De ekonomiska effekterna av att ha blivit utförsäkrad visar sig allt tydligare nu för mig.
Eftersom jag inte längre är sjukskriven p g a alliansens nya regler (trots att min läkare skrivit ett sjukintyg), har min försäkring på drygt 2000 kr/månad som jag hade genom min arbetsgivare, försvunnit.
Nu har jag också fått den första ersättningen för att jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion. Där försvann några hundralappar till. Två gånger ytterligare får jag ersättning för att jag är med i Arbetslivsintroduktion. Sedan försvinner den ersättningen också för mig.
Det känns orättvist. Jag önskar inget hellre än att jag var frisk. Jag önskar att jag hade arbetsförmåga till 100 %. Jag önskar mig hälsan tillbaka igen. Jag har kämpat och kämpat för att bli så stark som möjligt igen. Men de rester jag har kvar efter utmattningen är där, vad än jag gör. Jag är stresskänslig. Jag har panikattacker. Jag har svårt att ta in många intryck samtidigt. Jag är inte så som jag var förut, hur gärna jag än önskar att jag var det.
Jag vill kunna känna mig självförsörjande som människa. Jag frågar mig; vem/vilka har ansvaret för en svag och sjuk människa i Sverige idag?
"Jag ska skaffa mig ett bra liv trots allt". Upprepar jag tyst för mig själv. Medan jag känner hur mitt inre rasar samman av oro för hur det kommer att bli.
"Inget ska få knäcka mig". Viskar jag tyst till mig själv. Som en påminnelse från andra tuffa tider i mitt liv.
Jag kramar hoppet.
