"
De vackra orden var det första jag fick se i morse när jag slog på datorn. Jag hittade dem i Sanna Ehdins logg i Facebook. Det var märkligt att hitta dem där just då, för jag hade precis mediterat och efter att jag mediterat dök det upp tankar i mig själv kring hur lätt vi människor dömer både varandra och oss själva. Jag funderade också kring hur jag själv agerat genom åren. Det var så märkligt att hitta Sannas ord där just då, att jag tappade andan en stund. Jag var egentligen på väg att skriva ett blogginlägg om hur jag varje morgon efter att jag fått brevet om min utförsäkring, får jobba med mig själv för att välja livet i stället för sorgen. Det lätta i stället för det som tynger. Men Sannas ord fick mig att i stället välja att blogga om mina egna tankar som jag fått efter att jag mediterat.
Jag kan se att jag blivit en allt mindre dömande och allt mer tillåtande människa genom åren. Jag är glad att jag mognat åt det hållet. Jag är glad att jag inte bara rusat på i samma gamla spår, utan att jag valt att ändra mig själv så många gånger genom livet. Allra mest stolt är jag över mig själv när jag tänker på de gånger som jag gått min egen väg, när jag valt att stötta en människa som många andra i omgivningen stött ut. Jag är mer stolt över de stunderna än över någon som helst pryl eller någon som helst löneförhöjning.
Jag vet att det viktigaste i livet för just mig är hur jag är som människa. Inte om jag gör karriär eller om andra tycker att jag är framgångsrik eller ej. Det viktiga för mig är att jag inte sviker mig själv. Att jag inte sviker mitt eget hjärta, min egen själ. Att jag inte heller dömer mig själv.
Det är lätt att följa med flocken när man är människa. Det är så modigt att inte göra det.
Det finns inget modigare än att våga följa sitt eget hjärtas väg för mig.
Ge mig mod att också idag våga följa mitt eget hjärta.
Ge mig mod också att låta andra människor få följa sina hjärtan, utan att döma någon av dem för den väg just de väljer att gå.
