Jag har varit på månen, eller?

Många märkliga ting får man vara med om i cyberrymden.

Idag upptäckte jag i Facebook att det stod att jag varit på månen nyligen.

Detta vill jag dementera en gång för alla.

Jag har aldrig varit på månen. Definitivt inte heller besökt månen nyligen. Jag vill inte åka till månen heller.

Jag föredrar att sitta här på jorden och se upp på månen.

Jag har alltid älskat just det perspektivet när det gäller månen.

Grodperspektivet.

Månen ska vara däruppe.

Inte jag på den.

Vissa saker tycker jag ska få vara precis som de är. Och på det avstånd som de är. 

 

Det är ibland just det som är själva tjusningen; avståndet.

Skullle du vilja åka till månen?

Utmaningarna i livet

Livet beskrivs många gånger som toppar och dalar. Som en berg- och dalbana.

Visst skulle det vara skönt om livet, precis som berg- och dalbanan, alltid hade ett berg i taget att kliva över. Fast så är ju inte livet. Ibland blir det perioder när det finns flera berg som man ska ta sig över. Eller utmaningar, som ju egentligen ger en bättre känsla i mig än att skriva ordet berg.

Just nu har jag som jag ser det, tre stora utmaningar framför mig. Samtidigt.

1. Sorgen efter min mamma

2. Ovissheten kring sjukersättningen och utförsäkringen som jag vet väntar på mig kring jul.

3. Relationskris

Jag försöker, så gott det går, att ta en utmaning i taget.

Fast de finns där, ruvande inom  mig. Allihop. På samma gång.

Acceptans ... Tillit ...

Och det känns lite lättare i mitt bröst en stund.