När jag var liten och gick i skolan åt vi lunch i en särskild faluröd byggnad en bit från skolan. Först trängdes vi i ett fyrkantigt rum innan vi fick gå in i matsalen. Jag var en av de minsta i min klass. Jag minns att jag mådde dåligt i trängseln eftersom mitt huvud kanske var i höjd med andras armhålor och jag inte kunde se mig omkring. Jag fick en kvävningskänsla, kanske lätt panik.
Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.
Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?
De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.
Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.
Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?
Allt var verkligen inte bättre förr.
Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.
Vi kan förändra. Om vi vill.
