#metoo - Vågar vi kramas nu?

Sedan #metoo startade undrar en del män om de nu vågar ge en kvinna en kram.

Det handlar om HUR man gör det, tänker jag. Häromdagen såg jag av en tillfällighet en man möta en kvinna. Han såg på henne vänligt, log och sa "En kram?". Han inväntade hennes reaktion som kom snabbt. Med ett varmt leende sa hon "ja" och de kramade om varandra. Ett respektfullt varmt möte tycker jag.

Allt handlar om god kommunikation med ögon, kroppsspråk, ord och hjärta. Och om respekt. Att läsa av och stämma av. En konst som alltför många män verkar behöva öva sig i. Och också en del kvinnor.

Utmattning - förändringarna i samhället och handeln

En gång i tiden var vi människor vandrare som plockade våra egna nypon i naturen och kokade soppa på dem eller torkade nyponen för att ha tillgång till dem länge.

Jag tänker på när jag var liten. Och yngre. När jag gick och handlade i en affär och det jag hörde var människor som rörde sig. Plockade i varor. Samtalade med varandra. Skvallrade med varandra om något som hade hänt. Ljudet från mynten och sedlarna. Kassaapparaten.

Jag var med min pappa och handlade. Det var en liten affär. Alla kände nästan alla. Vi visste var vi hittade varorna på sina hyllor för de var inte så många. Var det något vi undrade över så gick det lätt att få kontakt med någon att fråga. Och vi kände så klart handlaren.

Så annorlunda mot hur när jag går och handlar idag. Musiken i högtalarna i stormarknaden möter mig direkt. Hämta en scanner så att jag själv kan scanna varje gång jag lägger ned en vara i den stora kundvagnen. Alla reklamskyltar med erbjudanden som möter mig med sina förtrollande budskap om att fynda, fynda, få tre för två. Vägghyllorna med hundratals tandkrämsvarianter. Där kan jag stå med min förvirrade hjärna om jag inte direkt hittar just den tandkrämen som jag alltid brukar köpa. Om inte jag bara tar en, vilken som helst, för att slippa beslutsvåndan.

Myllret av människor och varor. Nästan aldrig möter jag någon människa jag känner igen. Mer än möjligtvis, om jag har tur, någon av de anställda. Men det händer väldigt sällan. Där finns ingen charkuteridisk längre. Ingen fiskdisk med manuell betjäning längre. Kommer nästa generation att veta vad en manuell disk är undrar jag ibland?

Vid kassan känner jag stresspåslaget tydligt. Där nås kulmen. Allt pipande och bloppande, alla varor som ska upp på rullbandet. Ovanför kassakön en skärm att titta på med reklaminslag om man nu händelsevis inte skulle ha något att titta på där på stormarknaden. Men fokusera, nej, min hjärna vill inte fokusera just då. Den är virrig av alla intrycken, trött. Jag blundar lite lätt men ljuden stänger jag inte ute förrän jag sätter mig i bilen med min matkasse. Där kan jag vila en stund och hämta kraft. Återhämta mig.

Det är så mycket som är bra i vår tid. All mat vi kan handla när vi har råd att handla den. Det stora utbudet är fantastiskt, något som väl aldrig vi människor upplevt förut. Tänk all frukt och alla grönsaker, mat från all världens hörn.

Det är så mycket som är bra ... men vad gör alla dessa intryck med våra hjärnor? Egentligen?

Det händer att det är dagar när jag längtar tillbaka till min barndoms lilla affär. Till det lugna livet där det fick ta tid att handla, att plocka sina varor. Där det inte fanns några bildskärmar att titta på i kön och ingen musik i affären. Utan människor som samtalade med varandra. Där människomötena var en del av att handla sin mat.

Men klockan går inte att vrida tillbaka. Utveckling kallas det. Som människa tar det ibland tid att ställa om när utvecklingen går snabbt. Det tror jag personligen är en av alla anledningarna till det stora antalet utmattade människor nu.

Tack till dig som läser här. Du är varmt välkommen att kommentera med dina tankar om du har lust.

Hoppfullt - #metoo

Det händer så mycket just nu för att sätta stopp på sexuella trakasserier av kvinnor/män. Det känns nästan overkligt och alldeles alldeles underbart att få uppleva detta som kvinna och människa tycker jag.

Jag känner som att en ny bättre tid är på väg när det gäller detta. Tystnadskulturen kan stoppas när vi arbetar för det tillsammans. Vi är så starka tillsammans. Så hoppfullt och historiskt.

Sänkt skatt för de med sjukersättning

Vänsterpartiet och regeringen har kommit överens om att sänka skatten för personer med sjukersättning läser jag i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag.

"Inkomster i form av sjukersättning eller aktivitetsersättning omfattas inte av vare sig jobbskatte­avdraget eller det förhöjda grundavdraget. Det kan inte vara meningen i ett välfärdsland som Sverige, att den som är sjuk ska betala mest i skatt vid ­samma inkomst." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

"Sänkningen berör uppskattningsvis 340 000 personer som har sjukersättning eller aktivitetsersättning. Skattesänkningen beräknas bli cirka 1 600 kronor per år vid genomsnittlig kommunalskattesats för personer som fyllt 30 år och som har hel sjukersättning på garantinivå. För dem med högsta möjliga ersättning, och genomsnittlig kommunalskattesats, beräknas skattesänkningen bli cirka 2 500 kronor per år." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

Det här är en välkommen sänkning av skatten för mig och många andra som har sjukersättning, det som förut kallades förtidspension. Den innebär att vi som har så låg ersättning att vi ofta hamnar på gränsen till eller under gränsen för ekonomisk fattigdom i Sverige kommer att få mer pengar.

Ett litet steg mot en rättvisare beskattning vilket är allt annat än hur det ser ut idag. Även med denna sänkning kommer vi som har sjukersättning att fortsätta att betala betydligt mer i skatt varje månad än de som arbetar vid samma inkomst. Sedan Arbetslinjen infördes av Alliansen har det inneburit att vi med sjukersättning kunnat betala ca 1000 kr mer i månaden i skatt än de som arbetar. Det på en inkomst så låg att den för det mesta innebär ekonomisk fattigdom för individen.

För den som lever på gränsen till ekonomisk fattigdom är varje ökning betydelsefull. Det kan göra skillnad mellan att ha råd att hämta ut sin medicin eller inte. Att ha råd att köpa sig nya skor eller inte. Att ha råd att gå till tandläkaren eller inte.

Den här sänkningen av skatten är dessutom ett mycket viktigt erkännande av regeringen om att vi som har sjukersättning beskattas felaktigt idag.

Själv anser jag att vi med sjukersättning ska beskattas lika som de som arbetar. Dit är det en bra bit kvar att gå. Jag hoppas verkligen att det här är första steget mot det. Det är så många människor med sjukersättning som mår dåligt idag inte bara på grund av den försämrade hälsan utan också därför att de lever med oro för ekonomin och otrygghet utan särskilt stor möjlighet att själv kunna påverka sin situation. De allra flesta människorna i den här gruppen är kvinnor.

Detta handlar inte "bara" om beskattning och inkomster.

Det handlar om människosyn och om rättvisa.

Om att skapa ett samhälle med minskade klyftor vilket i sin tur leder till ett bra samhälle för alla.



Se även:

"Vänsterpartiet har i budgetförhandlingar fått igenom skattesänkning för sjuka"

(Solrosuppropet)

"V får igenom sänkt skatt för sjuka" (SVT)

"Vi ska ej behöva vara tacksamma eller känna skam och skuld när trygghetsförsäkringarna fungerar" (Solrosuppropet)



Blogg100 - dag 20

Internationella Kvinnodagen 2017 - sjukersättningen som skapar ojämlikhet

Jag var 12 år när min mamma blev ensamstående med två barn och min pappa blev en frånvarande pappa. Min mamma hade ingen yrkesutbildning. Det var en tuff kamp för henne att resa sig efter skilsmässan och att bli självförsörjande.Hon läste in grundskolan och utbildade sig sedan till sjukvårdsbiträde.

Jag såg andra gifta kvinnor i mammas ålder som fick be om pengar av sin man eftersom de inte själva hade ett arbete. Jag såg vuxna kvinnor bli nekade pengar av sina män trots att de varje dag lagade mat till familjen och mannen. Bäddade rent i deras sängar. Tvättade och strök kläderna. Höll rent och ordning och reda. Oavlönat.

Där och då bestämde jag mig att så skulle jag aldrig någonsin i mitt liv ha det själv. Jag skulle utbilda mig och ha ett yrke. Vara självförsörjande.

I gymnasiet på samhällskunskapslektionerna fick jag lära mig att kvinnor och män var lika värda. Jag gick en utbildning på högskolan. När jag kom ut i verkligheten märkte jag att det jag lärt mig i skolan stämde inte särskilt väl med verkligheten.

På anställningsintervjuerna fick jag frågor om när jag tänkte skaffa barn. Det fick aldrig min kille när han gick på intervjuer. Trots att vi båda var i en stadig relation.

Jag trodde att jag genom att utbilda mig och jobba skulle kunna känna mig självförsörjande resten av mitt liv. Men så hände det som jag i min blåögdhet inte trodde skulle hända. Jag blev sjuk. Fick ett funktionshinder, utmattningssyndrom. Och kunde inte längre arbeta som förut. Precis som så många andra kvinnor idag i Sverige. Där finns också män som hamnar i den situationen. Men det är allra flest kvinnor som hamnar där fortfarande.

År 2017 är jag en av många kvinnor i Sverige som trots att vi jobbat länge och slitit ut våra kroppar och själar, har en så låg sjukersättning att vi inte känner oss självförsörjande som människor längre. Så låg ersättning att vi känner att vi är ekonomiskt beroende av en partner för att känna att vi har råd att gå till tandläkaren, hämta ut mediciner och att ibland unna oss något extra.

Ingen regering som låter det få vara kvar så oförändrat i Sverige kan kalla sig feministisk för mig.



Blogg100 - dag 8

Den orättvisa beskattningen av sjuka - artikel i DN idag

Vi är fortfarande människor även om vi inte är fullt arbetsföra. Vi har all rätt att få må så bra som det är möjligt. 

Det blir allt svårare att göra det när våra ersättningar står helt still medan arbetsföra människors löner stiger alltmer vilket i sin tur gör att priser höjs på både det ena och det andra. Klyftorna ökar vilket skapar ohälsa i sig.

Det handlar ytterst om människosynen. Om människovärdet.

/Anna-Karin Mattsson

(Mina ord från 2015, se "Socialförsäkringsutredningen början till något bättre?")


Idag har DN två långa artiklar som handlar om sjukersättningen, det som förut kallades förtidspension. Enligt bestämmelserna ska den som får sjukersättning få 64,7 procent av sin tidigare inkomst från Försäkringskassan. Men i verkligheten blir det sällan så mycket visar siffror från FK som DN tagit fram.

I artikeln förklaras varför det blir så att sjukersättningen ofta blir mycket lägre än 64,7 procent. Jag tänker inte gå in på detaljerna här. Där hänvisar jag till artiklarna. Men det är ett faktum att av de 200.000 människor i Sverige idag som beviljas sjukersättning blir många ekonomiskt fattiga. Detta efter en ofta mycket lång och tuff sjukskrivningshistorik där man har försökt allt för att få tillbaka så mycket hälsa som möjligt och provat precis allt för att hitta ett lämpligt arbete igen. De hamnar på en inkomst som ligger på gränsen till ekonomisk fattigdom i Sverige eller ofta till och med under den gränsen.

"Försäkringskassan har tagit fram siffror till DN som visar att det genomsnittliga månadsbeloppet för de drygt 200.000 personerna med hel sjukersättning var 10.642 kronor i månaden i februari 2017. Snittet har legat på ungefär samma nivå i många år och till exempel bara höjts med 200 kronor sedan 2009." (DN, 20170305)

"Jobbskatteavdraget bidrar också till att öka skillnaden. Det beror på att skatten blir högre om inkomsterna inte kommer från arbete. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga betalar den högsta skatten. Pensionärer har inte heller jobbskatteavdrag men deras skatt har sänkts genom ett förhöjt grundavdrag från det år de fyller 66 år." (DN, 20170305)

"Den som har en lön på 12.000 kronor får till exempel ut 10.130 kronor efter skatt medan den som har sjukersättning bara får 9.160 kronor." (DN, 20170305)


Många människor känner skam för att berätta om att de har en så låg inkomst att de lever på eller under fattigdomsgränsen. Det händer att jag själv gör det i svaga stunder. Men det finns ingen skam i att vara sjuk och fattig. Skammen ligger i ett skamligt system som gör sjuka människor fattiga. Så räta på ryggen är det du ska göra som är i den här situationen tycker jag.

Idag har jag 75 % sjukersättning. Det innebär 9638 kr i inkomstrelaterad sjukersättning + 92 kr i garantiersättning. Därifrån dras skatt på 2380 kr. Vilket i sin tur betyder att jag får ut 7350 kr netto varje månad i sjukersättning.


Jag själv beviljades sjukersättning för drygt fem år sedan. Då hade jag haft tidsbegränsad sjukersättning under jag tror att det var tolv års tid. När jag beviljades sjukersättning hade jag provat att jobba i butik, som redaktionssekreterare, på kontor, i kyrkans barnverksamhet och med kyrkans tidning under två år, jobbat som journalist i två år på ett mindre företag med mera och så småningom startat eget som frilansjournalist.

Som frilans kände jag att det fungerade att jobba för mig med den förhöjda stresskänslighet som jag lever med som ett funktionshinder efter mitt utmattningssyndrom. Jag kunde själv styra när jag arbetade och jag kunde ta så många pauser som jag behövde när jag behövde dem. Jag kunde jobba delvis självständigt hemifrån i en lugn miljö eftersom jag hade svårt att koncentrera mig när jag arbetade på ett kontor med flera anställda och alla ljud och intryck där.

Att man först ska förlora sin hälsa, sitt arbete och jobbarkompisar med allt som det innebär socialt och sedan dessutom få så låg inkomst att man hamnar vid eller under fattigdomsgränsen i Sverige är inte rätt anser jag. Att man dessutom beskattas hårdare vid samma inkomst än de som arbetar anser jag inte det finns någon som helst rimlig förklaring till. Jag anser att det är ett fel i välfärdssystemet som makthavarna helt enkelt ska rätta till så snabbt som det bara är möjligt. Ingen människa blir frisk eller friskare av att bli ekonomiskt fattig.

Jag vet att jag gjort precis allt jag kunnat för att bli så frisk och arbetsför som möjligt igen efter min utmattning. Så här i eftertankens kranka blekhet, undrar jag ibland för mig själv om det var avsiktligt FK inväntade "rätt timing" för att bevilja mig sjukersättning. Alltså en tidpunkt när jag tjänade så låg inkomst så att det skulle bli så billigt som möjligt för dem att ge mig en ersättning. Men det är bara en tanke och inget som jag har några bevis för. Hursomhelst är det den verklighet som jag får leva i nu och länge, länge framöver. Kanske resten av mitt liv. Precis som så många andra i liknande situation.

Om inte, vilket jag aldrig kommer att sluta att kämpa för och hoppas på, regeringen fattar beslut som leder till en bland annat rättvis beskattning mellan den som har sjukersättning och den som arbetar. Eller något annat sätt att kompensera så att sjukersättningen blir en inkomst som man kan vara självförsörjande på som människa, fast att man inte har en hälsa så att man är fullt arbetsför. En rättvis och riktig ersättning.


Några som arbetar aktivt för att det ska bli verklighet är Solrosuppropet. En ideell förening som bejakar sjuka människors intressen.

Carina Wellton är en av dem som är aktiva i Solrosuppropet. HÄR berättar hon sin historia i DN idag.



Blogg100 - dag 5

Motion för rättvis beskattning av de med sjukersättning

Jag läser hos Solrosuppropet om att två S-politiker lagt fram en motion om ändrad beskattning av människor med sjukersättning.

Idag beskattas de med sjukersättning orättvist och fullkomligt ologiskt betydligt hårdare än de som arbetar vid samma inkomst. Jag kan bara hoppas att det som lyfts fram i motionen kommer att bli verklighet. Det skulle definitivt bidra till ett mer jämlikt och rättvist samhälle.

Människor som har sjukersättning är redan så hårt drabbade ekonomiskt eftersom ersättningen är så låg att man ofta är under gränsen för fattigdom. Att då dessutom beskattas hårdare än andra, ja, vad ska jag säga. Det är för j-kligt rent ut sagt. Det är orättvist och det är fel och det gör att vuxna människor inte längre är ekonomiskt självständiga utan ofta beroende av en partner.

Hög tid för förändring anser jag. Men vis av erfarenheten tar jag inte ut något i förskott. Utan fortsätter att följa det som sker och om det verkligen kommer att bli en förändring. Och inte bara tomt prat och tomma löften.

Citat från Solrosuppropet:

"Socialdemokraterna Eva-Lena Jansson och Lennart Axelsson har lämnat in en motion som behandlar den orättvisa beskattningen av sjuka och av personer med sjukersättning. Man tar upp att man velat sänka skatten för de ålderspensionärer som haft sämst ekonomiska omständigheter men att man inte får glömma de sjuka. Man föreslår till och med att kanske ålderspensionärer får stå tillbaka lite om det inte finns utrymme med förbättringar för båda grupperna.
Det kan nog folk reagera på men saken är den att vi med sjukersättning betalar mera skatt än vad ålderspensionärerna gör. Vid en inkomst på ca 15.000 kronor i månaden betalar en löntagare 3.031 kronor i skatt. En ålderspensionär betalar 3.275 i skatt på samma månadsinkomst medan en sjukpensionär betalar på samma inkomst 4.400 kronor.(enligt skattetabell 34) En med sjukersättning betalar alltså 1.369 kronor mera i månaden än en löntagare och 1.125 kronor mera än vad ålderspensionären betalar."

HÄR är länk till motionen i sin helhet.

Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare

Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.

Tack till dig som läser det jag skriver.

Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.

Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.

När höjs sjukersättningen?

Det är inte rätt att människor med sjukersättning fortfarande betalar mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst. Det är inte rätt att sjuka människor som saknar arbetsförmåga och som utretts i många långa år, idag har en sjukersättning som är under eller på gränsen till fattigdom.

Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.

Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.

Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.

Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.

Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.

Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.

Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.


Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?

Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.

Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.

Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.

Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.

Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid  makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.

Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.

Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.

Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.

Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.

Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.

Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.

Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.

Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.



Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:

"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."


Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.



Se även:

"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)

"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)

"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)

"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)

"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)

"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)

"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)

Gör om mig?

Jag fick en tidning i brevlådan. "Stor Gör om mig-special". "Rivstarta din hälsohöst". "Jag vill ha en stor förändring". "Nu har jag samma midjemått som på gymnasiet". Några av rubrikerna i tidningen.

Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."

Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?

Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.

Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:

"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."

Skolmatsalen och allas rätt till lugn och ro vid maten

När jag var liten och gick i skolan åt vi lunch i en särskild faluröd byggnad en bit från skolan. Först trängdes vi i ett fyrkantigt rum innan vi fick gå in i matsalen. Jag var en av de minsta i min klass. Jag minns att jag mådde dåligt i trängseln eftersom mitt huvud kanske var i höjd med andras armhålor och jag inte kunde se mig omkring. Jag fick en kvävningskänsla, kanske lätt panik.

Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.

Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?

De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.

Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.

Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?

Allt var verkligen inte bättre förr.

Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.

Vi kan förändra. Om vi vill.

Solrosuppropet kämpar för höjd sjukersättning på Vänsterpartiets kongress

Carina Wellton med flera i Solrosuppropet kämpar för bland annat höjd sjukersättning för långtidssjukskrivna. Det är ett så viktigt arbete som de gör. Jag beundrar hur de orkar kämpa trots egen långvarig ohälsa.

Nu senast i helgen har Carina Wellton deltagit i Vänsterpartiets kongress och där lagt fram en motion för en mer rättvis sjukersättning.

Från Solrosuppropet.se:

"För två år sedan släppte Inspektionen för socialförsäkringen en rapport om utvecklingen av socialförsäkringsförmåner mellan 1992 och 2012.

Man jämförde utvecklingen med de som arbetar och har full arbetsförmåga och resultatet borde fått politiker att reagera. Medan en medelinkomsttagare under perioden fått sin reala disponibla inkomst ökad med 56,4 procent har den med sjukersättning fått sin minskad med 8 procent. Minskad!

Vänsterpartiet har i helgen sin kongress och där finns en motion av särskilt intresse. Ulla Andersson ger ett löfte.

Rapporten från ISF gav inga rubriker och det fick tyst passera, man kanske tänker att åtta procent mindre inte är så stor försämring? Men det är under en tid när alla andra fick plus och det var ju inte så att man gick bakåt från någon hög ersättning."

Ingen människa ska behöva bli fattiggjord för att man blir långvarigt sjuk. Det är ett mycket fattigt samhälle som gör så att sjuka människor blir ekonomiskt fattiga tycker jag. En utveckling mot allt mer ökade klyftor mellan människor vilket i förlängningen leder till ett konfliktfyllt och dåligt samhälle för oss alla.

Jag vill se en förändring och jag delar Solrosuppropets krav på höjd sjukersättning för långtidssjukskrivna.

Sverige har råd, helt enkelt.

Stressjukdomarna ökar stort - det är inte människan det är fel på

För 15 år sedan brukade jag tänka att en dag, om inget förändras i arbetslivet, kommer alla att känna någon eller själv vara den som blivit sjuk av stress.

Nu 2016 är vi tyvärr där.

Kanske att vi nu tvingas inse att så här kan vi inte ha det. Detta bygger inget starkt samhälle.

Så synd att inte man lyssnade på oss som blev sjuka av stress tidigt. Men nej. Det var oss det var fel på. Hette det då. Men så är det inte. Människor är aldrig "fel". Däremot kan ett sjukt samhälle och arbetsliv och orimlig belastning skapa psykisk och fysisk ohälsa.

Ibland är det roligt att "få rätt". Men i detta sammanhanget önskar jag verkligen att jag hade haft fel.

Hög tid för förändring är det nu.

Det här sättet som vårt samhälle fungerar på idag håller inte.

Vi behöver alla tid för återhämtning.



Tankar:

Jag vägrar att bli ett offer.

Jag skapar mig ett så bra liv som möjligt.

Med det jag har. Där jag är. Av det som är jag.



Lästips: "Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka" (DN Debatt)



#Blogg100 - dag 9
 

Slut på utförsäkringar av sjuka

Åh WOW! Det pirrar av glädje i min mage och mina mungipor dras uppåt hela tiden. Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen när Sverige inte längre utförsäkrar sjuka människor!

Idag är slutet på ett alltför långt lidande för ca 100.000 sjuka/ej arbetsföra människor och alla de runt omkring.

Idag är slutet på ett inhumant system och experiment med sjuka människor i Sverige

Idag är slutet ... och jag ska fira!

1 februari 2016, en historisk dag.

Tack för att jag orkade ända hit.

Tack för att jag får uppleva denna dagen. Att förändring är möjlig. Att tillsammans är starkare än ensam. Tack till alla som gjort min dröm till verklighet. Alla mina vänner i Solrosuppropet, Martin Moberg, Kjell Rautio, regeringen tillsammans med Vänsterpartiet. Med flera med flera. Tack till alla ni som läst, gillat och delat det som jag skrivit genom de tunga åren med utförsäkringar av sjuka människor.

Det är i det mest mörka som en låga kan växa sig så stark att den till sist förtränger mörkret.

Idag firar jag att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka tas bort! Att göra tårtan på bilden tog inte mycket tid eller kraft. Det gjorde det däremot att leva i en tid med hets mot sjuka människor.

Nu är tid att för en dag fira en vändning mot ett friskare samhälle och Sverige!

Som en bonus läser jag idag i nyheterna att Fas3 nu också fasas ut.

Hurra, hurra, hurra, hurra!


Lästips:

"Sjuka blir inte friskare för att de blir fattigare" (Aftonbladet, Annika Strandhäll, Tomas Eneroth)

"Sjuka behöver inte förnedras" (Aftonbladet)

"Ta tillvara på kraften underifrån" (Kjell Rautio, LO-bloggen)

"Idag är det slut på borgarnas stupstock för sjuka" (GP)

"Idag avskaffas utförsäkringarna" (J-Mini)

Bloggen fyller tio år i Sverige

Jag läser i nyheterna idag att bloggen fyller tio år. Min egen blogg har funnits i åtta år nu. Först på Passagen och sedan här på Blogspot. Men bloggen som fenomen i Sverige har alltså funnits i tio år. Väl värt att fira, tycker jag som den bloggare jag är.

Bloggen har varit och är viktig för bland annat många konstnärer, författare som ett sätt att marknadsföra sig. Men inte minst har bloggen varit ett sätt att uttrycka sig och förmedla tankar och känslor för vilken människa som helst som velat yttra sig. Ett medel för yttrandefriheten som, ibland, har visat sig ha större krafter än vad nog ingen kunde föreställa sig då för tio år sedan.

Jag tänker på de bloggare som blivit kändisbloggare och kunnat försörja sig på sitt bloggande.

Jag minns Emelie Holmqvists blogginlägg "Sveket" om hennes sjuka mamma. Det blogginlägget som anses ha gjort så att Alliansen förlorade sin egen majoritet och skrevs den 15 september 2010.

Jag tänker på hur media i bloggens begynnelse kände sig hotad av bloggarna. Plötsligt var det i bloggarna som man kunde läsa människors egna upplevelser av sina liv, samhället och världen. Utan någon källgranskning, ibland på gott, ibland på ont. Media fick anpassa sig och plocka in bloggandet i sina leveranser av nyheter och krönikor. Media lärde sig att se på bloggarna som en resurs. Där kunde media hitta nyheter eller intressanta och kunniga människor att intervjua.

Bloggarna har också varit en viktig bit i att människor började använda sig själva som varumärken. Man kunde "skapa sig själv" på ett sätt som man inte kunde förut. Fördelarna med det smög sig så småningom också in i företagsvärlden. Man såg marknadsföringsvärdet i att ett företag hade en blogg. Tyvärr utnyttjas ibland bloggare av företag för att sprida dold reklam. Mycket beroende på okunskap om vad dold reklam är bland många bloggare. Min egen blogg är fri från reklam. Jag har fått många erbjudanden från olika håll genom åren men mycket medvetet valt att inte ha reklam i min blogg.

De allra flesta bloggare är kvinnor. Vad är anledningen till det, kan jag ju undra. Vissa menar att kvinnor är vana vid att skriva i dagböcker. Bloggen är en sorts dagbok. Jag tänker att kanske är det fortfarande så i vår tid i Sverige att kvinnor, oavsett ålder, har svårt att nå ut med sina tankar och ord. Kanske att det där med att "Kvinnan ska tiga i församlingen", sitter i hårdare än vi egentligen vill inse år 2016. Genom att blogga känner man att man kan uttrycka sig fritt som kvinna. Utan att bli avbruten av en man eller till och med ibland helt tystad. Bloggandet handlar också om att skapa relationer, vilket jag tror att vi är många kvinnor som tycker om att göra. Oavsett ålder.

Bloggare utomlands har hamnat i fängelse för det de skrivit i sina bloggar. Andra bloggare har genom Internet och bloggar kunnat få nya insikter och förmedlat dem vidare i länder som varit instängda och diktaturer.

Det finns så mycket av yttrandefrihet, demokrati, frihet, skrivarglädje och dela-med-sig-glädje, kultur och också ansvar i att vara bloggare.

För mig har bloggen betytt så mycket. Jag har utvecklat mitt skrivande. Lärt känna nya människor. Skapat ett nätverk. Lärt mig nya saker om mig själv, annat och andra. Hittat tillbaka till det språk jag förlorade när jag blev utmattad. Så småningom gett ut en egen bok, "Omfamna livet".

I min blogg Maskroskvinnan kan du läsa om livets ljus och mörker. Vardagsfilosofi. Här finns mycket tankar och fakta kring stress, utmattningssyndrom och psykisk hälsa/ohälsa.

Jag skriver också ibland inlägg om hur jag tror att vi människor på bästa sätt skapar ett samhälle.

Dikter har jag också skrivit många nu i min blogg.

Tack till dig som läser och kommenterar i min blogg! Jag blir fortfarande så glad när någon skrivit till mig eller berättar att han/hon följer min blogg.

Till minne av de som utförsäkrades

På måndag den 1 februari 2016 avskaffas det inhumana systemet att utförsäkra sjuka människor. Ett vallöfte som regeringen nu genomför. Äntligen, tänker jag. Läser Lisbeth Lippe Forsbergs ord hos Solrosuppropet.

Jag känner tårarna börja rinna nedför mina kinder för varje ord jag läser. De rinner i en allt stridare ström. För varje regndroppe som slår mot min fönsterruta, rinner en tår ... rinner tår efter tår nedför mina varma kinder, flödar känslorna genom mitt bultande blodröda hjärta, sköljer tårarna genom min kropp, min själ ... för alla oss, för alla dem som upplevt hur det var och är att bli utförsäkrad samtidigt som man är sjuk.

Det är tårar av sorg över hur samhället svek oss när vi som mest behövde samhället. Rester av sorgen över hur Alliansen tillsammans med SD genom politiska beslut, debatter och artiklar, la skulden på sjuka människor för den ohälsa de hade. Hur de förminskade, förlöjligade, fattiggjorde, misstänkliggjorde och hånade oss som var sjuka.

Tårarna fortsätter att rinna, det är också lättnadens tårar. Tårar efter så många års oro och stress över att tvingas leva i ett inhumant system som sjuk och ej fullt arbetsför. Tårar som behöver få komma ut innan jag kan skratta med mitt hjärta på riktigt igen.

Läkningens tårar ... Hoppets tårar ...

Allt blandas, allt som finns kvar därinne och ännu inte hämtat sig.

Sedan ska jag fira.

Fira och känna glädje över att sju års kamp och skrivande för att avskaffa utförsäkringarna äntligen är över. Det är snart, mycket snart, tid att fira.

Jag vill att mina ord tillsammans med andras ord ska leva vidare. I cyberrymden. För alltid.

Till minne av dem som inte orkade hela vägen.

Till minne av dem som tog sina liv därför att stressen och pressen att utförsäkras blev alltför tung.

Till minne av mig själv och alla andra som utförsäkrades samtidigt som de var sjuka.

Jag ska fira ...

Men jag ska aldrig någonsin glömma.

Jag ska berätta för mina barnbarn om jag får barnbarn en dag. Så att de kan berätta för sina barn och sina barnbarn.

Jag ska berätta att ingenting är någonsin självklart.

Be dem att leva med öppet hjärta, öppna ögon och öron så att de ser och hör vad som sker i det samhälle de lever i.

Inte för att de ska sluta känna tillit.

Utan för att de ska förstå att förändring ALLTID är möjlig. Även om den ibland kan ta tid.

För att de ska förstå att livet handlar om att aldrig någonsin sluta hoppas.

Moderaterna med Anna Kinberg Batra i spetsen, har redan uttryckt mycket tydligt att de vill återinföra systemet med utförsäkringarna om de får makten.

Detta trots att det här systemet bevisligen från många olika håll och myndigheter inte haft den minsta effekt på vare sig hälsa eller antal sjukskrivna.

Så, håll dig vaken.

Låt det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu äntligen bli historia.

Punkt.

Slut.




Detta är min personliga historia av att bli utförsäkrad och vara sjuk:

I ETT FRISKT LAND SKA MAN KUNNA BLI SJUK

Jag får en känsla av overklighet där jag sitter hos Arbetsförmedlingen. I magen bär jag en stor klump. Mitt huvud värker. Vad gör jag här? Efter elva år som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom. Efter alla försök som jag själv, experter och läkare försökt att göra för att få mig arbetsför igen.

Jag är utförsäkrad. En bricka i ett nytt system, ett experiment med sjuka människor. Handläggaren från Försäkringskassan och handläggaren från Arbetsförmedlingen pratar med varandra. Jag får många frågor att svara på. Jag orkar inte ta in det de säger till mig. Ångesten, min ständiga följeslagare sedan utmattningen, är med i rummet. Jag ser suddigt. Rösterna i rummet ekar. Jag tappar kontakt med det som sker ibland. Så in i norden trött i min hjärna. Ljuset från lamporna i rummet skär i mina ögon.

Det passerar bilder framför mina ögon. Min kollaps under rehabiliteringen som jag skickats i väg till efter min första misslyckade arbetsträning. Den långa vägen med undersökningar, deltagande i olika projekt, KBT-terapi, ideellt arbete.

Sjukgymnastik och stöd från arbetsterapeut. Bara något år tidigare en stor undersökning av mig hos ett privat vårdföretag som Försäkringskassan betalade. Slutkonstaterande där: min arbetsförmåga ligger på 25 procent.

Den där sommaren jag utförsäkras är min mamma döende. En gång i veckan åker jag till Arbetsförmedlingen och träffar min handläggare. Hon ställer frågor till mig. Jag svarar. Det är allt.

På nätterna drömmer jag mardrömmar. Jag vaknar badande i svett med hjärtklappning.

Jag känner oro för att inte kunna behålla huset jag bor i. Mitt hem. Under somrarna brukar jag återhämta mig. Fast den här sommaren är jag som en spänd fiolsträng dygnet runt. Muskelspänningarna som håller om alla instängda känslor av vanmakt och förtvivlan, värker och smärtar. Allra mest under nätterna. Min stress smittar av sig. De som håller av mig mår också dåligt.

Jag som alltid var den flitige anställde. Jag älskade att arbeta. Jag var den glada skattebetalaren. Därför att jag levde i tron att de pengar jag betalade in i skatt, skulle finnas där för mig om jag eller någon jag älskade eller någon annan medmänniska en dag skulle bli sjuk och behöva ekonomiskt stöd.

I dag får jag 9 540 kronor per månad från Försäkringskassan. Det beloppet är före skatt. Tack vare att jag i dag har låga boendekostnader, lever tillsammans med en man som har heltidsarbete och att mina barn är utflugna, klarar jag mig på den ersättning jag får. Fast jag mår dåligt av att känna att jag delvis är ekonomiskt beroende av min partner. Att vara ekonomiskt självförsörjande har varit mycket viktigt för mig som människa i hela mitt liv.
I systemet med utförsäkringar finns inga öppna hjärtan. Där finns bara svarta siffror på vita papper. Handläggare som följer regler. Noll empati. Ingen förståelse för livets olika faser, bara en bortre tidsgräns.
180 dagar som sjukskriven. Sedan är du utförsäkrad. Oavsett om du är mitt i en tuff sjukdomsbehandling. Deprimerad. Separerar. Eller om en nära anhörig ligger för döden.

Att utförsäkra människor är inhumant. Det är omöjligt att tidsbestämma hur snabbt en människa läker samman. Varje människa är unik. Utförsäkringar av människor leder till ökade klyftor i ett samhälle, vilket i sin tur leder till känslor som vanmakt och hat och blir en grogrund för konflikter och främlingsfientlighet.
Jag tror att vi kan förändra. Jag vill att Sverige blir ett välfärdsland för alla igen. Valet 2014 är ett vägval.
För eller emot en inhuman sjukförsäkring.

För eller emot välfärd för alla.

/Anna-Karin Mattsson

(Debattartikel, Aftonbladet, 2014-09-05)

Tillit ökar oxytocin, stärker hälsan, samhället och minskar sjukskrivningar

När människor känner tillit till varandra frigörs oxytocin. Hörde jag i morse i radion att forskarna nu kan bevisa. Jag tänker på den ökande ohälsan i Sverige. Hur viktigt är det att samhället och vi själva skapar tillit för att vi ska ha hälsa?

Själv tror jag att tillit är mycket viktigt och att det finns ett samband mellan tillit och hur man mår. Både på individ- och samhällsnivå.

Så många människor i vår tid som har smärta och psykisk ohälsa. Kanske till viss del brist på tillit?
Ett symptom delvis på hur det är i samhället?

Hur kan vi förändra det? På individnivå. Samhällsnivå.

Jag tror att vi alla kan göra något. Också det "lilla" är stort i de här sammanhangen.

Om tilliten i samhället brister kan det kanske kompenseras genom att man är i sammanhang privat där man känner tillit. Och tvärtom.

Det verkligt tuffa blir när tilliten brister både i samhället och i privatlivet. Samtidigt. Hur klarar man sig då? Hur mår man då? Var hittar man tilliten? Kanske i sig själv. Självtillit är kanske där allt börjar. Att lita till sig själv. Att man klarar det, vad än det är. Samtidigt tror jag att vi människor behöver varandra. Det är min övertygelse. Vi är som människor flockvarelser och beroende av varandra för att må bra.

Om oxytocin skapas genom tillit. Och tilliten brister. Då brister också relationer. Samhällen. Och också människors hälsa.

Tillit är vägen till minskade sjukskrivningar, samhällsbygge och välmående människor, tror jag.

Idag talar vi så mycket om och lägger så otroligt mycket tid på kost och motion. Det är i och för sig bra. Fast ändå ökar antalet människor som blir sjuka.

Tänk om i stället tillit är svaret och vägen mot hälsa?



Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som skapas i hjärnan vid t ex amning och tydligen också vid tillit. Här information från Wikipedia om hur oxytocin påverkar oss människor psykiskt, socialt och fysiskt:


"Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i  amygdala. och minskar troligen också stress.
Höga värden av oxytocin, vaspressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor. Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel. Honor med större omvårdnad om barn har också visat sig ha ett större antal östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan, och detta är ärftligt från moder till dotter. Sådana östrogenberoende oxytocinreceptorer ökar dessutom honornas sexuella mottaglighet.
Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla. Det ökar viljan till parbildning, och är starkt involverat i sexuell lust. En orsak till detta är att det skänker lugn genom dess påverkan på glatt muskulatur. På grund av dess höga plasmanivåer vid olika former av känslor av kärlek och lust, brukar det kallas "kärlekshormon". Hos män bidrar oxytocin även till ejakulation och erektion. 
Förutom glatt muskulatur, påverkar oxytocin skelettmusklerna. Fungerande oxytocinaktivitet är avgörande för nybildning av muskler. Det tycks vara förändringar i oxytocinet som ger såväl sarkopeni som muskelsvaghet på ålderdomen.
Oxytocin ökar den autonoma hjärtkontrollen, genom att exempelvis öka heart rate variability, vilket förbättrar kroppens förmåga att hantera stress, ett samband mellan HRV och stress som påvisats exempelvis vid  borderline personlighetsstörning. Oxytocin tycks spela en viktig roll i regleringen av det kardiovaskulära systemet. Tillsammans med vasopressin har det en roll i uppkomsten av kronisk hjärtsvikt."

Källa: Wikipedia


Lästips: "Sorkar tröstar också varandra" (Sveriges Radio)

"Oxytocin kan stärka muskler" (Sveriges Radio)

HÄR hittar du massor av intressanta artiklar om oxytocin.

"Därför vill vi titta på djur på nätet" (DN)

"Jämlikhetsanden - alla mår bättre av jämlikhet" (DN)

Statsministerns jultal 2015

Idag kl 12.15 håller statsministern sitt jultal. Den 1 januari 2016 kommer han och regeringen äntligen att kunna regera med sin egen budget. I stället för med Alliansens gamla budget som man tvingats regera till i mer än ett år på grund av SD:s pajaserier i riksdagen förra hösten.

HÄR en sammanfattning av flera viktiga reformer som regeringen nu kommer att genomföra. Vallöftet att ta bort utförsäkringarna är för mig personligen det jag känner störst glädje över just nu att det blir verklighet.

Jag önskar att detta är början till ett samhälle med minskade klyftor mellan människor, ett solidariskt samhälle. Därför att det är ett gott samhälle för alla människor, oavsett livssituation

Jag tror inte att vägen dit är lätt. Men jag är övertygad om att den är möjlig och att den är nödvändig. För mig och andra, för barnen och barnbarnen. För kommande generationer.

Regeringsbeslut: Äntligen! Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort

De sju svåra, svarta åren med utförsäkringshelvetet är på väg att avslutas. Igår, den 9 december 2015, infriade regeringen vallöftet att besluta om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det som kallas utförsäkring eller stupstock i folkmun.

Sedan Alliansen tillsammans med SD, stående i riksdagen och applåderande det vansinniga beslutet att göra det orimliga att tidsbestämma sjukdom, har halta, lytta, cancersjuka mitt i pågående strålbehandling, människor sönderstressade in i kollaps med flera med flera diagnostiserade kommit gående eller i rullstol och ibland fått bäras in till Arbetsförmedlingen för att man där skulle kunna se om de verkligen var sjuka. Om de verkligen inte skulle kunna arbeta.

Samtidigt har de sjuka ofta fått vänta på sin ersättning under tiden de varit utförsäkrade och ofta också en tid efteråt. De har blivit av med sin SGI och fått sin sjukersättning sänkt. De har hamnat i ekonomisk fattigdom på grund av att de varit sjuka. De har levt i oro och stark stress för en ofta redan ansträngd ekonomi.

Handläggarna på Arbetsförmedlingen och handläggarna på Försäkringskassan slet sina hår och vred sina händer och sökte bland alla papper efter en instruktion för hur de skulle hantera allt detta. Läkarnas ord på att den som var sjuk verkligen var sjuk betydde inte längre något som helst. Jo, jag vet. Jag kan skriva under på allt detta. Därför att jag har upplevt det genom mina egna ögon. När jag själv utförsäkrades. Jag kommer aldrig att glömma vilken kränkning det innebar. Vilken förnedring att bli så misstrodd i en så utsatt position som jag var just då.

Vi är 90.000 människor som har upplevt att bli utförsäkrade under vår sjukskrivning. Dessutom tillkommer lidandet för barnen, anhöriga och älskande till den sjuke. Antalet människor det då handlar om är betydligt större än 90.000.

Detta absurda experiment med levande människor i stället för labb-råttor, pågick i sju långa och tunga år för den sjukskrivne. Det fanns de som utförsäkrades inte bara en gång, utan två och till och med tre gånger.

Det fanns också de som inte orkade pressen en utförsäkring innebar. Det fanns de som valde att ta ut ålderspension i förväg och som nu får leva med den ekonomiska försämring det innebär resten av sina liv.

Det fanns de som valde att lämna sjukförsäkringen och bli anhörigförsörjd. Med allt vad det innebär av osjälvständighet, beroende, ojämlikhet och risker om relationen går i kras. (Och de allra flesta sjukskrivna är kvinnor vilket i de här fallen ofta innebär att det är mannen som blir den ekonomiskt starke i relationen, tillbaks till mitten av 1800-talet, häpp!).

Det fanns de som inte orkade längre. Det skär i bröstet på mig att skriva det. Det fanns de som avslutade sina liv. Det fanns de som begick självmord för att samhället satte sådan press på en sjuk människa.

Mitt hjärta blöder fortfarande för alla dessa människor. Det är för dem som jag skrivit varenda bokstav de år som jag bloggat, skrivit debattartiklar, deltagit i sociala medier med den kraft jag haft för att synliggöra de sjukas situation i Sverige under den tid som Utförsäkringshelvetet pågått.

Det här kan låta illa nog. Men vad värre är och som kommer att ta tid att ställa till rätta, är den människosyn som beslutet om utförsäkringar av sjuka människor innebar för vårt samhälle. Ett skapande av "vi" och "dom". Ett skapande av "vi duktiga som minsann jobbar och betalar vår skatt och är värda att få ännu mer i plånboken BARA FÖR ATT vi är så otroligt friska!". Ett skapande av tänkandet att den som är sjuk är lat och inte betalar skatt. Vilket faktiskt den sjuke också gör. Till och med högre skatt än den som arbetar vid samma inkomst så som verkligheten är idag. Ett skapande av tänkandet att sjukförsäkringen är ett bidrag i stället för den försäkring som den egentligen är. Uppbyggd av skatteintäkter från generationer.

Ett skapande av tänkandet att den friske har rätt att frossa. Medan den sjuke får skylla sig själv att han/hon är sjuk och minsann ska pressas om så ända in i döden till att bli frisk. Tänkandet att sjukdom och också stressrelaterad ohälsa går att bota genom ännu mera stress och press. Tänkandet att den som är sjuk egentligen är en fuskare och en som man ska misstro precis som man ska misstro läkaren som sjukskrivit en människa. En människosyn som bygger på misstro i stället för tillit.

Det är min personliga övertygelse att skapandet av detta "vi" och "dom" som utförsäkringarna inneburit, det missnöje som detta inneburit för de drabbade och deras anhöriga och vänner, den människosynen är en av flera orsaker till den rädsla vi ser i vårt samhälle idag. Främlingsfientligheten. Utanförskapet.

Ja, jag tror att den rädsla som det sjuka systemet med utförsäkringarna skapade även bidragit till att ännu fler blivit sjuka. Den stressrelaterade ohälsan i Sverige ökar. Den som varit arbetsför har känt rädsla att bli sjuk och därför slitit sig själv ännu hårdare och så småningom ända in i väggen.

Ett samhälle där människor känner sig rädda, svikna och saknar tillit till samhället självt, blir i slutänden ett svajigt och farligt samhälle. Ett samhälle där vi inte längre litar på demokratin, på de människor vi valt att leda landet, på varandra, blir ett oroligt och otryggt samhälle där människor mår dåligt. Blir sjuka.

Jag har själv upplevt hur utförsäkringen påverkade mig. Jag har bloggat om det här i min blogg. Skrivit debattartiklar. Jag utförsäkrades den sista sommaren min åldrande och då mycket svaga mamma var i livet. Hon var döende. Jag genomlevde det. Fast som i en dimma. Efteråt var jag så trött att jag somnade så fort jag satte mig ned. Jag svimmade ett par gånger. Jag backade bakåt i mitt tillfrisknande flera år.

Precis som för den stora majoriteten av dem som utförsäkrats, så kom jag tillbaka in i sjukförsäkringen igen så småningom. Utförsäkringen gjorde ingen som helst nytta. Tvärtom gjorde den både mig och så många andra allt sämre. Tala om bortslösade resurser på så många olika områden. Införandet av utförsäkringarna är en av de största flopparna under Alliansens tid vid makten anser jag.

Den som inte varit där eller haft någon på nära håll som utförsäkrats, tycker jag ska låta bli att döma eller misstro den som varit där. Den som inte personligen upplevt utförsäkringarna, tycker jag ska respektera och lyssna på vad vi som upplevt det har att berätta. Så att vi lär för livet om vad vi aldrig någonsin får göra med sjuka människor.

Den 1 februari 2016 försvinner den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Den 1 februari 2016 ... jag läser orden jag skrivit gång på gång på gång. Som jag längtat. Så många vi är som hoppats. Som kastats runt mellan hopp och förtvivlan genom den här mycket tunga perioden för sjuka människor. Som bollats hit och dit mellan olika myndigheter i stället för att få läka samman i lugn och ro. Sår som rivits upp gång på gång och aldrig ens fått chansen att bli till ärr ...

Utförsäkringshelvetet som snart är ett svart minne blott i Sveriges historia.

Detta är ett första viktigt steg mot en bättre sjukförsäkring i Sverige och minskat antal sjukskrivna. Det finns mycket kvar att göra. Till exempel att människor med sjukersättning ska få en högre ersättning i stället för att som nu ligga under eller på gränsen för fattigdom i Sverige. Regeringen har ett åtgärdsprogram. Vill du läsa om det kan du kika in in i en av de länkarna som jag tipsar om efter det här inlägget. 

Till sist, vi som varit med om att bli utförsäkrade samtidigt som vi varit sjuka, låt oss för alltid minnas vad som kan hända genom politiska beslut. Ta inte några rättigheter för givna någonsin. Låt oss ta på allvar att vi kan påverka. Låt oss komma ihåg hur vi kan påverkas av det politiker beslutar om. Tänk på hur viktigt det är vilka ledare och vilket parti vi röstar på. Och hur viktigt det är att vi röstar. Minns att förändring är möjlig.

Blunda inte.

Sov inte alltför hårt.

Håll dig vaken.

Se det som sker.

Bry dig.

Tro på att förändring är möjligt.

Också de mest svarta dagar av dem alla.

Det brinner ett ljus i mörkret.

Det brinner ett ljus ...

Ett ljus som vi alla kan tända

Ett ljus i ögonen hos den som tappat sitt hopp

En glimt av ljus i den sjukes brustne blick

Låt oss tända det

Nu

Inte imorgon

Utan ... nu

Därför att det är ...

Bråttom

Låt oss upprätta

Hopp

Tillit

Medmänsklighet

Empati

Solidaritet

Låt oss bygga ...

Ett sant samhälle

Tillsammans

Ett samhälle utan ett "vi" och ett "dom"

Ett samhälle där alla har plats och lika värde



Lästips:

"Nu tar vi bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen" (Annika Strandhäll, Socialdemokraterna) (I denna artikel finns länk till regeringens åtgärdsprogram för sjukförsäkringen)

"Hetsjakten på sjuka är äntligen över" (Expressen)

"Gräns i sjukförsäkringen avskaffas" (SVT)

"Den bortre tidsgränsen är borta!!!" (Solrosuppropet)

"Parlör inför dagens riksdagsdebatt om utförsäkringarnas avskaffande" (Solrosuppropet)

"Bra men några applåder blir det inte" (Martin Mobergs betraktelser, FB)

"Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort" (Regeringen)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen slopas" (Svenska Dagbladet)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort" (SVT)

"Anständighet återupprättad" (Östra Småland)

"Äntligen ryker stupstocken" (Värmlands Folkblad)

"Läkarupprop mot utförsäkringarna" (Solrosuppropet)

"Grattis alla jävla latmaskar och andra reaktioner" (Solrosuppropet)

"Nya regler när utförsäkringarna stoppas" (Solrosuppropet)

"Äntligen avskaffas stupstocken" (Kjell Rautio, LO)

Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor

Idag är det "Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor". Inte precis en dag att fira. Mer en dag att prata eller skriva om mäns våld mot kvinnor.

Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?

Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap. 

Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.

En bra relation ska få mig som kvinna att känna mig FRI! Fri att vara den jag är. Göra det jag vill. Vara med den jag vill vara med. Känna mig älskad för den jag är. Ge mig en god magkänsla istället för muskelspänningar och rädsla.


Lästips:

"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)