Nära Havet: "Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv"

Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.

I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.

Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.

Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.

Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)

Det gick ju så klart helt åt skogen.

Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.

Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.

Jag började säga nej. Sätta gränser.

Mötte starkt motstånd.

Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.

Sedan kollapsade jag.

Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.

Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".

Det tar kraft att skapa om sig själv.

Fast ger så småningom kraft i stället.

Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.

Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".

Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.

Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.

Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.

Nu är tid för mig.


#Blogg100 - Dag 14

Anti-stress: Avsluta

Ibland behöver jag påminna mig själv om allt som jag lärt mig genom åren som lugnar ett system som gått för länge för full fart på grund av negativ stress.

En bra sak som jag lärt mig är att avsluta något innan jag påbörjar något nytt.

Att göra en sak i taget.

Det kan låta enkelt. Och det kan låta tidskrävande.

Fast prova!

För mig är det precis tvärtom. Ganska svårt ibland. Fast absolut värt det.

Det är mer effektivt att göra en sak i taget än att göra flera saker på samma gång.

Och dessutom rena anti-stress-medicinen för själen och kroppen.


#Blogg100 - Dag 14