I en bra relation med en hund har man ögonkontakt. Man har roligt tillsammans. Litar på varandra. Rör vid varandra på ett kärleksfullt sätt.
Detsamma tycker jag gäller i bra relationer mellan människor. I en bra och kärleksfull relation till en annan människa, söker mina ögon kontakt med ögonen från dem hos en annan människa som söker min blick. Vi skrattar tillsammans, litar på varandra och rör vid varandra med ömhet och kärlek. Vi behandlar varandra på ett respektfullt sätt, försöker inte att ändra den andra människan.
Ändå är vi människor ofta så rädda att ta kontakt med eller röra vid en annan människa. Ibland också dem som står oss nära. Vi kan ibland vara mer rädda för att röra vid en annan människa, än vad vi är för att röra vid vår hund, ett djur som vi håller av. Jag undrar varför.
Kan det vara rädslan att bli avvisade som gör att vi är mer försiktiga vid att röra vid en annan människa än vid vårt husdjur? Eller är det att vi vet att vi har så mycket makt över vårt husdjur, det är så beroende av oss genom att vi ger det mat, att risken är mycket liten att det skulle lämna oss? Till skillnad från en människa som när som helst medvetet kan välja att lämna oss, att överge oss.
Vad tror du?
