Idag när jag gick min promenad såg jag en vackert blommande blå lupin på ängen nära där jag bor. Den enda och kanske allra sista blommande lupinen som jag ser i år.
Jag stannade till där vid lupinen. Stod där ett bra tag och bara tittade på den. Så vacker, vilken underbar blå färg. Ensam... lupiner som brukar vara så många tillsammans. Så många och som att jag kan drunkna i ett pastellhav ibland i lupinernas största blomningstid, kring midsommar.
Fast den ensamma lupinen var inte mindre vacker fast att den stod där helt ensam på ängen. Det var nästan så att jag kunde se ännu mer hur vacker den verkligen var. Så rak, så hög, så perfekt lupin som bara en lupin kan vara.
Som att när man lyfter ut något och ställer det för sig själv, så kan man se ännu tydligare hur det verkligen är, hur det verkligen ser ut. Komma närmre än om lupinen varit mitt bland alla de andra lupinerna.
Som att ställa en människa helt ensam i världen utan något alls. För att se vem hon är när hon inte längre har något mer än sig själv att luta sig mot. När hon inte längre är en i flocken. Vad hon gör då, där i sin ensamhet. Stannar kvar. Eller tar steg mot möten, andra människor och nya erfarenheter.
Jag ångrade när jag stod där framför lupinen att jag inte hade tagit med mig kameran. Kände att jag hade velat visa den här i min blogg. Föreviga den. Innan den vissnar ned. Kanske att snön en dag faller i vita, stora flingor och lägger sig som ett värmande täcke över den.
Kanske hinner jag uppleva den en gång till, denna märkligt varma november.