I många år sedan jag blev sjukskriven och starkare än jag var i början av min utmattning, har jag försökt att ta mig till något socialt sammanhang. Därför att jag är en människa och en människa är en mycket social varelse. Jag vill bejaka allt det friska i mig som finns kvar.
Jag har varit med i rehabiliteringsgrupper. Jobbat ideellt som sagotant på dagis. Ideellt på Röda Korset i Second-Hand-butik. Ideellt i Svenska Kyrkan. Jag är medlem i Friskis & Svettis där jag bor. Aktiv i sociala medier. Så småningom var jag så arbetsför (25 %) att jag startade eget. Under en period hade jag människor att samarbeta med igen i en liten skala. Det mådde jag bra av. Nu har jag en längre tid haft en dipp när det gäller företagandet. Då växer längtan efter möten med andra människor igen i mig.
Hela tiden fram tills den senaste tiden fanns barnen och deras kompisar där för mig dagtid. Min mamma, som nu är död, åt jag middag med ibland. Jag saknar den tiden. Fast vet att jag inte kan få igen den.
Jag trivs med att vara ensam och är inte rädd för ensamhet. Fast som sagt så är jag en människa. En människa är en mycket social varelse. Alltför mycket ensamhet mår jag inte bra av. Jag blir deppig.
Jag har lätt för att ta kontakt med människor. Kanske för lätt, tänker jag ibland. Kanske är där de som blir rädda därför att jag är en öppen personlighet och människa?
På arbetsplatser har jag alltid haft lätt att snabbt få kontakt med både chefer och arbetskamrater. Jag är social, öppen, glad, empatisk, gillar att samarbeta med andra, självgående, nyfiken på ett positivt sätt och intresserad av människor, generös. Pratglad fast kan också vara tyst och lyssnande
När jag jobbade brukade jag alltid äta med mina jobbarkompisar. Jag saknar det.
De vänner jag har är i en annan livssituation än jag själv. De jobbar heltid och de behov som de har i livet stämmer inte längre med mina. Inte tidsmässigt i alla fall. Jag söker någon att fika eller äta med på dagarna ibland medan de som jag känner jobbar för fullt dagtid. Eller så är de ålderspensionärer och superaktiva i PRO.
Sedan barnen flyttade hemifrån och min mamma dog har känslan av ensamhet blivit ännu starkare för mig. Jag har inga syskon i närheten. Soppluncherna i kyrkan en gång i månaden är för bullriga och där är för många människor för att jag ska orka med alla intrycken.
Det jag önskar är två eller tre väninnor att ta en fika med. Eller äta tillsammans med. Kanske fönstershoppa. Dagtid. Eller någon att ta en promenad tillsammans med.
Jag har försökt hitta det på så många olika sätt nu. Fast när det nästan alltid är jag själv som tar initiativet tappar jag till sist lusten. Det börjar jag göra nu. Tappa lusten helt att söka nya vänner. Bli en eremit.
I morse innan jag klev ur sängen kom jag på att jag kanske skulle gå med i en dating-sajt. Lunchdata. Då får jag klä upp mig. Möta någon som är nyfiken på mig. Träffa en massa nya människor. Män, mera. Kravlöst. Fast det kommer så klart att kosta en slant. Om jag nu inte blir bjuden. Tänk så många spännande möten det kan bli. Helt nya erfarenheter för mig. Fast ingen romantik tänker jag. Fast kanske att den där oväntade passionen slår till som en passion alltid kan göra.
Sen kan jag skriva en bok om den tiden i mitt liv när jag lunchdatade män. Den boken kommer att bli en storsäljare, tror jag.
Är det så svårt att träffa nya vänner mitt i livet som jag upplever det, när hjärnan inte orkar med större sammanhang som After Work, mingel, kvällskurser eller vanligt arbete?
Vilka är dina erfarenheter?
Hur upplever du det att vara mycket ensam som utmattad?
Har du några tips att ge till mig, något sätt som jag inte provat än för att hitta nya vänner?
#Blogg100 - Dag 76
