Varje år när jag ser marken täckt av vitsippor, tänker jag på den gången när min äldsta dotter skuttade omkring bland vitsipporna i skogen nära där jag bor, alldeles intill den porlande bäcken. Hon var tre år, tror jag, och hon hade på sig vinterjackan och mössan fortfarande. Hon hade färgglada kläder så hon syntes väl där i skogen. Jag ville ju inte att hon skulle försvinna för mig. Och hon sprang iväg så fort.
Alldeles vild plockade hon blomma på blomma. Så vilt som bara riktigt små barn kan plocka blommor. Så vilt att de ibland inte bara plockar själva blomman utan också drar upp hela roten. Så vilt att den plockade blomman ibland saknar stjälk och ibland har en stjälk på en decimeter. Så vilt plockade min äldsta dotter vitsippor just den här gången.
Buketten blev större och större. Jag tror inte att jag ljuger, om jag skriver att den till slut var lika stor som hennes glada ansikte med de intensivt ljusblå ögonen som hela tiden var på jakt efter det vita guldet i skogen.
När inte de små knubbiga, varma händerna hade plats för fler blommor, fast skogen fortfarande var full av dem och lockade henne att plocka ännu fler, då vände hon sig om mot mig, med den stora vitsippsbuketten i sina händer, såg lycklig upp på mig, rakt in i ögonen mina och sa:
"Nu plockar jag en STOR bukett med glädje, mamma!"
Sedan skuttade hon iväg, före mig, hemåt med sin stora bukett med glädje. Och jag gick efter och fick ibland plocka upp en vitsippa som hon råkade tappa på den skuttiga hemfärden, med den stora buketten glädje i sina knubbiga, varma händer.
