Jag bloggar just nu på en plats jag aldrig trodde jag skulle blogga på. Livet har som en vind fört mig dit jag är idag. Till outforskad mark, ny terräng, nya vidder, nya upplevelser som väntar runt hörnet.
Livet. Ibland tänker jag mig livet som en vind. Länge, länge i mitt liv var jag så trött på vinden. Jag fick nackspärr av den, den gjorde mig illa, den slängde mig än hit, än dit. Handlöst blåste den omkull mig ibland. Omkullblåst låg jag där, kippande efter luft och förstod inte vart nästa vindil skulle föra mig. Jag kämpade mot.
Det är tröttsamt att kämpa mot vinden. Tröttsamt att kämpa när man går i motvind. Jag upptäckte en dag, det var vid havet, en sådan där blåsig, nästan stormig dag vid havet på sommaren, att om jag slappnade av där i motvinden, så kändes det inte längre lika tungt att gå i sanden. Plötsligt förändrades mina tankar om vinden. Jag insåg att vinden, precis som livet, är så mycket lättare när man slutar att kämpa mot hela tiden. När man accepterar att nu är det så här, nu blåser det kraftigt, just nu är mitt liv turbulent. Jag tar det, jag slappnar av och vilar i tilliten att en dag mojnar vinden, vågorna ebbar ut, friden lägger sig, allt blir lugnt och stilla igen.
Livet, vinden utan slut. Livet... vinden som jag låter bära mig, föra mig dit den gör idag. Jag litar på livet i mig. Jag känner tillit till att livet i mig bär mig till något som är gott. Till ändhållplatsen Glädjen! Eller... kanske till och med Kärleken?
