Som du som läser min blogg kanske minns har jag skrivit om att jag blev akut
omhändertagen när jag var 13 år. Jag placerades i familjehem en period.
Den där tiden har varit som ett vitt hål för mig, trots att jag faktiskt
var 13 år. Jag har inte vetat var jag bodde, vart jag och min lillebror
skickades iväg.
Minnesluckor och samtidigt mycket starka minnen
därifrån. Det var ett starkt trauma. Särskilt som jag omhändertogs utan
någon som helst information om det i förväg. Det var speciella förhållanden då, kan man säga. Min familj var i kaos.
Till och från genom åren som vuxen har jag funderat över om jag skulle
kontakta kommunen och se om där finns kvar några uppgifter om mig.
Nu har jag gjort det.
Jag har fått mail att där finns en akt på mig. De kommer att börja jobba på mitt ärende om några veckor.
Oj, så många känslor det blir i mig nu. Viss rädsla, blandat med
nyfikenhet. Vad kan där stå i akten om mig? Kommer jag att få veta något
som jag inte känt till förut?
Jag har tänkt noga igenom det här. Känner att nu är rätta tiden i livet för mig att göra det.
Och har jag tur så kan jag ha användning av det som står i akten när jag fortsätter att skriva om delar ur mitt liv.
Den där tiden i mitt liv, kände jag mig verkligen som en hemlös. Visserligen hade jag tak över huvudet. Och min lillebror bodde med mig fortfarande. Fast allt annat som hör till ett hem saknades för mig.
Skolan var mitt hem den tiden. Där fanns rutiner och människor som jag kände igen.
Där fanns det någon som sa mitt namn.
Fast där var aldrig någon som frågade mig hur jag mådde inuti mig.
