Våga flyga med Maria Lundqvist

"Våga flyga" med Maria Lundqvist på Spira i Jönköping, var en flygtur genom livets olika faser. Med varm humor på en vackert dekorerad scen, skapade Maria karaktärer som både fick mig att skratta och bli berörd till tårar. Också vacker musik av Maria och de andra i föreställningen. Så härligt att äntligen vara på Spira igen i en fullsatt salong. Efter föreställningen  signerade Maria sin bok "Våga flyga" som hon skrivit under pandemin. En kväll att minnas.

Dansa med livet

Ojoj så mycket snö vi fick igår! Ännu mer än på bilden för det snöade hela kvällen. Men det är bara att dansa med. Så lite man som människa kan kontrollera av det som händer i livet. 

Idag känner jag mig så glad. Jag ska till Spira ikväll och se Maria Lundqvists föreställning "Att våga flyga". Biljetterna köptes för 2 1/2 år sedan (!). Sen kom pandemin. Jag är så tacksam att jag är där nu att pandemin har gett vika. Att jag kan vara där i vimlet ikväll. Höra sorlet. Vara nära andra människor. Skratta tillsammans. Uppleva tillsammans. Jag tror aldrig mer att jag kommer att ta det för givet. Tack att jag får uppleva det ikväll. Tack från mitt hjärta. 

/Anna-Karin 

Musikalen Passion

Jag såg musikalen Passion på Spira i Jönköping igår kväll. Det kändes fint att sitta där i salongen när den kalla vinden ven utanför. Så fort kylan kom i år. Det är lite svårt att hänga med i vädersvängarna nuförtiden tycker jag.

Passion var en historia om passionerad kärlek. En finstämd berättelse med vacker musik. Där fanns allt det där som håller genom tiderna i en berättelse. Kärlek och svek. Glädje och sorg. Liv och död. Som livet självt.

Jag tänkte på hur vilsamt det var att se musikalen jämfört med att t ex titta på TV. Det var levande människor på scen, allt kan ju hända då. Ändå var det en sådan vila i det. Inga störande reklampauser till exempel.

Kultur gör gott i själen för oss människor.

Boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson, Puncum Saliens - reflektion över livsfrågor

I perioder när mina egna ord inte är så många som de brukar vanligtvis, känns det bra att där finns andra människors ord att ta in. Jag har läst den nyligen utgivna boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson.

Den kändes för mig som att det var precis den boken jag behövde nu, när jag själv bestämt mig för att skala av och delvis ha mer tid med mig själv och IRL mer än i sociala medier. En utmärkt bok att läsa i långsam takt varför inte nu under semestern, tänker jag.

"Mer Människa" är en bok som jag tror ger mig mycket mer när jag läser den små stycken i taget i stället för alltsammans på en gång. Boken tar bland annat upp hur viktigt det är med reflektion. Med tid för sig själv. Att vara med sig själv och att hinna få kontakt med vem man verkligen är och vad man känner. Att i självvald ensamhet också våga möta de svåra känslorna som ångest eller vad som nu kan väckas när man är med sig själv.

Många människor flyr det som kan kännas skrämmande i ensamheten. Man flyr kanske in i arbete, man "shoppar loss", man flyr in i droger och ibland också i socialt liv. Fast om man vågar vara med sig själv och möta det som då kommer fram, kan det leda till en starkare personlighet och fördjupad kunskap om både sig själv, andra och om livet, menar Elisabeth Jönsson. Det instämmer jag starkt i liksom i många kloka tankar i hennes vackra bok, vacker både på ut- och insidan.

Hur blir man då "Mer Människa"? Känslorna är viktiga för att bli mer människa, menar Elisabeth Jönsson. Det börjar redan med barnen och hur vi fostrar dem. Känslotillåtande eller känsloförnekande.

Att tillåta oss och andra känslor och att hitta sätt att uttrycka dem på är en viktig del i att vara människa. Utan känslor blir vi oempatiska och likgiltiga för andra. I förlängningen leder det till ett samhälle där vi slutar att bry oss och ta hand om varandra. Ett hårt och kärleksfattigt samhälle vilket i sig, för mig personligen, inte är värt namnet samhälle.

Åh så trösterikt för mig som känslomänniska att läsa om känslornas viktiga betydelse för en människa och för ett samhälle! Åh vad jag önskar ett samhälle där vi bejakar, uppskattar och värdesätter människors känslor, allt ifrån de små nyfödda barnens känslor upp till döendes. Att vi tar vara på vad känslorna har att säga oss alla. Ett samhälle där vi vågar lita på känslorna och deras budskap till oss. Därför att min erfarenhet är att det finns så mycket visdom i känslorna. Även om de också ibland kan spela oss små spratt. Därför särskilt viktigt att ta tid att reflektera över det jag just känner som människa. Och i förlängningen ta ställning till om det är känslor som gör mig själv och andra gott eller illa.

Vad händer med våra känslor i ett samhälle som hyllar det rationella? Det materiella? Massproduktion istället för hantverk? Görande istället för varande? Elitism istället för allas lika värde? Det perfekta istället för det operfekta? Vad händer med oss som människor i den tid vi lever i? Hur påverkas vårt samhälle? Vår framtid?

Vad händer med en människa den dagen hon börjar känna, efter att under lång tid inte gett sig tiden att känna efter? Vilka krafter finns det i förträngda känslor? Tillfälligt kan man som människa "stänga av" för att man kanske behöver det just då i en tuff situation för att överleva. Men att stänga av känslor under lång tid kan leda både till depression och till att locket man lagt på sina känslor spricker sönder och tar sig uttryck på ett våldsamt och destruktivt sätt för både sig själv och andra.

För att få kontakt med våra känslor behöver vi som människor tid. Vilket inte är självklart att vi känner att vi har där vi lever nu, år 2016. Alla val vi ska göra, allt det utbud som vi fått av både varor, tjänster och upplevelser, sociala medier med mera, gör att vi allt oftare känner att vi har ont om tid. Fast att tiden är som den är, sig lik sedan årtusenden tillbaka. Styrd av solens upp- och nedgång. Dygnets 24 timmar som ju alltid funnits där.

Vi borde ju egentligen känna att vi har mera tid än någonsin, eftersom vi faktiskt har det med den allt högre livslängden för oss människor i den rika delen av världen. Men eftersom vi har en tendens att dras med i flockbeteenden, krymper vår tidsupplevelse när vi fyller den med alltför många "måsten" och "vill ha". När vi i stället kan välja ett liv med gott om tid, att ta oss tid, att genom att säga nej och välja bort i stället få ett liv med massor av andrum, tid för reflektion, tid att njuta, tid att skapa. För att skapa är och har alltid varit en del av att vara människa. Allt från runstenar och hällristningar fram till nutidens bloggar, poddar, statusar i FB och klipp på YouTube och allt vad vi nu kallar det moderna samhällets olika skapandeformer.

Elisabeth Jönsson skriver om tre livsvägar som hon valt för att bli mer människa: viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad.

Jag kan bara instämma i hur viktiga just de tre livsvägarna har varit och fortfarande är också i mitt liv. Jag känner många beröringspunkter med Elisabeths tankar i boken "Mer Människa". En samhörighet med författaren som berör mig och får mig att känna mig mindre ensam som människa. Ja, nästan som att jag hittat till en syster i Elisabeth, fast att vi aldrig mött varandra i verkligheten. En syster som läst delvis samma böcker som jag och citerar många röster i boken som jag själv har läst och lyssnat till i mitt liv. Som har haft stor betydelse för mig att bli Mer Människa, om man nu kan bli mer människa än vad man redan är den dagen man föds.

Ibland funderar jag över just det. Om inte livet egentligen är så att vi föds som perfekta människor, fulla av känslor, visdom, glädje och empati, men att vi ibland fostras, eller kanske av livet härdas, till att bli mindre människa och mera slav. Och sedan får jobba hårt under våra liv för att hitta tillbaka till de perfekta människor vi en gång föddes som. För att kanske en dag dö med barnasinnet och tillgång till ett rikt känsloliv, trots allt som varit, i behåll.

Tänk att en bok med en annan människas ord kan få mig att känna mig mindre ensam som människa. Det är stort. Kanske att just det också är en del i att bli "Mer Människa"? Att genom de tysta orden i en bok så kunna bryta känslan av ensamhet i världen och i stället skapa en känsla av samhörighet  i denna ibland så vilsna och oroliga tid som vi lever i.

Jag rekommenderar varmt boken "Mer Människa" till alla som är intresserade av existentiella frågor kring livet och människan. En bok som man kan läsa gång på gång och reflektera över.

Elisabeth Jönsson är gymnasielärare, författare och driver också inspirations- och kulturprojektet Punctum Saliens som bland annat har en egen sajt på nätet.

Boken "Mer Människa" går att köpa HÄR.

Håkan Hellström på Ullevi 2016

Och det är sommar och jag har inte ännu landat efter lördagens konsert med Håkan Hellström och gäster på Ullevi. Denna magiska kväll, denna folkfest av musik, glädje och kärlek, så bedövande vackert att själen smärtade innan den släpptes fri i sommarnatten.

Där finns en stor kraft när så många som mer än 70.000 människor samlas på en yta stor som Ullevi. När man samlas för att man älskar något, musiken, orden, sommarnatten, förvandlas kraften till en enda stor kärlekskomet som känns som att den tränger genom alltet, uppåt, utåt och jag tror också  nedåt.

Där fanns inte en enda låt på konserten utan att jag blev starkt berörd. Så vackra texter, Håkan och artister som gav sitt allt denna kväll. Publikens glädje och sång. Jag vet inte hur många gånger jag slutade andas av hänfördhet och av eufori.

Låtarna som jag och så många andra har hört om och om igen och som Håkan med band ändå lyckas göra till något nytt varje gång under konserten, fantastiskt!

Jag är så tacksam att jag fick uppleva denna kväll.

En kväll jag alltid kommer att minnas. Spara i mitt hjärta.

Rocksjön och John Bauers park

Rocksjön ligger i centrala Jönköping nära A6. Där finns ett rikt fågel- och djurliv. Utsiktstorn och rastplatser. Spångar att vandra på, vandrarhem och restaurang Hasse på Sjökanten och också en badplats. En fin liten oas.

Sommartid bodde konstnären John Bauer i familjens sommarhus och barndomshem vid Rocksjön. Här ritade han bland annat skisser till beställningsarbeten för Tomtar och Troll. Idag finns en park här uppkallad efter John Bauer.

 

 

 

#Blogg 100 - dag 21

Bloggen fyller tio år i Sverige

Jag läser i nyheterna idag att bloggen fyller tio år. Min egen blogg har funnits i åtta år nu. Först på Passagen och sedan här på Blogspot. Men bloggen som fenomen i Sverige har alltså funnits i tio år. Väl värt att fira, tycker jag som den bloggare jag är.

Bloggen har varit och är viktig för bland annat många konstnärer, författare som ett sätt att marknadsföra sig. Men inte minst har bloggen varit ett sätt att uttrycka sig och förmedla tankar och känslor för vilken människa som helst som velat yttra sig. Ett medel för yttrandefriheten som, ibland, har visat sig ha större krafter än vad nog ingen kunde föreställa sig då för tio år sedan.

Jag tänker på de bloggare som blivit kändisbloggare och kunnat försörja sig på sitt bloggande.

Jag minns Emelie Holmqvists blogginlägg "Sveket" om hennes sjuka mamma. Det blogginlägget som anses ha gjort så att Alliansen förlorade sin egen majoritet och skrevs den 15 september 2010.

Jag tänker på hur media i bloggens begynnelse kände sig hotad av bloggarna. Plötsligt var det i bloggarna som man kunde läsa människors egna upplevelser av sina liv, samhället och världen. Utan någon källgranskning, ibland på gott, ibland på ont. Media fick anpassa sig och plocka in bloggandet i sina leveranser av nyheter och krönikor. Media lärde sig att se på bloggarna som en resurs. Där kunde media hitta nyheter eller intressanta och kunniga människor att intervjua.

Bloggarna har också varit en viktig bit i att människor började använda sig själva som varumärken. Man kunde "skapa sig själv" på ett sätt som man inte kunde förut. Fördelarna med det smög sig så småningom också in i företagsvärlden. Man såg marknadsföringsvärdet i att ett företag hade en blogg. Tyvärr utnyttjas ibland bloggare av företag för att sprida dold reklam. Mycket beroende på okunskap om vad dold reklam är bland många bloggare. Min egen blogg är fri från reklam. Jag har fått många erbjudanden från olika håll genom åren men mycket medvetet valt att inte ha reklam i min blogg.

De allra flesta bloggare är kvinnor. Vad är anledningen till det, kan jag ju undra. Vissa menar att kvinnor är vana vid att skriva i dagböcker. Bloggen är en sorts dagbok. Jag tänker att kanske är det fortfarande så i vår tid i Sverige att kvinnor, oavsett ålder, har svårt att nå ut med sina tankar och ord. Kanske att det där med att "Kvinnan ska tiga i församlingen", sitter i hårdare än vi egentligen vill inse år 2016. Genom att blogga känner man att man kan uttrycka sig fritt som kvinna. Utan att bli avbruten av en man eller till och med ibland helt tystad. Bloggandet handlar också om att skapa relationer, vilket jag tror att vi är många kvinnor som tycker om att göra. Oavsett ålder.

Bloggare utomlands har hamnat i fängelse för det de skrivit i sina bloggar. Andra bloggare har genom Internet och bloggar kunnat få nya insikter och förmedlat dem vidare i länder som varit instängda och diktaturer.

Det finns så mycket av yttrandefrihet, demokrati, frihet, skrivarglädje och dela-med-sig-glädje, kultur och också ansvar i att vara bloggare.

För mig har bloggen betytt så mycket. Jag har utvecklat mitt skrivande. Lärt känna nya människor. Skapat ett nätverk. Lärt mig nya saker om mig själv, annat och andra. Hittat tillbaka till det språk jag förlorade när jag blev utmattad. Så småningom gett ut en egen bok, "Omfamna livet".

I min blogg Maskroskvinnan kan du läsa om livets ljus och mörker. Vardagsfilosofi. Här finns mycket tankar och fakta kring stress, utmattningssyndrom och psykisk hälsa/ohälsa.

Jag skriver också ibland inlägg om hur jag tror att vi människor på bästa sätt skapar ett samhälle.

Dikter har jag också skrivit många nu i min blogg.

Tack till dig som läser och kommenterar i min blogg! Jag blir fortfarande så glad när någon skrivit till mig eller berättar att han/hon följer min blogg.

Filmen "En man som heter Ove"

Jag hade fyra biobiljetter som jag fått i present, så därför blev det ett biobesök till nu i helgerna. Den här gången såg jag filmen "En man som heter Ove" med Rolf Lassgård. Salongen var fullsatt.

Det var en starkt berörande film om de små vardagshändelserna som kan göra stor skillnad för en människa. Inte minst när man befinner sig i en livskris.

Rolf Lassgård spelade Ove på ett fantastiskt sätt. Stort skådespeleri.

Om du är känslosam som jag är, ta med en stor näsduk om du ser filmen på bio. Mina tårar föll under nästan hela filmen. Även om där också var plats för skratt.

Där var flera olika självmordsscener som jag känner mig lite kluven till. Det är bra att det visas så att vi minskar skammen kring självmord och självmordstankar.

Jag tycker ändå att de scenerna var lite väl utdragna och onödigt detaljrika. För mig som både varit anhörig och också under djup depression en period haft egna självmordstankar, väckte det jobbiga minnen.

Fast just de scenerna kan också öppna för samtal kring självmord och framförallt visa hur viktigt det är att vi ser varandra och bryr oss om människor i vår närhet som går igenom en livskris.

Jag rekommenderar filmen varmt till dig som vill se en berörande film om det djupt mänskliga. Både glädjen och sorgen. Kom bara ihåg att ta med stora näsdukar.

Filmen En underbar jävla jul

Gå på bio är mysigt. Igår såg jag filmen "En underbar jävla jul" på Filmstaden inne i stan. Det var i stort sett fullt i biosalongen. Filmen var en komedi. Jag skrattade mig igenom nästan hela filmen. Utom själva slutet, där det var rörande så att jag fick lite tårar i ögonen.

Skickliga skådespelare, knäppa rollfigurer som var väldigt mänskliga och jag tror inte att jag är ensam om att både känna igen mig själv och andra i de olika karaktärerna och händelserna i filmen.

En lättsam film fast där det också gick att hitta ett och annat djup.

En mening bär jag med mig från filmen:

"Man måste stå upp för sig själv. Annars förlorar man sin värdighet."

Så är det.

Och det är viktigt.

Broccoliträdet i Huskvarna - kändis på Instagram

I lördags var jag på fotoutställningen "Broccoli Tree Art" vid Oset i Huskvarna. Den vackra, gamla pilen som påminner om broccolibuketter, har gjort succé och blivit en kändis på Instagram.

Trädet har fler än 20.000 följare där. Från hela världen. Jag såg en av kommentarerna där som var ungefär: "Oh my God! I have just become follower of a tree!".

Trädet fotograferas från samma synvinkel vid olika tillfälllen. Det har fotograferats i två års tid nu. Fotografen heter Patrik Svedberg. Jag hade glädjen att träffa honom och prata lite med honom vid utställningen. Han berättade att han cyklade till jobbet förbi trädet varje dag och tyckte att det var så vackert. Sen har han fotograferat det till och från.

När jag stod där under trädet och såg alla bilderna tänkte jag hur många bilder det var på ett och samma träd. Ändå inte en enda gång samma bild. Det säger mig något om livet. Hur mycket nytt jag kan uppleva varje dag genom att bara vara närvarande i det som är. Förändringen är runt och i livet hela tiden. Jag behöver inte jaga efter den.

Trädet och utställningen nämndes också i nyheterna strax innan utställningen.

Jag ÄLSKAR de här pilarna längs med Vättern. Broccoliträdet var underbart. Bilderna på det var placerade under själva trädet. 40 fantastiska bilder och den ena bilden inte lik den andra. Jag hade några favoriter där. Helst av allt skulle jag vilja ha en av bilderna på väggen hemma hos mig. Kunna titta på den och minnas hur det känns när det är sommar och jag sitter under pilen och vilar mig i skuggan och hör Vätterns vågor. Kanske har jag en sådan tavla hemma hos mig en dag, vem vet? Drömmar kan bli verklighet, det vet jag.

Mimmi var med och tittade på fotoutställningen. Eller om hon nu mer tittade på de andra vovvarna som var där kanske.

Vi köpte broccoliglass från Mormor Magdas glass. En unikt framtagen och väldigt god glass just för den här vernissagen.

Jag önskar mig fler utomhusutställningar och andra kulturevenemang här där jag bor. Här finns så många möjligheter om vi bara tar vara på det. I min älskade Vätterbygd.

Kultur i alla dess former är viktigt för oss människor och för våra själar.

På Spira i ett grönskande Jönköping

Igår kväll var jag bjuden av min äldsta dotter på musikteater. Vi var på Spira i Jönköping och såg "Amadeus". Det var första gången jag var på Spira. En vacker byggnad med underbar utsikt över vatten, himmel, bro och min stad.

Härligt att gå på teater tycker jag! Att uppleva live det som sker i "direktsändning" på scenen framför mig tillsammans med andra. Magin i mötet mellan skådespelarna och publiken.

Kultur är hälsa och som balsam för själen. Ett av motmedlen och "läkemedlen" när det gäller t ex utmattning. Naturen, meditationen, yogan, sömn, promenader och kultur i olika former har varit det som hjälpt mig mest under min tid som utmattad.

Jag önskar att Jönköping en dag är känd för sin kultur minst lika mycket som för sin kommers och sin vackra natur. Och att kulturen inte kostar mer än att varenda själ har råd att njuta av den.

En skön helg önskar jag alla mina vänner från ett Jönköping där träden nu grönskar för fullt.

Blommande skogslönnar och björkar som grönskar såg jag igår på väg in till Spira.


#blogg100 #bloggswe

Liljevalchs vårsalong 2015

I det här aktuella klippet som handlar om Liljevalchs vårsalong som börjar imorgon i Stockholm, kan ni se ett imponerande konstverk i keramik med skulpurer i ett stort schackspel.

Konstverket är det min käre kusin Stefan Bennedahl som har skapat. Jag känner mig så glad för hans skull att mitt hjärta dansar lite lätt!

När jag var barn såg jag honom sitta i sitt rum och göra figurer i modellera. I hela sitt vuxna liv har han på fritiden skapat figurer i keramik.

Tänk vad ett intresse, en hobby kan betyda. Att känna passion för något i sitt liv. Det är viktigt.

Mina allra varmaste gratulationer till Stefan. 

Stort, stort grattis och varmt lycka till imorgon och under hela utställningen!

Filmen Håkan Hellström på Ullevi

Igår var jag och resten av min familj på bio. Vi såg filmen från Håkan Hellströms fantastiska konsert på Ullevi i somras.

Det gav glädjepirr i hela mig att från bioduken få återuppleva ljuvliga minnen från den dagen i somras. En konsert där man i allra högsta grad kände sig som deltagare i upplevelsen när man var på plats. En makalös sång- och glädjefest som jag aldrig kommer att glömma. Musiken och människorna. Glädjen och tårarna. Underbara närbilder i filmen på Håkan med band och gäster som fastnat på min näthinna nu.

Ja, som att flyttas tillbaka i tiden till när ljuset inte ville ta slut ens när natten smög sig på.

För att efter filmen landa utanför Filmstaden i ett gråkallt, blött och mörkt Jönköping.

Tack för musiken!

Samla kulturupplevelser i Kulturdagboken

Jag har sedan flera år tillbaka känt att kulturen kommer att växa, det som människor i vår tid kommer att längta efter särskilt mycket och söka sig till. Inte minst som en läkande kraft.

Därför blev jag så glad när jag fick se att en av mina vänner, Elisabeth Jönsson, skapat en Kulturdagbok genom Punctum saliens.

Jag beställde ett exemplar. Det är inte så ofta längre som jag skriver med en vanlig penna. Fast när jag fick Kulturdagboken i min hand, kände jag stark lust att skriva med kulspetspenna igen.

I Kulturdagboken kan jag anteckna olika kulturmöten. Om jag går på teater, bio, en utställning eller lyssnar på musik. Läser en bra bok eller hör en dikt. Berörs av en händelse i naturen. Ser en staty som griper tag i mig. Gör en resa. Allt som berör mig som människa är kultur för mig.

Anteckningssidorna i Kulturdagboken har vackra fotografier som gråvit bakgrund.

Genom att anteckna hur jag känt i ett kulturmöte kan jag så småningom efteråt följa vad som sker med mig som människa i de mötena. Hur kulturen får mig att växa som människa.

I slutet av boken finns bland annat blanka sidor med önskelistor och favoritlistor där man själv kan skriva i det man drömmer om att uppleva i kulturens värld.

Tack, Elisabeth, för att du skapat denna vackra bok som fyller mig med ännu större lust att söka mig till kulturens alla former och att skriva ned hur de påverkat mig.

Kulturdagboken finns att köpa HÄR.

#bloggswe

Frankrike dag 8: Paris, hemresa och mötte jag en ängel?

Jag framför Eiffeltornet i Paris. Det hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan. Man måste våga för att vinna.

Det var dags för en fyra timmar lång sightseeing-tur i Paris med bussen. Vi fick en ny busschaufför den här dagen. Han var försenad och förklaringen från honom var att han inte hittade till hotellet. Stämningen bland resenärerna blev lätt irriterad. Den steg inte till det bättre när det visade sig att den nye chauffören inte fick upp luckorna på bussen till de utrymmen där vi skulle förvara våra resväskor tills det var dags att resa till flygplatsen Orly på kvällen.

Den stackars chauffören som kanske bara hade en dålig dag, vad vet väl jag, hade sedan otur när han skulle ut ur det stora bussgaraget med en busslast smått irriterade resenärer. Det visade sig att personen som skötte porten till garaget hade fikarast. Så hur än chauffören tutade, kom inte portvakten och öppnade porten. Vi fick helt enkelt vänta tills han fikat klart. Helt OK för min del. Det är viktigt med pauser i arbetet. Och det var gott om tid tills vi skulle vara vid flygplatsen.

Till sist var vi i alla fall ute ur garaget och färdades genom Paris gator och sevärdheter. Reseledaren guidade och jag fick höra så mycket intressanta saker som jag inte hade en aning om förut. Fyra timmar lång var guidningen. Vi fick kliva av vid två tillfällen för att ta bilder. De flesta bilderna i min blogg här idag är därför tagna genom bussfönstret.

Gryningsljus från hotellrummet sista dagen i Paris.

I Paris åker man motorcykel också klädd i kostym.

Varuhuset Printemps i Paris.

Academie Nationale de Musique i Paris. Musikalen Fantomen på Operan är skriven med inspiration från den här byggnaden. Bussarna i Paris var vita och turkos, vackert mot de gräddfärgade byggnaderna.

En av många kända restauranger i Paris.

Louis Vuitton, Paris.

På väg mot Triumfbågen.

Triumfbågen. Vacker och mäktig i sitt uttryck.

 

Känns den här igen, kanske? Eiffeltornet. Mycket vackrare och större än jag föreställt mig det.

Byggnad intill Eiffeltornet med en vacker text skriven i guld.

Den franska flaggans färger, blått, rött och vitt, gjorde sig så bra till de gräddfärgade husen. Hela centrala Paris andades för mig genomtänkthet, skönhet och harmoni, rent arkitektoniskt. Jag är imponerad. Och förälskad i Paris. Vill tillbaka dit igen för att uppleva mer av allt som finns att se där.

Paris är byggd utifrån en mittpunkt där det strålar ut gator som uppifrån bildar ett stjärnmönster. Det var en underbar känsla att mitt bland alla husen hitta långa gröna gator som denna. Grönskande rum där det gick att andas och där sikten var fri och kändes oändlig. Det var enligt reseledaren en av kejsar Napoleons söner, Napoleon III, som byggde upp centrala Paris på det här sättet. Så som staden fortfarande ser ut.

Här är jag i Paris. Äntligen, det var på tiden!

 

Här ligger bland andra kejsar Napoleon begravd. I sex kistor, tydligen. Intill byggnaden finns som ett äldreboende för krigsskadade soldater. Det finns så mycket intressant historia kring Frankrike. Inte minst kring den Franska Revolutionen. Där folket till sist segrade över maktgalna, förmögna människor som lät folket svälta. Det som är grunden till "Frihet, jämlikhet och broderskap"-tankarna i Frankrike. Grunden till demokratin. Frankrike idag har tyvärr stora problem med både ekonomin och hög arbetslöshet. Vilket i sin tur leder till andra negativa effekter i ett samhälle.

Le Rouquet ska enligt reseledaren vara ännu en populär restaurang i Paris.

En av oändligt många vackra vyer inne i Paris.

En färgglatt målad dörr som jag undrar vart den ledde.

 

Restaurangen Le Voltaire.

Att åka båt på Seine har jag kvar att göra till nästa gång jag åker till Paris. Något ska man ha kvar, något ska man ha att drömma om som människa. Det är viktigt.

Var i hela världen känns ett Pariserhjul mer självklart än i Paris? Jag ska kolla upp närmre varför Pariserhjul heter just Pariserhjul, kom jag på nu.

Efter rundturen i Paris var vi tillbaka i kvarteren där hotellet låg. Den här gatan, Avenue de Clichy, ska enligt reseledaren vara en "vanlig" gata i Paris. Priserna på både restauranger och i butiker där var rimliga. Jag köpte en fin topp till min yngsta dotter där för cirka hundra kronor. Och hittade skor till lägre priser än i Sverige. Fast jag köpte inga. Jag var trött efter allt jag sett och hört om under rundturen.

En "vanlig" gata i Paris. Vackert med alla svarta balkonger i järn, tycker jag.

I en restaurang på hotellet, där vi väntade och vilade för att åka till Orly, fanns en tavla över Paris som finns att köpa på Ikea. Jag tycker mycket om den här tavlan av olika skäl. Kände mig som hemma när jag stod där och tittade på den.

Vad gör man när man väntar på att tiden ska gå så att man kan ta bussen till Orly den sista dagen i Paris? När fötterna bränner och benen värker av allt promenerande. Man vilar och köper till exempel sig en bamsestor Glace Bretonne i hotellets restaurang. Mums, minnet av den glassen räcker hela sommaren för mig!

Nu lämnar vi Paris. Au revoir!

Halv sju på kvällen åkte vi med bussen till Orly flygplats. Där fick chauffören problem med att hitta rätt. "Fransk skyltning", skojade reseledaren om. "Där var skyltar som visade vart vi skulle, fast plötsligt försvann de och nu vet vi inte vilken väg vi ska ta."

Plötsligt hörde vi ett brak som kom uppifrån. Chauffören hade kört in i en vägbro. Där kom vakter som visade vilken väg chauffören skulle köra. Några minuter senare var vi framme vid flygplatsen.

Ja. Jag var alltså framme vid flygplatsen. Jag skulle flyga. Igen. Trots att jag när jag klev ur flygplanet en dryg vecka tidigare sagt att jag skulle åka vad som helst utom flygplan tillbaka till Sverige igen. Sparkcykel. Moped. Gå. Vad som helst utom att flyga igen. Fast man ska aldrig säga aldrig, sägs det.

Med bestämda tankar motade jag bort flygrädslan så fort den dök upp inuti mig. "Jag ska hem till min hund, min katt och mina ungar. Det här är det mest trygga och snabbaste sättet att ta sig hem. Nu gör jag det, helt enkelt, jag flyger."

Märkligt hur stark kraft tankar kan ha på rädslor. Jag var så bestämd inuti mig själv att rädslan vek undan och viljan att flyga tog över.

Just när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige igen, mötte jag ett par besynnerligt vackra ögon från en man som redan satt på sin plats i planet. Vi såg in i varandras ögon för en sekund. Jag har ingen aning om vad som hände. Mer än att något hände. Därför att under några sekunder av mitt liv, där i flygplanet, landade våra ögon i varandras tre eller fyra gånger efter varandra. Jag mötte hans. Hans sökte mina. Jag mötte hans igen. Till sist log vi mot varandra. Det var allt. Det kändes som att jag mött en ängel, på riktigt. Kanske en skyddsängel. Den sista gnuttan rädslan i mig försvann på ett kick. Tänk vad ett ögonmöte kan göra. Undrar vem han var? Vad var det som gjorde att han såg på mig som han gjorde?

En pilot med skånsk dialekt berättade med glad röst att flygvädret var mycket bra. Vi skulle förmodligen vara i Malmö om redan en timme och fyrtio minuter i stället för två timmar.

Planet lyfte. Jag kände mig fortfarande lugn. Läste i en fransk tidning med vackra bilder och klarade att fokusera och förstå det jag läste, till min egen förvåning.

Vi flög genom solnedgången. Jag tittade ut ibland genom flygplansfönstret och såg molnen därunder oss, gråtonade. Den guldfärgade solen som spred gyllene, orangetonade strålar över de grå molnen ibland. Jag kände glädje över att få uppleva detta, att få flyga och uppleva hur det ser ut där uppifrån. Solnedgången. Malmö i kvällsljus som så småningom närmade sig under oss.

Några svängar och sänkningar med planet och nu hade jag vant mig vid kittlingarna i magen och kände mig trygg när planet lugnt tog mark.

Tillbaka i Sverige igen. Det var natt fast ändå inte helt mörkt. Vi hade bestämt att köra i alla fall en bit. Eventuellt ta in på hotell om vi kände oss för trötta.

Jag slumrade till flera gånger under resan hem. Fast det var som tur var inte jag som körde. Jag vägrade köra i det trötta tillstånd som jag befann mig i. Vi rastade ibland och drog in frisk luft. Min make kände sig tillräckligt vaken för att köra.

Vi följde ljuset som egentligen aldrig försvinner i Sverige kring midsommar. I stället blev det ljusare och ljusare ju längre vi körde. När vi närmade oss Vätterbygden var det inte soluppgång än, fast ändå fullt dagsljus som en mulen dag.

I soluppgången kröp jag nyduschad ner i min säng hemma där jag bor och somnade.

Trött och mycket nöjd med allt jag upplevt och sett under min semester.

Au revoir, Le France et Paris!

På återseende!


#bloggswe

Frankrike dag 7: Vitré och Paris

Den här bilen stod parkerad utanför hotellet i Quimper sista dagen där.

Dags att börja resan hemåt. Fast än var vi inte hemma. Mycket fanns där kvar som vi skulle få uppleva innan dess. På morgonen lämnade vi Quimper och Bretagne. Det här var den dagen med flest timmar i bussen. Fast vi pausade flera gånger så det gick hur bra som helst.

Den längre rasten mitt på dagen var i den fantastiskt vackra lilla gamla medeltidsstaden Vitré. Där fick jag nackspärr jag vet inte hur många gånger av att titta upp på alla de fina gamla husen med så många olika detaljer. Det var underbart att vandra där. Svalorna flög mellan husen. Här kunde jag stannat en hel vecka, minst, kände jag. Jag tror absolut att man påverkas som människa av den miljö man lever i, hur där ser ut. Undrar hur jag skulle känna mig om jag bodde i den här gamla lilla staden i Frankrike?

Reseledaren berättade att det finns många liknande små charmiga städer runt omkring Paris. Otroligt hur man kunnat bevara de här husen, tycker jag. Just i den här staden var många av husen av sten. De var som uppstöttade av grova, gamla och ofta målade träbalkar. Ett sätt att bygga på som i alla fall jag aldrig har sett förut.

Här låter jag bilderna få tala helt fritt. Jag önskar att du ska njuta av dem lika mycket som jag gör fortfarande när jag tittar på dem.

Ett besök i den här lilla staden kan jag verkligen varmt rekommendera.

"Öppettider söndagar: beroende på humör och väder."

En stor borg fanns där också i den lilla staden Vitré.

Här står jag och får nackspärr av att titta på gamla, vackra hus.

Aldrig förut har jag sett hus byggda på det här sättet med stora träbjälkar nedtill.

Vi nådde Paris lite senare än det var tänkt. Sen eftermiddag vilket innebar rusningstrafik. Det tyckte jag om, att få uppleva rusningstrafiken i Paris genom bussfönstret. Det flöt ändå på ganska bra, tyckte jag, kanske hade vi tur. Jag såg vid ett tillfälle tre eller fyra bilar som hade kört in i varandra. Där var en av förarna som klev ur bilen och gestikulerade och var upprörd.

Här är vi på väg in i Paris och trafiken börjar tätna allt mer.

Om London är taxibilarnas och dubbeldäckarnas stad, så kändes Paris som smartbilarnas och motorcyklarnas stad. Det kändes lite märkligt att se alla dessa bilar där det oftast bara satt en enda person i bilen. Kändes osmart på något sätt i en så stor stad att man inte åkte flera i samma bil. Eller något helt annat än bil, som tunnelbana eller buss.

Motorcyklarna har blivit mycket vanliga i Paris, ett snabbt sätt att ta sig fram i trafiken där. Fast också ett farligt sätt. Enligt vår reseledare är där knappast någon av turistbussarna som tar sig igenom trafiken i Paris utan att ha fått svarta märken på sig från gummihandtagen på motorcyklarna, så nära kör de till exempel bussarna. Det händer också många olyckor med motorcyklister i Paris. Trots det fortsätter man att köra motorcykel och det är människor i alla åldrar som gör det. Jag såg många kontorsmänniskor på väg hem från jobbet på motorcykel i kostym, vit skjorta, slips och hjälm på huvudet.

Smartbilarna har blivit mycket populära i Paris. Bland annat för att man kan parkera dem både på längden och på tvären.

Som sagt, mycket bilar var det. Fast jag var ända imponerad över hur trafiken flöt på. Så uppmärksamma de som körde bilarna måste ha varit, tänker jag. Och människan vänjer sig verkligen vid mycket, vid att leva och ta sig fram i olika miljöer.

Vi passerade Moulin Rouge. Dit in var det långa köer av människor.

Hotellet där vi bodde i Paris.

Vårt hotell låg cirka 3 km från Mont-Martre, martyrernas berg. Efter att ha checkat in och kunnat tvätta av oss lite, tog bussen oss till Mont-Martre.

Reseledaren sa något om en berg-bana som vi skulle åka. Och jag kände paniken börja växa inuti mig igen, bergbanor har aldrig varit mitt favoritsätt att färdas på. Fast på något sätt, när jag väl stod där och såg den jämförelsevis lilla bergbanan, kände jag att jag släppte taget om rädslan och det kändes underbart att kunna göra det. Jag bara klev på vagnen med alla de andra, fast tittade uppåt Sacré-Coeur i stället för att se nedåt Paris, eftersom jag så lätt får svindel.

Så klev jag ur bergbanevagnen där uppe på Mont-Martre. Min make sa till mig: "Vänd dig om, Anna-Karin." Och då gjorde jag det, trots att jag tappat andan redan när jag fått se Sacré-Coeur.

Den känslan när jag vände mig om och fick se den vitskimrande Parisstaden nedanför mina och Mont-Martres fötter, den känslan var så stark, så mäktig att jag är helt säker på att den måste ha förändrat något djupt inuti min hjärna och min själ. Jag var inte alls förberedd på utsikten. Dessa hus som aldrig såg ut att ta slut antingen jag tittade åt vänster, höger eller rakt fram. Som följde med långt, långt bort hela vägen jag kunde se och mötte horisonten och flöt samman med den ljusblå himlen. Ja, kort sagt, jag är helt säker på att jag just i denna stund blev blint förälskad i Paris.

Vi gick in i Sacré-Coeur. Där var massor av tända vita och röda ljus överallt i kyrkan. Jag tände ett själv där också. Näst intill tyst var där. Kyrkor får mig alltid att känna frid när jag kliver in i dem.

Sedan en liten promenad på Mont-Martre bland människor som målade andra människor och jag vet inte hur många souvenir- eller mera skräpbutiker där.

Till sist kom vi fram till restaurangen där vi skulle äta kvällens och resans sista 3-rätters-meny. Servitören visades sig kunna svenska perfekt till min stora förvåning. Där var så mycket folk, många skolklasser, så det gick knappt att tala med varandra för det var sånt sorl där. Tröttande, tyckte jag.

Hur som helst, den här kvällen åt jag grönsakspaté till förrätt och den var god. Till huvudrätt åt jag Boeuf Bourgignonne, eller fransk kalops. Köttet var lite segt så det får inte godkänt av mig. Till efterrätt var det som grädde med någon bärsås, jag vet inte riktigt vad det var jag åt egentligen till efterrätt. Fast åt gjorde jag. Den här kvällens meny var den sämsta på hela resan. Kanske hade jag blivit bortskämd nu med all den goda maten som vi hade ätit den senaste veckan.

När det var dags att åka bergbanan ned från Mont-Martre igen, började skymningen. Jag såg Eiffeltornet, gyllene, upplyst, i skymningen. Helst av allt ville jag stannat uppe på Mont-Martre för att se min nya förälskelse Paris med alla ljus tända på natten. Det får bli en annan gång, tänker jag. Därför att utan tvekan vill jag åka tillbaka till Paris igen i mitt liv. Upptäcka mer av allt det som finns att se och uppleva där.

Den här kvällen kändes lite vemodig eftersom det snart var dags att resa till Sverige igen. Nu närmade sig flygresan hem. Jag kände fortfarande som att jag hellre ville åka buss eller tåg hem, fast jag motade bort de där känslorna med tankar som att "Nu ska jag hem till min hund och min katt och  mina ungar. Flyga är snabbaste och tryggaste sättet att komma hem och nu bara gör jag det, punkt slut." Ibland får man vara lite tuff mot sig själv, särskilt när man känner sig rädd och liten i världen inuti. Så som jag kan känna mig när jag ska flyga.

Fast allra först, innan flygresan, skulle vi på en fyra timmar lång sight-seeing med bussen i Paris. Nästa förmiddag som var den sista dagen på vår resa till Frankrike.


#bloggswe