Till minne av Stefan Liv

När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.

Läs gärna även Desirée Fredlunds personliga minnen från Stefan Liv.

Dottern hemma och mamma på sjukhus igen

Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.