Ett grått, mjölkigt dis har lagt sig över Vätterbygden. Det är råkallt. Men jag tänker inte klaga så länge det inte är halt eller snö därute. Det har varit en fin och varm höst så här långt i år.
Jag har fått klart med nästa jobb till Skrivklådan. Det känns så klart mycket bra så som läget är för mig just nu, med utförsäkringen. Jag fick inget brev i brevlådan om beslutet från Försäkringskassan idag heller. Och jag hör inget från facket när det gäller företaget där jag har kvar min anställning. Jag bryr mig inte så mycket längre. Det är bättre att låta det vara. Bättre att lägga min energi på det som ger mig glädje och känns positivt i mitt liv, det som ger mig kraft. Acceptans. Tillit.
Yngsta dottern får jobb nästan varje dag som vikarie i barnomsorgen. Det är jag tacksam för. Jag tror att hon precis som sin storasyster är på väg att hitta sin egen väg i livet. Det känns gott i mitt bröst.
Vissa dagar i november känner jag mig som en igelkott. Som att jag har gått i ide. Inte fullständigt, men lite grann, i mitt huvud. Samtidigt tycker jag om känslan av att vara i ett ide. Att rulla ihop sig, grotta in sig någonstans och bara vara och låta allt annat vara.
Hösten är en fin tid för eftertanke, tycker jag. En bra tid att fundera över vad jag vill med mitt liv. Vilka steg jag vill ta när jag kommer ut ur mitt ide nästa gång.
Jag tror att vi nutida människor tar oss för lite tid för eftertanke. För mig är bloggandet tid för eftertanke. Att dricka té och se ut genom fönstret på himlen och skogslönnen är också tid för eftertanke för mig.
Tar du dig tid för eftertanke i ditt liv?
