Vi shoppade och promenerade hela torsdagen i Brighton. Det var en njutning att vandra bland alla de vackra husen och att ofta samtidigt kunna se havet. Kläder var relativt billigt i Brighton och accessoarer var riktigt billigt. Så det blev både en klänning, en liten jacka, några toppar, tights och lite smycken som jag shoppade. Tights kunde man köpa för SEK 50-60:-/st. Billigt!
Nu blir det en hel del bilder på byggnader och annat. Den första bilden här i inlägget visar en nedsänkt liten trädgård alldeles intill vårt hotell. Bara så vacker! Där skulle jag gärna ha velat ta mig en liten fika. Tänk att sitta där och kika upp på människornas fötter och på himlen och molnen!
Det fanns dubbeldäckare i Brighton precis som i London. Det väntade jag mig inte. Brighton var en mycket kuperad stad till skillnad från London. Ibland när man gick på trottoaren och bussen kom nära lutade den så att man kände nästan som att den skulle välta. Men det gjorde de aldrig. Men snabbt körde chaufförerna sina bussar. Taxibilarna var de vackraste taxibilar jag någonsin sett. Helvita med havsturkosa ränder.
Lite skön engelsk humor andades den här skylten; "Brighton Up your Day!". Det var fullt av trevliga engelsmän överallt. Ett vänligt klimat att vara i, människor är så generösa med att säga små fina saker som "Have a nice day", "Thank you" och liknande att man blir glad bara av att höra de där små orden.
Här var det tårtor! En hel affär full med olika sorters tårtor. Just detta är bröllopstårtor. Jag tror att de är gjorde i någon sorts glasyr, men jag är inte helt säker.
Man blir hungrig av att promenera och shoppa. Vi pausade och åt smaskiga pastarätter på en gatuservering. Det fanns hur många serveringar, pubar, caféer och restauranger som helst. Jag åt en risotto Marinara som var fantastiskt god!
Proppmätta promenerade vi vidare genom trånga små smala gränder med massor av smyckesaffärer och antikaffärer. Kvarteren vi gick i hette Laine och husen där var ibland så gamla som från 1600-1700-talet. Just det här huset var jag bara tvungen att stanna till vid och be om att bli fotograferad framför. Färgen var ljuvlig!
Det var snart dags för England att spela match mot USA i fotbolls-VM. Uppladdningen var redan på gång i Brighton. Röd-vita flaggor lite överallt som det stod "Come on England" på. Till och med den här lille hunden, eller kanske snarare matten eller hussen, laddade inför fotbollsmatchen och hade klätt upp sig i en särskild supportertröja. Hundarna sprang omkring okopplade för det mesta i Brighton. Småbarnen, däremot, gick man omkring med i sele.
Väggen på det här gamla huset bestod av massor av stenar! En helt makalös skapelse, ett konstverk! Och det fanns mer än ett sådant gammalt hus i Brighton. Ett sätt att ta tillvara alla små stenar från den stenfyllda stranden, kanske. Bitar från havet som blir till en husvägg. Jag stod där och strök stenarna med min hand och tänkte på dem som byggt väggen, vilket jobb! En sådan vägg skulle jag vilja ha hemma, jag som älskar stenar. Jag får väl börja göra en. I liten skala.
En duva framför ett igensatt fönster. Vackra mönster! Det fanns hur många motiv som helst att fotografera.
Och sedan passerade vi en affär full med Cupcakes... och alla var mätta utom jag... jag blir aldrig så mätt att jag inte får plats med en Cupcake i magen. Det luktade så gott därinne i Cupcakesaffären! Jag kände mig som en liten unge när jag skulle försöka välja bland alla de vackert garnerade bakverken. Till sist bestämde jag mig för de här. En stor Cupcake till mig själv. Och tre små Baby-cupcakes (jo, de kallades så på riktigt), till de tre som var så proppmätta just då. Visst ÄR de vackra! Goda var de också. Min smakade vanilj.
Efter att ha vilat en stund på hotellet gick vi iväg mot stranden och piren. Så här vackra hus var det överallt. Välvda fönster på nästan vartenda hus. Atmosfären kändes lite som i Nice eller Cannes, tyckte jag. I ett något mindre format men ändå vissa likheter. Här och var stötte man på uteliggare, betydligt fler än man ser hemma i Jönköping. Det kändes. Det gjorde ont i kroppen att se. Jag och tonåringen gav dem slantar ibland och då fick vi så varma leenden tillbaka. Det är inte lätt att veta vad man ska göra när man möter uteliggare, känner jag. Men jag följde min magkänsla och delade med mig av det överflöd som jag faktiskt har. Åtminstone jämfört med det en uteliggare har.
Som sagt. I Brighton förberedde man sig på alla möjliga olika sätt inför fotbollsmatchen mot USA på lördagen. Flaggor överallt.
Stenstranden var vacker som en tavla. En lite märklig känsla att se alla de vackert runda slipade mjuka stenarna som fyllde denna så långa strand. Och en ännu märkligare känsla att vandra på stenarna. Jag plockade med mig två stenar hem. Och en snäcka.
Det har funnits två pirer i Brighton. Enligt taxichauffören ska den här ha varit den vackraste. Men den brann ned för några år sedan och nu är det bara ruinerna kvar. Som ett konstverk i sig, faktiskt, därute i vattnet.
Jag hann aldrig fatta vad som hände, men plötsligt i en liten uppförsbacke på stenstranden, så ramlade jag handlöst framlänges och låg där mitt bland stenarna. Det tog en stund innan jag var på fötter igen. För jag blev så full i skratt att jag nästan kiknade! Det är så himla gott att kunna skratta åt sig själv!
Så här glad blev jag av att ramla omkull! Det kanske jag skulle göra lite oftare... så som jag skrattade.
Framme vid Brighton Pier! Nu var vi hungriga. Vi tänkte köpa Fish & Chips, men beroende på något språkproblem blev det Korv & Chips i stället. Men strunt samma. Vi var så hungriga så vad som helst var gott just då. Hela tiden vi åt var vi övervakade av en stor fiskmås. Säkert lika hungrig som vad vi var.
Piren i Brighton byggdes år 1820. Den blev snabbt mycket populär att promenera på. Kändisar som Greta Garbo och Robbie Williams har vandrat på piren i Brighton. Och så jag då. Där finns ett nöjesfält längst ut på Piren, det var stängt när vi var där men känslan var härlig när man vandrade bland karuseller, åkattraktioner och roliga figurer av alla möjliga slag på den vackert upplysta piren. Spelhallen på piren var öppen och där fastnade vi en stund. Men lyckades tyvärr inte fånga några söta nallar eller vinna några spel. Jag har väl tur i kärlek i stället, tänker jag.
Plötsligt när vi gick där på Piren började man spela "Dancing Queen" med ABBA i högtalarna. Och jag började dansa de där inrepeterade dansstegen från gymnastiken under det sista året på gymnasiet. Tänk att de satt kvar i minnet, dansstegen! ABBA vann ju Melodifestivalen med Waterloo i just Brighton en gång i tiden. Och äldsta dottern berättade att ABBA är fortfarande stora i Brighton, man hör ofta ABBA-musik spelas där.
Nöjesfältet längst ut på piren var som sagt stängt den kvällen vi var där. Men det var vackert att se på ändå. Det vilar en särskild stämning över just ett stängt nöjesfält, tycker jag. Som en känsla av förväntan på alla barn som snart ska sitta där och skratta och skrika och hisna i de olika färgglada karusellerna och åkattraktionerna.
Fortsättning på min berättelse från Brighton följer en annan dag...
