Min katt är en baddare på att hoppa. Ofta är hon helt still och mycket fokuserad innan själva hoppet. Sedan hoppar hon. Högt. Rakt fram. Uppåt. Nedåt. Trots sina nu tretton år, hoppar hon fortfarande upp och sätter sig uppe på hörnskåpet ibland. Längst upp vid taket.
När min katt var yngre, hände det att hon ibland föll platt ner mitt i ett hopp. Landade på golvet i stället för på den plats hon siktat på. Snopen smög hon och gömde sig ett tag efter sitt misslyckade hopp.
Ibland krävs det att vi människor är modiga nog att våga hoppa i livet. Från höjdhoppstornet i simhallen i simskolan. Vilket jag själv aldrig vågade. Höjdrädd som jag alltid varit. Från familjens trygga bo till eget boende för att bli självständiga vuxna människor.
Från ett jobb till ett annat. Hoppa från en dålig relation till ensamhet. Från något känt rakt ut i det okända.
Hoppa över avgrunden utan att veta om man kommer att landa på den andra sidan med båda fötterna i marken.
För att våga det hoppet krävs mod och tillit.
En inre trygghet om att hur än det blir så kommer jag att klara det.
Ibland är det klokt att precis som min katt, ta sig tid för eftertanke och fokusering innan själva hoppet, tror jag.
Sedan; "just do it!"
#blogg100 #bloggswe
