I perioder när mina egna ord inte är så många som de brukar vanligtvis, känns det bra att där finns andra människors ord att ta in. Jag har läst den nyligen utgivna boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson.
Den kändes för mig som att det var precis den boken jag behövde nu, när jag själv bestämt mig för att skala av och delvis ha mer tid med mig själv och IRL mer än i sociala medier. En utmärkt bok att läsa i långsam takt varför inte nu under semestern, tänker jag.
"Mer Människa" är en bok som jag tror ger mig mycket mer när jag läser den små stycken i taget i stället för alltsammans på en gång. Boken tar bland annat upp hur viktigt det är med reflektion. Med tid för sig själv. Att vara med sig själv och att hinna få kontakt med vem man verkligen är och vad man känner. Att i självvald ensamhet också våga möta de svåra känslorna som ångest eller vad som nu kan väckas när man är med sig själv.
Många människor flyr det som kan kännas skrämmande i ensamheten. Man flyr kanske in i arbete, man "shoppar loss", man flyr in i droger och ibland också i socialt liv. Fast om man vågar vara med sig själv och möta det som då kommer fram, kan det leda till en starkare personlighet och fördjupad kunskap om både sig själv, andra och om livet, menar Elisabeth Jönsson. Det instämmer jag starkt i liksom i många kloka tankar i hennes vackra bok, vacker både på ut- och insidan.
Hur blir man då "Mer Människa"? Känslorna är viktiga för att bli mer människa, menar Elisabeth Jönsson. Det börjar redan med barnen och hur vi fostrar dem. Känslotillåtande eller känsloförnekande.
Att tillåta oss och andra känslor och att hitta sätt att uttrycka dem på är en viktig del i att vara människa. Utan känslor blir vi oempatiska och likgiltiga för andra. I förlängningen leder det till ett samhälle där vi slutar att bry oss och ta hand om varandra. Ett hårt och kärleksfattigt samhälle vilket i sig, för mig personligen, inte är värt namnet samhälle.
Åh så trösterikt för mig som känslomänniska att läsa om känslornas viktiga betydelse för en människa och för ett samhälle! Åh vad jag önskar ett samhälle där vi bejakar, uppskattar och värdesätter människors känslor, allt ifrån de små nyfödda barnens känslor upp till döendes. Att vi tar vara på vad känslorna har att säga oss alla. Ett samhälle där vi vågar lita på känslorna och deras budskap till oss. Därför att min erfarenhet är att det finns så mycket visdom i känslorna. Även om de också ibland kan spela oss små spratt. Därför särskilt viktigt att ta tid att reflektera över det jag just känner som människa. Och i förlängningen ta ställning till om det är känslor som gör mig själv och andra gott eller illa.
Vad händer med våra känslor i ett samhälle som hyllar det rationella? Det materiella? Massproduktion istället för hantverk? Görande istället för varande? Elitism istället för allas lika värde? Det perfekta istället för det operfekta? Vad händer med oss som människor i den tid vi lever i? Hur påverkas vårt samhälle? Vår framtid?
Vad händer med en människa den dagen hon börjar känna, efter att under lång tid inte gett sig tiden att känna efter? Vilka krafter finns det i förträngda känslor? Tillfälligt kan man som människa "stänga av" för att man kanske behöver det just då i en tuff situation för att överleva. Men att stänga av känslor under lång tid kan leda både till depression och till att locket man lagt på sina känslor spricker sönder och tar sig uttryck på ett våldsamt och destruktivt sätt för både sig själv och andra.
För att få kontakt med våra känslor behöver vi som människor tid. Vilket inte är självklart att vi känner att vi har där vi lever nu, år 2016. Alla val vi ska göra, allt det utbud som vi fått av både varor, tjänster och upplevelser, sociala medier med mera, gör att vi allt oftare känner att vi har ont om tid. Fast att tiden är som den är, sig lik sedan årtusenden tillbaka. Styrd av solens upp- och nedgång. Dygnets 24 timmar som ju alltid funnits där.
Vi borde ju egentligen känna att vi har mera tid än någonsin, eftersom vi faktiskt har det med den allt högre livslängden för oss människor i den rika delen av världen. Men eftersom vi har en tendens att dras med i flockbeteenden, krymper vår tidsupplevelse när vi fyller den med alltför många "måsten" och "vill ha". När vi i stället kan välja ett liv med gott om tid, att ta oss tid, att genom att säga nej och välja bort i stället få ett liv med massor av andrum, tid för reflektion, tid att njuta, tid att skapa. För att skapa är och har alltid varit en del av att vara människa. Allt från runstenar och hällristningar fram till nutidens bloggar, poddar, statusar i FB och klipp på YouTube och allt vad vi nu kallar det moderna samhällets olika skapandeformer.
Elisabeth Jönsson skriver om tre livsvägar som hon valt för att bli mer människa: viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad.
Jag kan bara instämma i hur viktiga just de tre livsvägarna har varit och fortfarande är också i mitt liv. Jag känner många beröringspunkter med Elisabeths tankar i boken "Mer Människa". En samhörighet med författaren som berör mig och får mig att känna mig mindre ensam som människa. Ja, nästan som att jag hittat till en syster i Elisabeth, fast att vi aldrig mött varandra i verkligheten. En syster som läst delvis samma böcker som jag och citerar många röster i boken som jag själv har läst och lyssnat till i mitt liv. Som har haft stor betydelse för mig att bli Mer Människa, om man nu kan bli mer människa än vad man redan är den dagen man föds.
Ibland funderar jag över just det. Om inte livet egentligen är så att vi föds som perfekta människor, fulla av känslor, visdom, glädje och empati, men att vi ibland fostras, eller kanske av livet härdas, till att bli mindre människa och mera slav. Och sedan får jobba hårt under våra liv för att hitta tillbaka till de perfekta människor vi en gång föddes som. För att kanske en dag dö med barnasinnet och tillgång till ett rikt känsloliv, trots allt som varit, i behåll.
Tänk att en bok med en annan människas ord kan få mig att känna mig mindre ensam som människa. Det är stort. Kanske att just det också är en del i att bli "Mer Människa"? Att genom de tysta orden i en bok så kunna bryta känslan av ensamhet i världen och i stället skapa en känsla av samhörighet i denna ibland så vilsna och oroliga tid som vi lever i.
Jag rekommenderar varmt boken "Mer Människa" till alla som är intresserade av existentiella frågor kring livet och människan. En bok som man kan läsa gång på gång och reflektera över.
Elisabeth Jönsson är gymnasielärare, författare och driver också inspirations- och kulturprojektet
Punctum Saliens som bland annat har en egen sajt på nätet.
Boken "Mer Människa" går att köpa
HÄR.
