit allt lägre.

Det har varit en mycket medveten strategi från politikerhåll för att öka klyftorna i vårt samhälle mellan olika grupper. För inte kunde man väl i hela världen tro så naivt att människor med ohälsa skulle bli friskare genom att bli fattigare? När i själva verket forskning visar att en människa fungerar tvärtom; man kan bli sjuk av att bli fattig. Man får ofta psykisk ohälsa när man har ekonomisk otrygghet eller lever i fattigdom.

Det är lätt att tappa både livsmod och livsglädje när man har en ohälsa som är svår eller omöjlig att påverka. När man inte längre kan "ta sig i kragen" hur gärna man än försöker och vill det. När ens egen kropp och själ är bromsklossarna för att kunna påverka sin inkomst genom arbete.

Jag var en gång en glad skattebetalare som betalade in skatt i den naiva tron att de pengarna skulle användas för att minska klyftor mellan människorna i vårt samhälle.

Idag betalar jag som långtidssjukskriven in mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst.

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet som jag alltid gjorde i skolan för att få höga betyg?

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet som jag gjorde för att klara varje tenta på högskolan vilket jag också gjorde? Inte en enda omtenta hade jag.

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet så att jag till sist slet ut mig i mitt arbetsliv?

Det kan jag knappast påstå idag som sjukskriven.

Kom ihåg att hur mycket du än arbetar, så spricker hela tanken med "Arbetslinjen" den dag du inte längre arbetar. Antingen det sker på grund av sjukdom, arbetslöshet eller ålderspension. En sekunds tillfällighet, en trafikolycka, så kan resten av ditt liv påverkas ekonomiskt till något helt annat än hur du levde förut. Hur du tänkte dig att ditt liv skulle vara.

För det arbete som du till exempel lägger ned på att bli frisk är knappast ett arbete där du får lön för mödan rent ekonomiskt så som systemet i sjukförsäkringen ser ut idag. Knappast några skattesänkningar hur än du sliter för att bli frisk och arbetsför igen. Tvärtom.

Med dagens system i trygghetsförsäkringarna blir du fattiggjord i stället för belönad för hur du slitit under skolåren och under ditt arbetsliv. Om du har oturen att till exempel bli sjuk.

Jag tror att vi behöver prata med varandra om det här.

Jag tror att fortfarande är det många människor som inte inser hur "Arbetslinjen" fungerar i praktiken om man blir sjuk, arbetslös eller ålderspensionär.

Jag vill ett solidariskt samhälle med trygghetsförsäkringar där man känner att man också som sjuk, arbetslös eller pensionär är ekonomiskt självständig.




Lästips:

"Många barn växer upp i utanförskap" (SVT)

"Sociala skillnader påverkar hälsan" (SVT)

"Över hundratusen är fast i livslång skuld" (SVT)

"Rädda sjukförsäkringen, rädda välfärden" (Dagens Arena)

"40.000 sjuka riskerar att utförsäkras på tre år" (Arbetet)

"Ohälsan är vår största fråga" (Aftonbladet)

"Var 5:e under existensminimum" (SVT)



måndag 12 januari 2015

Dandelion



I'm a dandelion

Forever

And forever again

Nothing
or no one
gonna break me

Or tear me apart

Cause ...

I'm a dandelion

The strongest
flower of
them all


(Anna-Karin)

söndag 11 januari 2015

Hyllning till yttrandefriheten - 2015-01-11


Åh ...

Yttrandefrihet!

Denna älskade frihet ...

Jag får yttra mig

Uttrycka just mina tankar, känslor och åsikter

Även om de inte är desamma som dina

Eller någon som helst annans

Och också

Om jag vill

Vara helt ...

Tyst

Och tänk ...

Detsamma får du


(Anna-Karin)

lördag 10 januari 2015

Det gamla hand i hand med nytt


Där är julgranen nu i hörnet av rummet. Avklädd. Den barrar. Om några timmar kastas den ut.




I fönstret håller julens sista röda amaryllis precis på att slå ut sin första knopp. På matsalsbordet en vas full av milt rosa tulpaner. I den lilla krukan på soffbordet sticker kaxiga små vita pärlhyacinter upp sina gröna livskraftiga knoppar. Redo att sätta full fart.




Överallt kan jag se som tecken. Små tecken på hur det som var följs av något nytt. 

Död möts av liv.

Det är så det är.

Precis så enkelt.

Det viktiga är att livet fortsätter.

Vad som än hänt.



torsdag 8 januari 2015

Paris 7 januari 2015 - Kärleken är större än ondskan



Igår lamslogs världen av en fasansfull attack mot yttrandefriheten och demokratin. I det vackra Paris som jag besökte för första gången i mitt liv i somras, dödades kallblodigt skrivande och tecknande arbetande människor. Med flera.

Min starka medkänsla med offren och deras anhöriga.

Vi är alla offer när yttrandefriheten attackeras.

"Je suis Charlie"

På kvällen samlades människor på olika platser i hela Frankrike och också i andra delar av världen för att visa sin medkänsla och för att stå upp för yttrandefrihet och demokrati.

Nu behöver vi kärleken och kraften som finns i den.

Vi behöver akta oss för hatet, hämndlystnad och rädslan.

Friheten och kärleken är alltid större än ondskan och hatet.

Låt oss tillsammans minnas det.

Låt det ge oss hopp, kraft och tillit.



Förstasidor från hela världen (DN)

Hur kan du vara där

Hur kan du vara där?

Och jag här ...

När vi är så nära varandra ändå

Som själ i själ

Jag minns ...

Jag minns dina ögon
i mina

Jag minns
att du såg

Mig


(Anna-Karin)

Some things ...




Some things
in life
are impossible
to forget

That's how it is

No matter what ...

You still remember it

With a sweet smile
in your heart

And on your lips


(Anna-Karin)

onsdag 7 januari 2015

Att leva med utmattningssyndrom, psykisk ohälsa och osynliga funktionshinder


Jag försöker att leva så "friskt" som jag bara kan trots de osynliga funktionshinder som jag lever med som rester från utmattningssyndrom.

Då händer det ibland att jag får höra att jag är "inbillningssjuk".

I december fick jag höra det två gånger från en människa som jag har känt som en nära vän under lång tid. Att jag skulle vara inbillningssjuk, det gjorde riktigt ont i mig att höra det, ska jag ärligt erkänna. Särskilt som det var från en människa i min nära krets. Det handlar inte om någon av mina vänner i cyberrymden.

Jag begär aldrig att någon annan ska förstå utmattningssyndrom. Fast för att vara en sann vän till mig önskar jag respekt för min situation och för de besvär som jag upplever.

Jag inser också att människor som kallar psykisk ohälsa, ångest, panikattacker med mera, för "inbillning" har stor okunskap och bär på många fördomar. Där finns en viktig uppgift för oss människor idag i Sverige 2015. Att arbeta för att sprida kunskap om psykisk ohälsa.

Utmattningssyndrom är fortfarande för vissa människor en "inbillningssjukdom".

Grrr... ha, ha.. jag är ingen elak människa, fast ibland, bara ibland och bara en liten, liten stund, så händer det att jag önskar att just de människor som tror att utmattningssyndrom/ångest/panik är inbillning, bara för en liten, liten stund fick smaka på hur det känns att leva med de funktionshindren. För det är sannerligen ingen lek. Det är oberäkneligt, det är sviter som känns av dygnet runt och det påverkar så många olika funktioner i kroppen. Och man förlorar också ofta så mycket annat av det som är viktigt i livet. Som arbetsförmåga, jobbarkompisar, socialt liv med mera.

Och jag tänker, har vi inte kommit längre som människor år 2015 än att vi fortfarande ser på psykisk ohälsa som "inbillning"? Åtminstone en del av oss.

Tydligen behöver vi fortfarande öka kunskapen om psykisk ohälsa och våga tala med varandra om det.

Genom kunskap minska rädslan som hänger samman med alla fördomar, vad än de handlar om.

söndag 4 januari 2015

Lyckan att ha en hund som vän

Mimmi och jag nyårsafton 2014.

Hunden - människans bästa vän. Ja, så känns det ofta för mig i mitt liv. Min lilla dvärgpudel Mimmi kan jag lätt hålla i min famn. 4 kg väger hon. Inte mer än en liten unge. 

Jag älskar när hon vilar sitt huvud på min axel. Det värmer skönt mot mina ofta spända och ömma nackmuskler med nackkotan som låser sig titt som tätt.

Om jag så bara går ut med soporna, blir Mimmi glad och skuttar när hon får se mig när jag öppnar ytterdörren och kliver in i hallen igen.

På kvällarna blir hon glad över att bara få vara i soffan med mig och titta på TV. 

Bara vara nära, det räcker hela vägen för min lilla hund.

Sällan är nog vägen så kort som mellan en mattes hjärta och hennes hund.

fredag 2 januari 2015

Från läsare om Omfamna livet

Gissa hur glad jag kände mig när jag fick de här orden från en av dem som köpt boken "Omfamna livet" som jag skrivit:


"Hej Anna-Karin!

Har precis läst din bok och känner att jag måste skriva direkt. Så mycket känslor din lilla bok gav mig - både av längtan, förtvivlan och smärta men kanske framförallt av kärlek och hopp. Viljan att våga leva sitt eget liv, och att våga älska, lyser igenom allt.

Din bok är fylld av kloka insikter, så vackert uttryckta. Det första jag gjorde när jag läst boken var att rekommendera min man att läsa den; en berättelse/dikt om dagen! Den ska avnjutas sakta - med utrymme till alla de egna funderingar den väcker.

Jag känner att din bok kommer att finnas med mig länge! Tack!"