Jag har idag fattat beslutet att låta någon annan läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka i Stockholm på fredag den här veckan.
Jag har känt så stark lust att åka dit och läsa min text själv. Men mitt hjärta är under utredning. Idag har jag varit i kontakt med sjukhuset. Det blir nya prover, EKG och kontroll av mina värden.
Att åka till Stockholm samtidigt med utredningen av mitt hjärta och dessutom jobba mot en dead-line i en tidning som jag gör just nu, känner jag blir för mycket stress för mig just nu på för kort tid.
Jag har övat mig så länge nu i att säga nej när det blir för mycket. Idag fick jag öva mig i det igen, fast det var inte lätt. Inte lätt när man känner att man verkligen vill något och behöver tänka på att ta hand om sig.
Jag litar helt till att där finns en annan människa som kommer att läsa mina ord så att de når fram till de människor som är i S:ta Clara kyrka på fredag. Det är ju därför vi är så många människor här på jorden. För att vi ska kunna stötta varandra när någon av oss inte riktigt orkar eller kan. Så jag är tacksam och glad för den människan som finns som kommer att läsa min text i stället för mig. Jag måste inte göra allt själv och det är skönt att veta det som människa.
Ibland måste man göra riktigt svåra saker fast att man inte vill. För annars är man ingen riktig människa. Utan bara en liten lort. Som Astrid Lindgren en gång sa.
Det tog emot att säga nej idag för mig.
Fast ibland behöver jag vara egoistisk.
För att bli så stark igen som det är möjligt.
#Blogg 100
