Plötsligt bara var den där. Energin. Lusten. Jag skyndade mig ut i köket och började leta i städskåpet. Var kunde jag ha lagt den? Minns att jag köpte den för minst sex år sedan fast aldrig använt den.
Åh, där var den ju! Rengöringsvätskan till min fina skinnfåtölj som jag köpte för tolv år sedan för ärvda pengar. Fast som jag aldrig rengjort med.
Skinnfåtöljen har sett sliten ut på senaste tiden. Eller ja, troligen ganska länge. Fast det är som att jag haft en dimma framför mina ögon. Eller medvetet valt bort att inte se hur fåtöljen förfallit medan jag suttit i den och filosoferat, bloggat och tittat på TV. Eller sett solen gå ned genom fönstret intill. Det har funnits andra saker i mitt liv som har tagit så mycket plats. Sådant som nu är förändrat och inte längre tar energi i mitt liv.
Det började med att jag märkte att skinnet såg sprucket ut där jag lutar huvudet. Hmm.. jag trodde att en skinnfåtölj skulle hålla nästan för evigt när jag köpte den. Eller i alla fall resten av mitt liv. Jag minns hur glad jag var när jag fått hem den. Jag kände mig så rik. Fåtöljen gjorde det också möjligt för mig att både blogga och jobba som frilansjournalist, tack vare sin finurliga och ergonomiska konstruktion.
Ett par gånger i höst har jag funderat på att byta ut fåtöljen. Mot en ny skön i tyg. Fast den här skinnfåtöljen går att vrida. Jag kan ligga i den med fötterna på en fotpall. Eller halvligga i den. Den justerar sig själv steglöst beroende på hur jag rör mig.
Den smälter liksom ihop med mig själv, skinnfåtöljen.
Visserligen är inte färgen min älsklingsfärg. Fast det var den enda färgen jag kunde välja för att få det låga pris som man sålde fåtöljen för just då.
Efteråt, när jag rengjort fåtöljen och gnidit in skinnvårdande medel dessutom, sätter jag mig i soffan mitt emot och tittar på den.
Jag känner en värme sprida sig inom mig när jag ser fåtöljen. Tänker på allt jag upplevt när jag suttit just där. Alla blogginlägg som jag skrivit i den. Alla känslor som jag känt. Alla tankar som jag tänkt. Mörker och ljus har där funnits. Gråt. Och skratt.
Inte konstigt alls att den ser sliten ut, fåtöljen. Att det är sprickor i skinnet. Att den liksom börjar se lite skrynklig och rynkig ut. Den är nästan som en spegel av mig själv.
Mycket har den varit med om. Det syns på utsidan. Livet har satt sina spår i den. Säkert kattens klor ibland också. Kanske att tårarna som ibland trillat i den har gjort den där lilla fläcken?
Det är hög tid att jag tar hand om den. Och om mig själv.
Det finns något vackert i det slitna.
I det levda.
Där finns mörker.
Ljus.
Och ännu en gång ser jag solen gå ned utanför mitt fönster ...
Från min skinnfåtölj där jag sitter och skriver.
