Även
om jag tycker att det känns vemodigt att sommaren går mot sitt slut på
allvar nu, så är det genom att känna längtan efter något som gör att man
blir så där sprittande och pirrande lycklig när sommaren med all sin
grönska och alla sina blommor kommer tillbaka igen.
Och den där längtan handlar inte bara om att längta efter sommaren.
Det finns något vackert i att längta.
Den är först när man känt längtan som man kan känna sann lycka.
När man inte längre har något att längta till.
Hur levande känns livet då?
