Den här veckan flyttar min yngsta dotter hemifrån. Jag är så nyfiken på att äntligen få se lägenheten hon ska bo i inifrån.
Själv så flyttade jag hemifrån när jag var 19 år. Jag minns hur starkt jag längtade efter att känna mig vuxen och vara självständig. Jag flyttade till Jönköping för att studera på Högskolan där, bland annat engelska, franska, företagsekonomi och juridik.
Jag, min mamma och min kusin åkte runt och tittade på rum att hyra fast inget av dem kändes rätt för mig. När jag nästan tappat hoppet helt, fick jag äntligen tag i en kvinna som hade ringt mig om en 1:a på Torpa som fanns ledig att hyra.
Så fort jag kom in i lägenheten visste jag att där ville jag bo. 1:an var på 23 kvm och var på tredje våningen. Den hade ett tredelat stort fönster med utsikt mot de lummiga kullarna intill Stadsparken. Utsikt åt det hållet där min dotter idag flyttar in i en lägenhet. Fast det hade jag så klart ingen som helst aning om just då.
Jag minns att en moster till mig var orolig för att jag inte hade någon rullgardin eller persienner att dra för det stora fönstret om nätterna. Fast själv njöt jag av utsikten och av att kunna se på stjärnorna och månen på kvällar och nätter. Jag sa att "om där är någon som klättrar upp till 3:e våningen för att kika in i mitt fönster, så får han/hon göra det då". Jag var inte det minsta rädd.
Den lilla lägenheten hade en pytteliten hall. Till vänster när man kom in var det pyttelilla köket med högt i tak och de ljusgula skåpsluckorna gick ända upp till taket. Arbetsbänken var kanske 40 cm djup. Det var ett pytttelitet vinkelkök, kanske 1 x 1 meter golvyta när jag stod därinne om ens det. Där fanns diskho och där fanns en spis med två plattor och en ugn.
Jag brukade laga blodpudding, råris, tonfisk som jag stekte med lök, bruna bönor, falukorv med makaroner. Så billig mat som möjligt. Vita bönor i tomatsås. När jag bjöd hem någon bjöd jag ofta på varma smörgåsar. Champinjonstuvning med riven ost över och så pudrade jag lite paprikapulver över osten.
Det var i den här lilla lägenheten som jag slutade att ha socker i mitt kaffe. För jag upptäckte hur smidigt det var att kunna använda samma tesked gång på gång i kaffekoppen utan att den blev kladdig och behövde diskas.
I det enda stora rummet i lägenheten fanns kylskåpet, min säng, en byrå, ett bord med fyra stolar, en sekretär och en mycket liten garderob. Jag hade inte många kläder på den tiden och dressingroom hade ingen ens hört talas om, så det gick hur bra som helst att bara ha en pytteliten garderob.
Toaletten hade dusch. Det vill säga, där fanns en duschslang på väggen. Toaletten var pytteliten som det mesta i lägenheten. Så när jag skulle duscha tömde jag toaletten på allt som inte tålde att bli blött och sedan duschade jag därinne. Det fanns ingen plats för något duschdraperi. Jag minns att jag brukade tycka att det var praktiskt. För varje gång jag duschade, så fick jag ju toalettrummet städat samtidigt. Alltid nystädat var det där, kan man säga.
Fast att jag längtat så mycket efter lugn och ro och ensamhet efter att ha bott vägg i vägg med min lillebror som spelade punkmusik nästan dygnet runt, kändes det konstigt tyst när jag väl fått det jag längtat efter. Så tyst och så ensamt att jag minns att jag grät varje dag och kväll i två veckor. Jag kände inte en enda människa i Jönköping när jag flyttade dit.
Efter de där två gråtveckorna bestämde jag mig för att bjuda hem en tjej som läste samma ämnen som jag på middag. Hon kom från trakterna kring Mariannelund. Jag bjöd henne på bruna bönor. Sedan fick hon en stickling av alla mina krukväxter i fönstret, för hon var också intresserad av att odla krukväxter.
Där bröt jag min ensamhetsspiral. Jag blev bjuden hem till henne och hon delade lägenhet med en tjej från Västergötland som jag hade roligt tillsammans med. Och sedan lärde jag känna ännu fler vänner i Jönköping.
Ibland åkte jag in till stan och gick in i en djuraffär där. Jag gillade särskilt att titta på marsvinen i affären. Ett av marsvinen fanns där varje gång jag kom dit.
En gång när jag stod där och tittade, kom mannen i affären fram till och sa: "Vill du köpa det marsvinet så kan du få det för halva priset. Han börjar bli så gammal nu att ingen vill ha honom".
Ja, se den mannen, antingen han förstod det eller inte, visste precis hur han skulle nå mitt hjärta. Så klart att jag köpte marsvinet, hur skulle jag kunna göra något annat?
Jag åkte buss tillbaka till min lägenhet med marsvinet pipande i en liten pappkartong. Köpte en stor låda av plast som han fick bo i. Ibland när jag pluggade vid mitt bord sprang han omkring lös på golvet. Ibland när jag pluggade i min säng eller vilade min rygg, fick han ligga och sträcka ut sig på min mage. Jag döpte honom till Svarte-Petter. Han blev nästan tio år gammal och betydde mycket för mig. På nätterna hade jag plastlådan med honom intill min säng. Han var på sätt och vis den första sambon i mitt vuxna liv. En mycket trevlig och sällskaplig sambo.
Det var en så stor lycka för mig att ha en egen lägenhet! Jag älskade att göra det mysigt där, fast hade inte mycket pengar men desto mer fantasi och kreativitet. Älskade att inreda och pyssla om alla mina krukväxter som fyllde den djupa, vackra fönsternischen med utsikt mot Stadsparken.
Hur stor lyckan är beror inte på hur många kvadratmetrar man bor på. Utan mer på att man trivs där man är. Att man känner att man kan vara sig själv, få lugn och ro och tid för återhämtning. Att man själv har valt den platsen man bor på, att den känns rätt i ens hjärta. Att man har något som känns som sitt hem.
Det händer ibland att jag längtar efter den tiden där i min lilla 1:a. Med så få saker och det enkla livet som det också betydde då för mig. Så mycket plats för andra värdefulla saker i livet i stället, så mycket mera tid för mig och det jag tyckte om att göra då.
En termin bodde jag tillsammans med min mamma på de 23 kvadratmetrarna i min pyttelilla lägenhet. Hon sov i en tältsäng mitt i rummet under veckorna när hon utbildade sig till sjukvårdsbiträde i Jönköping.
Tänk att vi klarade det, hon och jag, att bo så nära varandra, på så liten yta i flera månader. Fast när man tillsammans kämpar för att få ett bättre och tryggare liv, så gör man just det. Man kämpar tillsammans. Det var det vi gjorde då, jag och min mamma. Och vi fick det också både bättre och tryggare i våra liv tack vare att vi utbildade oss.
