Jag minns hur jag brukade ligga nära intill henne i sängen när hon läste för mig. Jag minns att jag tyckte om att hålla min hand på hennes svala överarm och känna min mammas doft när hon läste för mig.
Direkt efter den första tanken på sagan Solägget, dök ett annat minne upp kristallklart för mig. Ett minne från när jag kom hem till mamma då hennes sista tid i livet när hon var så sjuk. När hon inte orkade äta längre. Och ibland, på grund av anemin, verkade som förvirrad för mig. Fast om hon var det kan jag inte säkert veta. Mamma var aldrig dement. Däremot var hon mycket svag i slutet.
Jag minns att jag hittade en halvfull kasse med ituskurna apelsiner på köksgolvet den där gången när jag kom hem till henne. Jag kunde se hur min mamma hade försökt att suga ut saften ur dem. Hela hennes lägenhet doftade sött av apelsin just den gången. Jag minns min känsla av vanmakt, sorg och förtvivlan. Gråten i min hals.
På köksbordet låg en hel apelsin. Med ett sugrör i. Kanske orkade hon inte längre skära itu apelsinen? Eller kan där finnas en helt annan förklaring?
Plötsligt slår det mig. Kan där till och med finnas ett samband? Mellan min favoritsaga och sugröret i apelsinen de där sista månaderna i min mammas liv? Jag undrar vad hon tänkte på och kände i den stunden.
Fortfarande får doften av apelsin det att smärta i hela mig av längtan efter min mamma.
Dofter, minnet och känslor hör så nära samman med varandra.
