En vilodag i veckan var länge något som jag drömde om. Idag lever jag min dröm nästan varje vecka. Jag älskar att kunna ta mig en dag i veckan för att bara slappa, strosa runt i morgonrocken så länge som jag har lust, ha tid för eftertanke.
Jag tror att en vilodag i veckan skulle göra oss gott som människor, vilken dag man än väljer att vila eller ta det lite extra lugnt. Själv så mår jag allra bäst om jag kan ha min vilodag en fredag, innan helgen. Men vilken dag som helst av vila och avkoppling ger mig kraft till andra dagar i veckan.
De här senaste dagarna har jag unnat mig extra mycket vila. Jag har tre dagar som känns tuffa framför mig. Måndag är det besök hos min läkare. Tisdag är det bedömningsbesöket hos Försäkringskassan när det gäller min utförsäkring. Onsdag har jag fått tid för möte hos min psykolog. Jag kontaktade honom eftersom jag mådde så dåligt när jag fått brevet om mötet på Försäkringskassan att jag kände skakningar inuti mig själv igen. Det har jag inte känt sedan min mamma blev svårt sjuk förra vintern.
Jag är tacksam att min psykolog finns kvar fortfarande på sjukhuset här i stan. Han har varit den som hjälpt mig mest av alla genom åren sedan jag blev utmattad. Han var en period rent av min livräddare. Nu är det kanske tre år sedan jag mötte honom sist. Jag känner stor tacksamhet att det finns människor att söka sig till under perioder när livet tynger mer än vanligt. Att det fortfarande finns "lyssnare" i vår tid.
