torsdag 31 mars 2011
Kärlek - Viljan att ge villkorslöst
"Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något", läser jag i Wikipedia när jag sökt på ordet kärlek. Vissa saker här i livet blir så enkla när man frågar Wikipedia om det. Så konkreta, så påtagliga, så lättbegripliga... som motsats till hur det kan kännas inuti mig ibland, särskilt när jag är trött.
Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska sig själv, att vilja ge åt sig själv villkorslöst. Att vilja ge sig själv tid, omsorg, glädje, njutning, omtanke; det är då att älska sig själv. Enligt Wikipedia.
Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska en annan, att vilja ge åt en annan villkorslöst. Att vilja ge en annan människa något, kanske tid, en gåva, en kram, en strykning på kinden, tröst, omtanke, några ord eller vara ett lyssnande öra; det är då att älska en annan människa. Enligt Wikipedia.
Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska något, att vilja ge åt något villkorslöst. Att vilja ge mat till sin katt, att vilja borsta sin hund, att vilja klippa klorna på sin kanin, att vilja vattna sin blomma, att vilja tvätta sin bil, att vilja bläddra försiktigt i boken man älskar för att inte bladen ska falla isär, inte för att få något tillbaka, utan för att man vill göra det ändå, utan att få något igen, det är att älska. Enligt Wikipedia.
Kärlek är generositet. Kärlek är att gödsla åkrarna, kärlek är att gödsla människorna, djuren, allt levande, också allt icke levande som ändå är älskat. Kärlek är att gödsla...
Kärlek göder, kärlek får människor att blomma, växa, djur att spinna och kuttra av vällust, bilar att glänsa i solskenet och böcker att bli sönderlästa fast ändå hålla ihop för att man kanske tejpat sidorna till slut... av kärlek till just den boken.
Kärlek... hur är det med kärleken i olika sammanhang i vårt samhälle? Är politiken kärleksfull? Vill politikerna ge villkorslöst till någon eller något? Vill skolan ge villkorslöst till någon eller något? Vill kyrkan ge villkorslöst till någon eller något? Vill marknaden ge villkorslöst till någon eller något? Vill arbetsgivare ge villkorslöst till någon eller något? Vill arbetstagare ge villkorslöst till någon eller något?
Vad vill du ge villkorslöst till någon eller något? Vad vill jag ge villkorslöst till någon eller något?
Har du tänkt på att du kanske älskar mer än du ens kan se att du gör? Har du öppnat dina sinnen och känt kärleken du strör omkring dig? Har du tänkt på att allt du gör av en inre vilja att dela med dig utan en tanke på att få något igen... är kärlek? Har du tänkt på att blogga, berätta om dig själv och dela med dig av dina tankar, ditt liv, kan vara en kärleksgåva? Förutsatt att du gör det villkorslöst, utan en tanke på att få något igen.
Jag tror att vi människor älskar mer än vi kanske ens förstår att vi gör. Jag tror att världen aldrig kan få för mycket kärlek. Jag tror att älska är det mest meningsfulla vi människor kan göra... att vilja ge villkorslöst till någon eller något... att vilja ge... villkorslöst... så vackert...
Tack, kärleken, för att du gav mig viljan att ge utan att ställa villkor.
Tack, kärleken, för att du gav mig viljan att ge utan att ställa villkor... både till mig själv, till andra och till annat.
Tack, kärleken... för att du finns.
Länge leve kärleken!
måndag 28 mars 2011
Om att döma och våga följa sitt hjärta
"När vi dömer andra, ger vi makt till hjärnan (mind), när vi älskar andra, ger vi kraft till Kärleken!"
De vackra orden var det första jag fick se i morse när jag slog på datorn. Jag hittade dem i Sanna Ehdins logg i Facebook. Det var märkligt att hitta dem där just då, för jag hade precis mediterat och efter att jag mediterat dök det upp tankar i mig själv kring hur lätt vi människor dömer både varandra och oss själva. Jag funderade också kring hur jag själv agerat genom åren. Det var så märkligt att hitta Sannas ord där just då, att jag tappade andan en stund. Jag var egentligen på väg att skriva ett blogginlägg om hur jag varje morgon efter att jag fått brevet om min utförsäkring, får jobba med mig själv för att välja livet i stället för sorgen. Det lätta i stället för det som tynger. Men Sannas ord fick mig att i stället välja att blogga om mina egna tankar som jag fått efter att jag mediterat.
Jag kan se att jag blivit en allt mindre dömande och allt mer tillåtande människa genom åren. Jag är glad att jag mognat åt det hållet. Jag är glad att jag inte bara rusat på i samma gamla spår, utan att jag valt att ändra mig själv så många gånger genom livet. Allra mest stolt är jag över mig själv när jag tänker på de gånger som jag gått min egen väg, när jag valt att stötta en människa som många andra i omgivningen stött ut. Jag är mer stolt över de stunderna än över någon som helst pryl eller någon som helst löneförhöjning.
Jag vet att det viktigaste i livet för just mig är hur jag är som människa. Inte om jag gör karriär eller om andra tycker att jag är framgångsrik eller ej. Det viktiga för mig är att jag inte sviker mig själv. Att jag inte sviker mitt eget hjärta, min egen själ. Att jag inte heller dömer mig själv.
Det är lätt att följa med flocken när man är människa. Det är så modigt att inte göra det.
Det finns inget modigare än att våga följa sitt eget hjärtas väg för mig.
Ge mig mod att också idag våga följa mitt eget hjärta.
Ge mig mod också att låta andra människor få följa sina hjärtan, utan att döma någon av dem för den väg just de väljer att gå.
fredag 25 mars 2011
Utförsäkringen väcker mardrömmar
Kallsvettig vaknar jag i min värkande kropp av ångestattacken och försöker hålla ut. Nu är panikattackerna starkare igen. Just som de hamnat på den mer normala nivån efter att mamma kryar på sig, växer de i styrka igen efter brevet om utförsäkringen.
Igår var en bra dag. Jag levde i nuet så ofta som jag kunde. Skrattade med mamma. Skrev klart en artikel. Kände livsglädje. Såg höstlöv dansa vårdans.
Det är på natten det vaknar till liv. Oron för hur det ska bli. Minnena från min kollaps. Mardrömmarna från rehabiliteringen jag skickades iväg på. Spa:t, som man från FK sa skulle göra mig frisk.. som i stället visade sig vara ett ställe för att pressa mig till min yttersta gräns, för att utreda om jag verkligen var så sjuk som jag sa att jag kände mig. Det som jag efteråt kallade "Det onda spa:t", som skulle kunnat bli en mardrömslik bok om kränkningar och psykisk press om jag bara orkat skriva den. Det ställe som jag tvingades iväg till, tvingades skriva under papper på att jag skulle stanna kvar i, för att få behålla min ersättning från FK. Det som jag fick genomgå där var enligt chefspsykologen på sjukhuset här hemma en hjärntvätt. "Man glömmer inte helt en sådan sak, sa han till mig, när man varit med om det. Man glömmer det inte helt, men det bleknar".
Ja, det har bleknat. Men nu väcks det till liv igen, i mina nattliga drömmar. Med ett strypkoppel kring min hals försöker jag hålla ut igenom panikattacken som överrumplat mig där i min säng, mellan dröm och vaka. Jag försöker hålla ut tills jag kan tänka. Trött när paniken börjar lägga sig, söker jag i tankarna efter en anledning att stiga ur sängen som jag brukar. Jag vet hur viktigt det är att jag kommer upp ur sängen, att jag kommer upp när dagen börjar. Även om man från regeringshåll tycker att vi sjukskrivna ska lära oss att gå upp ur sängen, så vet jag i alla fall att det kan jag. Det har jag kunnat i tio år, faktiskt. Ta mig upp ur sängen på morgonen, vid klockan sex-sju ungefär. Däremot finns det annat som jag har problem med, till exempel de här panikattackerna som jag fått lära mig att leva med.
Det är barnen som får mig att komma ur sängen idag. Tankarna på mina älskade ungar. För deras skull ska jag fortsätta, för deras skull ska jag inte tappa hoppet. En mamma lägger sig inte i första taget. En mamma reser sig igen. Som min egen mamma gör just nu.
- Sen ska jag ta av mig det här, sa mamma igår när jag hälsade på henne och tog tag i larmet kring halsen.
- Men mamma, hur menar du nu, sa jag, som känt mig så lättad att hon äntligen har ett larm kring halsen om hon skulle ramla igen som hon gjort flera gånger det senaste året.
- Jo, du tror väl inte att jag tänker ha på mig det här sen, det här larmet som säkert någon legat och dött i? Smutsigt är det också, snöret som det hänger i. Har jag på mig det här, ja, då dör jag säkert, sa mamma. Och log.
Och jag började skratta, skratta åt min lilla mamma som äter som aldrig förr just nu och som tackar personalen från hemtjänsten och skojar med dem så att de börjar skratta. Som är så glad för de nya byxorna och de nya skorna som jag köpt till henne, som känner sig så fin i håret sedan jag klippte henne. Som är som en annan människa sedan hon fick nytt blod, rätt medicin och hjälp med det tunga arbetet. Vi skrattade länge tillsammans, jag och mamma.
- Vad har du tänkt nu, mamma, frågade jag. Har du tänkt att du ska bli en tonåring igen, eller?
- Hmmm... , sa mamma, log och plirade finurligt med ögonen när hon tittade på mig. Hmmm... ja, det kanske jag ska.
Bära eller dansa?
Bärandes på kaffemuggen i ena handen och en påse med sopor i den andra, kom jag att börja fundera över hur ofta jag egentligen går omkring utan något i mina händer? Egentligen?
Så klart när jag är ute och promenerar. Det är inte ofta jag tar med mig kaffekoppen då, på promenaden, det är det inte. Fast det brukar kännas så tomt i mina händer ibland när jag promenerar. Då brukar jag hålla om min näsduk som jag alltid har med mig i fickan. Den, näsduken, som är så bra att ta upp ur fickan om mina ögon börjar rinna så där som de gör i bland. De där tårarna som jag i flera år trodde var en förkylning eller vårallergi. Tills jag förstod att det var en depression.
Nu var det inte alls en vårdepression som jag skulle skriva om. Utan om hur sällan jag går omkring utan något i mina händer. Och sedan undrar jag över varför jag nästan alltid har ont i axlarna. Det är ju inte konstigt, alls, att jag har ont i mina axlar. När jag ständigt går runt och bär på saker. I mina händer. Eller inuti mig.
Bättre att kasta loss ibland, tänker jag. Kasta loss båda prylar och bekymmer. Leva livet.
Dansa... dansa... medan jag ännu kan, medan jag lever, medans jag andas.
Dansa...
Utförsäkrad
Igår kom brevet från FK om vad som händer mig den 1 juli. För dig som, förhoppningsvis, aldrig kommer att få ett sådant här brev, vill jag dela med mig av innehållet:
"Snart har du fått ersättning från sjukförsäkringen i maximal tid. Enligt våra beräkningar får du inte ersättning från och med den 1 juli 2011.
När du har fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Arbetslivsintroduktionen är till för att du som varit sjuk länge ska få hjälp att komma tillbaka till arbetslivet. Det gäller om du är arbetslös men också om du är anställd eller egen företagare. Om du arbetar deltid kan du delta i arbetslivsintroduktionen på den övriga tiden.
Din personliga handläggare kommer att kontakta dig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen."
Det har varit tufft ekonomiskt att vara sjukskriven i mer än tio år. Tiden som sjukskriven kommer att påverka också mitt framtida liv ekonomiskt, inte minst den dag jag blir ålderspensionär, det är jag medveten om. Jag har ändå kunnat känna mig rik över det jag har, över att jag har andats, över att jag fått den ersättning jag fått, även om den krympt med tiden.
Nu har jag fått en mindre egen inkomst tack vare att jag startat eget. Jag jobbar 25 %. Det är den arbetsförmåga jag har idag, 25 %. Hur gärna jag än vill kan jag inte påskynda mitt tillfrisknande. Inte ens om jag ber 1000 böner. Jag läker långsamt... och ska läka långsamt för att det ska bli bra, som min läkare sagt mig.
När nu FK tar ifrån mig cirka 6.000 kr brutto i månaden, ja, då blir det problem ekonomiskt. Jag är tveksam till att jag kommer att få något aktivitetsstöd eftersom jag inte är arbetsför till mer än 25 %. Varifrån är det tänkt att jag ska få pengar? När jag inte klarar att jobba mer än jag gör? När jag inte längre kan få ersättning för att jag är sjuk, därför att jag nått den bortre gränsen? Ska jag tigga på gatan?
Det som hänt mig den senaste tiden, först att min mamma blev så sjuk och nu detta besked från Försäkringskassan, gör att jag börjar få så svarta tankar inifrån mig själv att jag blir mörkrädd. Jag är sårbar. Jag vill inte hamna i en "Försäkringskasseutlöst depression", som börjar bli en ny vanlig diagnos från läkarhåll. Jag behöver fokusera den energi jag har på de skrivjobb jag har i första hand. Och på att ta hand om mig själv. Söka efter ett sätt att överleva, helt enkelt. Meditera för att få hjälp inifrån mig själv att hämta kraften att göra det. Leva en minut, en timme, en dag i taget. Vara i naturen. Lyssna på musik.
Det finns inget skamligt i att vara fattig. Det är de rika som tar från de fattiga, som slår på de som redan ligger, som ska skämmas. Skäms på er, ni som beslutat om utförsäkringen. Allt jag gjorde var att jag "blev" sjuk. Jag har gjort allt jag kunnat de här tio åren för att bli så frisk som möjligt igen. När ni nu tar ifrån mig min ekonomiska basala trygghet som människa, säger jag; skäms på er. Det är den som är stark som ska vara snäll mot den som är svag. Hur starkt ett samhälle är visar sig i hur man tar hand om de svaga. En gång var jag stolt över att vara svensk, men det är jag inte längre.
söndag 20 mars 2011
Ge dig glädjen
Det luktade nybakat när jag klev in hos mamma igår. Min sega mamma, eller stål-mormor som vi kallar henne numera, stod vid spisen och hade precis tagit ut en sockerkaka ur ugnen. Hon överraskar mig varje dag nu med sina framsteg. Det är svårt att fatta att hon nyss var så dålig som hon var.
Men tack vare all bra hjälp hon får nu med det tyngre arbetet, orkar hon göra det hon tycker är roligt. Det blir en positiv spiral, också för oss som är runt omkring henne. Lyfter man en människa, lyfter man ofta också flera andra samtidigt.
Gör varje dag något jag blir glad för, brukar jag försöka tänka. Antingen det nu är att baka en sockerkaka eller vandra i en blomsteraffär full av vackra planteringar och tulpanbuketter, som jag gjorde igår.
Idag ska jag plantera mina blå penséer i den stora grå korgen. Jag ska sätta den i uterummet mitt framför ögonen, sitta där i solen och njuta! Lyssna på min snarkande katt som sträcker ut sig på det grå fårskinnet på bänken intill den blå husväggen.
lördag 19 mars 2011
Förlora och få igen
Det är inte så ofta jag tänker på det längre, men ibland gör jag det. Tänker på det jag förlorade i mitt liv. På resan tillbaka, hur det var att få igen åtminstone en del av det jag förlorade.
Om jag skulle skriva en lista över det jag förlorade när min pappa gjorde konkurs och så småningom hamnade i fängelse för eko-brott, skulle den se ut ungefär så här i kronologisk ordning:
1. Mitt barndomshem.
2. Min trädgård.
3. Mina barndomsvänner.
4. Närheten till mina släktingar och mycket av umgänget med dem.
5. Det kända samhället, människorna där och den kända naturen runt omkring.
6. Mycket av mina leksaker och ägodelar, också mycket av familjens ägodelar.
7. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
8. Bilen.
9. "Statusen".
10. Vår hund.
11. Närvaron av pappa.
12. Närvaron av mamma.
13. Semesterresor med familjen.
14. Min kanin.
15 Närvaron av min lillebror.
16. Mina nya kompisar som jag skaffat mig.
17. Min nye lille hund.
Det var när jag hade förlorat i stort sett allt som ett barn kan behöva, som livet långsamt, långsamt började handla om att få igen. Om jag skulle skriva en lista över den resan, så skulle den se ut ungefär så här, i kronologisk ordning.
1. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
2. Släktingar.
3. Vänner.
4. En närvarande mamma.
5. Ett hem med ett eget rum.
6. En närvarande lillebror.
7. En trädgård.
8. "Statusen".
9. Det välkända samhället, människorna och naturen där.
10. Semesterresor.
11. Djur (marsvin).
12. Nya ägodelar.
13. Bil.
14. Ett eget hus med trädgård.
Det här hände mig under cirka tio års tid. Mycket fick jag aldrig igen. Min pappa fick jag aldrig tillbaka som närvarande pappa igen. De flesta ägodelarna fick jag inte heller igen.
Vissa saker gick att ersätta. Det gick bra att bli lycklig igen i en lägenhet med trädgård utan att få tillbaka mitt barndomshem. Det gick alldeles utmärkt att bli lycklig över nya prylar igen, de flesta gamla prylarna glömde jag nog.
Men annat gick inte att ersätta. En närvarande pappa var nog det som var det svåraste av allt att förlora.
Ibland när jag tänker hur mina egna barn har haft det, så fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde som barn och ung. Men jag lärde mig att det gick att leva också utan det basala. Jag hade alltid böckerna från biblioteket. Jag hade musiken i radion. Jag hade skolmaten som jag slukade när mina kompisar ratade den. Jag hade fritidsintressen, gymnastikföreningen som jag var med i. Jag tog mig ut i naturen, den kostade inget. Jag hade kanske framförallt drömmarna och hoppet. Drömmarna om hur jag skulle skapa mitt liv, hur jag skulle skaffa mig ett bra liv, trots allt. Vilket jag också gjorde så småningom, mycket målmedvetet.
Summan av kardemumman i det här inlägget tänker jag ska vara att tydliggöra det viktiga i livet. Vad det är man som människa har kvar när det kända, trygga, det så kallade "basala" försvinner? När det känns som att man har förlorat allt, vad är det då man har kvar? Först av allt sig själv och den man är, tänker jag. Sedan naturen, musiken, kulturen, böckerna, människorna. Själva livet. Drömmarna, hoppet, fantasin och kreativiteten.
Den här perioden i mitt liv tröstade jag ofta mig själv med att jag ändå var frisk och kunde arbeta. Jag sommarjobbade och jobbade alltid vid ferier från det jag var 14 år gammal. Senare fick jag uppleva vad det innebar att förlora sin hälsa. Det var tufft. Tur då att jag redan varit med om att förlora mycket tidigt i mitt liv, tur då att jag visste att så länge jag levde så fanns det en chans att det skulle kunna bli bättre igen, att jag skulle kunna få igen.
Så har det också blivit. Jag har fått igen mycket av min hälsa nu. Inte all, men mycket av den, mer än vad läkarna trott att jag skulle få igen. Jag tror själv att jag kommer att återhämta mig ännu mer så småningom.
Det viktigaste i livet är inte vad vi har. Allt vi äger kan vi förlora. Allt vi äger kommer vi en dag att få lämna.
Det viktiga i livet är vad vi är. Den vi är kan hjälpa oss att få det vi behöver för att ha ett bra liv som människor.
Ibland undrar jag vem jag skulle varit om inte allt detta hänt mig. Så klart att det måste ha påverkat mig som människa. Jag är inte särskilt bunden till materiella saker i mitt liv efter att ha förlorat nästan allt materiellt. Däremot kan jag känna mig rädd att förlora människor som jag älskar. Kanske till och med känna separationsångest. Men att leva på riktigt innebär att våga släppa taget. Också om människor som man älskar. Riktig kärlek är att släppa fri när det är dags att göra det.
fredag 18 mars 2011
Snöfobi
Jag har snöfobi. I natt har det snöat flera decimeter hos mig igen. Allt där ute är vitt, vitt, vitt. Jag får panik.
Hela mitt liv har jag haft tandläkarfobi, läkarskräck, sköterskeskräck... ja, det har räckt att någon, vem som helst, visat sig i en vit rock för att min puls ska öka... inte av upphetsning, utan av skräck.
I morse kom jag på det. Varför jag inte klarar snön, varför den gör mig så matt.
Jag har fått snöfobi. Hela världen där ute ser ju ut som en enda stor vit läkarrock. Undra på att jag känner skräck, blir matt och börjar hyperventilera.
Våren!
Kom och rädda mig!
Smält den vita rocken med dina bländande solstrålar!
Klä av vintern dess skrud.
Lägg undan snökappan.
Lätta på rocken.
Visa mig blomstrande ängar!
Och grönskande gräs.
tisdag 15 mars 2011
Jag stannar i Sverige
Morgonsolen strålar in i hörnet av det inglasade uterummet och plötsligt förstår jag att det är där, precis där, som jag om bara några veckor kommer att sitta och äta frukost. Jag behöver inte flytta till Provence. Jag stannar i Sverige. Bara solen visar sig.
Jag ska göra en mysig frukosthörna i just den delen av uterummet. Ett litet runt bord och en liten stol. Så där precis lagom stort för att äta frukost. Lavendel i en vacker kruka på bordet, den kommer att trivas där i solen. Precis som jag kommer att göra. Och min katt.
Från just den morgonsoliga hörnan i uterummet kan jag se ned till sjön nära där jag bor. Jag ser inte sjön, men jag kan se öppningen i landskapet där den lilla sjön är. Jag kan se solen gå upp bakom skogen intill sjön. Jag kan höra sjöfåglarna. Precis nu flyger några gäss förbi utanför mitt fönster. I skogslönnen hör jag intensivt fågelkvitter.
Tro nu inte att jag gör reklam för uterum, för det gör jag inte. Jag gör bara allt jag kan för att härda ut. Härda ut i denna förbenade mörka del av världen som är Norden. Fast som sommartid är precis tvärtom, som en enda lång dag utan natt. Då nästan för ljust för att jag ska kunna sova. Nu nästan för mörkt för att jag ska kunna vakna.
Jag är inte i balans än efter att mamma blev så sjuk. Det känns i min högerarm, det var länge sedan jag kände den smärtan i armen som jag gör nu. Men det blir bättre igen, tänker jag, jag tar många pauser i vardagen.
Igår åkte jag till Blomsterland och köpte mig en hel kasse full med himmelsblå penséer. Jag ska plantera den stora grå korgen intill trappan den här veckan.
Blomsteraffärer är bra ställen att vandra runt i för att härda ut genom vintern. Där fanns redan allt för våren, fullt av små spadar med blommiga handtag, trädgårdsförkläden, plantjord och en hel del plantor också. Tulpaner, videung, krokus, forsythia, pärlhyacinter, narcisser, rosa tusenskönor och ranunkel i alla möjliga färger väckte vårkänslor i mig. Fick det att spritta till i bröstet. Av förväntan.
måndag 14 mars 2011
Vårlängtan
Jag hör fågelsång från skogslönnen. Snöhögarna... jo, visst har de väl krympt lite under natten? Det är ljust vid halv sju. Min katt välter omkull saker på fönsterbrädan i sin iver att spana efter den stora röda hankatten som vandrade förbi på gatan. Hon jamar högljutt.
Solen bröt igenom en stund sent igår eftermiddag. Det blev pastellfärgat vårljus. Jag skyndade mig ut på vårpromenad. Nu äntligen kan jag promenera på asfalten igen. Isfläckarna är borta. I stället ligger där massor av grus. Asfaltsvägarna har nästan förvandlats till grusvägar. Fast hellre grus än hal is, när jag ska promenera.
Nu hör jag fågelkvitter utanför mitt fönster igen. Det är grått och mulet. Jag har längtat efter vår förut många gånger i mitt liv, men nog aldrig så starkt som under den här vintern. Jag längtar efter fler soliga dagar i mitt uterum.
Jag tror jag ska plantera massor av penséer i en stor kruka den här veckan. Ställa den vid yttertrappan. Slänga julcypressen som börjat bli gul och ful nu. Kanske lila penséer? En vårblommekruka!
söndag 13 mars 2011
Ta sig över hinder
Jag vaknade som med ett ok över axlarna i morse. Lyckades ändå ta mig upp. Tog tag i oket som hängt över mig ett tag. Det gick lätt som en dans! Jag kände oket ramla platt till marken, försvinna bort i det blå, lämna mig. En sådan lättnad...
Efteråt satt jag där och fnissade och småskrattade för mig själv. En lyckokänsla spred sig i hela mig.. jag gjorde det, jag klarade det, jag hoppade... lämnade hindret bakom mig och vann över det.
Vissa dagar känns mer fantastiska än andra.
Idag är en sådan dag för mig!
lördag 12 mars 2011
En ljuvlig dröm
Jag skulle precis lämna kalaset i sommarkvällen, när värdinnan frågade mig om jag inte ville se hennes trädgård innan jag åkte hem. I skymningsljuset vände jag mig om. Solen, som en strålkastare på det gamla faluröda trähuset. Hela huset omringat av blommor som stack upp ur den svarta välluckrade jorden.
Vita tulpaner blandades med rosa rosor. Hyacinter med liljekonvaljer. Gula påskliljor och pärlhyacinter tillsammans med höstflox i rosa, vitt och lila. Röd vallmo och blå blåklint. Julrosor.
Upphöjda bäddar med söta små uppstammade minivinbärsbuskar på rad efter rad med röda, svarta och vita vinbär.
"Vill du smaka?", sa värdinnan.
Precis då ringde telefonen... väckte mig när jag gick där... som i paradiset... och just var på väg att sträcka fram handen för att plocka ett stort, saftigt rött vinbär.
Har det varit vinter så länge nu att jag börjar få sommarhallucinationer? På nätterna? Ja, jag tror det.
fredag 11 mars 2011
Mer jobb till Skrivklådan
Idag ramlade det in ett jobb till för Skrivklådan.
De goda makterna måste vara med mig, stå på min sida just nu.
Fantastiskt att jobben kommer till mig utan att jag ens behöver jaga efter dem, nystartad småföretagare som jag är!
Jag är så tacksam och så glad!
Och Jante - släng dig i väggen!
Jag kan!
Meditera mera!
Nu kan forskarna se och bevisa i magnetkamera att det verkligen händer saker i hjärnan när man mediterar, mindfulnessar eller gör yoga. Se den här länken där bland andra psykiatrikern, professorn och författaren Åsa Nilsonne berättar om de nya forskningsresultaten.
Jag har mediterat och gjort yoga i kanske fem-sex år nu. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mediterat. Meditationen har gjort att jag har fått lättare att fokusera, jag sover mycket bättre, jag upplever världen rikare, hela jag mår bättre och meditationen hjälper mig att hitta till lugnet i vår ofta så stressiga tid. Meditationen har hjälpt mig att läka från utbrändheten, den har varit min bästa medicin.
Därför säger jag; meditera mera!
Jag har mediterat och gjort yoga i kanske fem-sex år nu. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mediterat. Meditationen har gjort att jag har fått lättare att fokusera, jag sover mycket bättre, jag upplever världen rikare, hela jag mår bättre och meditationen hjälper mig att hitta till lugnet i vår ofta så stressiga tid. Meditationen har hjälpt mig att läka från utbrändheten, den har varit min bästa medicin.
Därför säger jag; meditera mera!
torsdag 10 mars 2011
Leva när vi lever
Igår på väg till Borås kom snön igen och skapade julstämning. Jag som nyss satt i uterummet med mer än 30 plusgrader. Jag hänger inte med.
Jag hängde i alla fall med i Borås. Jag fick krama om 23-åringen, vi åt god mat på Harrys och vi fick stappla fram på snöblötslaskiga gator. Det var en härlig kväll! Förutom att HV 71 förlorade mot AIK. Men det tar de igen på fredag, HV-grabbarna.
Min mamma kryar på sig för varje dag som går. Jag undrar fortfarande över vad det var för blod hon fick på sjukhuset. Hon har fått tillbaka aptiten både på maten och på livet. Hon har fått så bra hjälp med det hon behöver. Det känns som en stor lättnad i mitt bröst. Hon sa till mig igår att hon inte känt sig så här pigg sedan hon födde mig. Då skrattade jag.
Jag är fortfarande mer lättskrämd och mer stresskänslig än normalt efter det som hände min mamma. Men nu sover jag hela nätter igen. Jag gör avslappning och det kommer att lugna sig igen, det vet jag. Särskilt som det här verkar gå åt rätt håll.
Det är när vi kommer nära döden som vi upptäcker hur viktigt det är att verkligen leva när vi lever. Tack, döden, för att du påminde mig om det. Nu igen.
onsdag 9 mars 2011
En gång sov du under mitt hjärta
En gång sov du under mitt hjärta... Som en blöt, blodig, kladdig liten fisk flög du ut ur min kropp. Skrek ditt första skrik i världen. Landade på min mage. Hungrig på livet, sökte du mitt bröst. Jag grät av lycka.
Jag minns första gången jag såg dig ligga på mage i köket och orka lyfta ditt huvud. Nyfiket tittade du framåt, uppåt... Jag minns mina tankar. "Hon är redan på väg bort från mig". Tårögd undrade jag hur jag en gång skulle klara att se dig lämna mig.
Allt du gett mig, allt jag upplevt med dig, alla gånger du kramat mig och pussat mig, sagt hur mycket du älskar mig... jag minns det. Alltsammans finns där, konserverat i mitt hjärta...
Huvudlössen jag kammade ur ditt långa, rågblonda, lockiga hår. Alla gångerna jag snöt dig och också de gångerna du nös rakt ut i luften med det gula snoret hängande nedför ansiktet. Febriga nätter, öroninflammationer, magsjukor.
Dina ljusblå ständigt undrande ögon, dina besynnerliga frågor om världen och livet som ställde allt jag tänkte, trodde och tyckte på ända. Du förvandlade långsamt mig. Krossade alla mina fördomar som jag inte ens visste att jag hade. Gjorde mig till en mer empatisk, mer tillåtande, mer lyssnande, mer älskande människa än någonsin förut.
Tonåren... när du spelade ishockey, frossade i musik, gav dig iväg på utflykter på egen hand, lärde mig älska din musik (åtminstone en del av den), de olika färgerna på ditt hår, de heta diskussionerna... Lyckan när jag hörde dig sätta nyckeln i låset mitt i natten, lyckan att du kom hem den här natten också.
När du blev så stor att du flyttade utomlands från mig, trodde jag mitt hjärta skulle brista. Den gången jag såg dig gå i din röda kappa i novemberdiset, ensam, mot flygplanet till London. Trodde jag mitt hjärta skulle brista... Av stolthet.
Idag kanske jag får krama dig. Se in i dina trygga, fortfarande lika ljusblå ögon, skratta och prata med dig en stund. Vuxenprat. Höra dig berätta om det livet du lever idag. Ditt eget liv. Äta tillsammans med dig.
En gång sov du under mitt hjärta...
Jag älskar dig. Så som du är.
Tack för att jag fick bli din mamma!
Grattis, älskade dotter, på din 23-årsdag!
tisdag 8 mars 2011
Internationella kvinnodagen 2011
När han kraftigt berusad slår henne som värst, flyr hon till grannhuset med sina nio ungar. Några i famnen, några springande efter henne. Hon bultar på köksdörren till min mormor och morfar. Tillsammans med sina barn kryper hon ihop och sover på de randiga trasmattorna på mormors och morfars köksgolv över natten. Tills han nyktrat till, mannen hon är gift med. Pappan til alla hennes barn.
Jag minns hennes stolta hållning, hennes milda ögon. När jag vill kan jag se henne komma gående på gatan längs med de blommande syrenbuskarna. Denna starka kvinna. Hon överlevde sin plågoande med många år. Trots att hon levde tillsammans med honom tills han dog. Trots alla slag och hot hon fick ta emot. Trots alla nattliga utflykter till min mormor och morfars lugna kök för att rädda sig själv och sina barn.
Hon kunde inte lämna den hon gift sig med. Hon hade ingen möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon var en kvinna två generationer före mig.
Idag år 2011 i Sverige är det kvinnor som är den största gruppen långtidssjukskrivna. Just nu, denna dag, utförsäkras några till av dem. Imorgon ännu fler. De allra flesta som utförsäkras är kvinnor. Utförsäkrade kvinnor år 2011 har små möjligheter att kunna försörja sig själva. Det finns de som får gå till kyrkan för att be om en matkasse. Kvinnor, i Sverige, år 2011. Kvinnor som också ofta är mammor till små barn.
Jag har länge funderat över vad som sker just nu i Sverige. Hur beroende vissa långtidssjukskrivna eller utförsäkrade kvinnor kan bli av sin "försörjare", mannen. Om kvinnan då är i en dålig relation, om hon blir misshandlad, psykiskt eller fysiskt, vilka möjligheter har hon att lämna den dåliga relationen? År 2011? I Sverige?
Varje människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv. Antingen man är född kvinna eller man. Också om man förlorar sin hälsa eller sitt arbete under en längre tid. Samhället, vi andra, ska finnas där till stöd för de som hamnar i en svår situation i livet. Vi människor är till för att stötta varandra, inte stöta ut varandra.
söndag 6 mars 2011
Siesta i solen
Igår kunde jag sitta länge, länge i det nybyggda uterummet och njuta av ljuset. Min fina katt låg på ett fårskinn på en bänk intill husväggen i den gassande solen, utsträckt i sin hela längd som var ungefär densamma som bänkens längd. När jag skulle fotografera henne lyfte hon lite lätt på ena ögonlocket och tittade på mig. Sedan gäspade hon, fällde ihop det lätt öppna ögat igen och somnade om.
Själv tog jag mig också en rejäl siesta igår. Somnade i soffan efter middagen och sov i nästan två timmar. Det behövde jag, efter den senaste tidens spänning.
Idag skiner solen igen från en alldeles blå himmel. Det är vindstilla, jag hör vattenkokaren puttra ute i köket. Jag har sovit länge och är kvar i morgonrocken fortfarande. Min katt spanar på fåglarna genom fönstret. Idag ska jag ta det lugnt, har jag tänkt. Det är just det min kropp och själ behöver just nu, för att hämta kraft. Lugn och ro. Och skratt, förstås.
lördag 5 mars 2011
En pangstartsmorgon!
Vilken morgon! Jag vaknade klockan fem. Hade lagt mig klockan tio på kvällen, så jag var stel nog i ryggen. Allt tog emot där jag låg i min säng. Tankarna snurrade hela tiden kring mamma. Hon var så trött igår kväll när jag "nattade" henne. Så trött och svag som jag aldrig tror att jag sett henne i mitt liv. Det känns. Det gör så ont i mig. Samtidigt finns där värme mellan oss mitt i det tunga, det bär mig. Vi förstår varandra väl, hon och jag. Det kommer att bli tomt den dagen hon inte finns längre. Men hon finns fortfarande, det är bara tiden som satt sina spår i henne, precis som i mig.
Om inte jag tänkte på mamma där i min säng i morse, så tänkte jag på jobbet. Jag har inte hunnit med den senaste tiden som jag skulle gjort. Igår orkade jag inte jobba alls.
Så vad göra? Jag gick upp. Satte på min DVD med yoga och gjorde solhälsningen. Duschade och tog hand om min kropp. Åt frukost. Tog tag i jobbet. Nu har jag jobbat undan och det gick lätt.
En av de största fördelarna med att ha eget, tycker jag så här långt, är att jag oftast känner mig fri att arbeta när jag har kraften och inspirationen att göra det. Jag behöver inte tvinga fram den när jag är alltför trött. Idag gick det som en dans att jobba och nu känner jag mig glad och hoppfull. Det kommer att gå också om det dykt upp oväntade saker på vägen. Jag klarar det.
Tänk så mycket jag lärt mig tack vare att jag rasade samman! Nu använder jag mig av allt jag lärt mig, jag ser till att ta pauser och landa i min själ, jag rör på mig, jag unnar mig glädje mitt i kaoset, jag gör en sak i taget, jag lyssnar till min andning, mediterar eller gör yoga, jag landar i nuet så ofta som det är möjligt, jag undviker att oroa mig alltför ofta eller alltför länge. Jag tar tag i saker i stället för att låta dem bli liggande. Jag peppar mig själv. Jag bryr mig om mig själv också, inte bara de andra.
Det är härligt att känna att jag kan hantera stressen i mitt liv så som jag gör just nu. Vilken skillnad mot hur jag skulle agerat för tolv år sedan!
Det går, faktiskt, att lära gamla hundar sitta.
fredag 4 mars 2011
Larm och hemtjänst
Nu har mamma ett larm om halsen, hon får mat och hjälp från hemtjänsten. Jag känner mig så lättad, men också så trött efter alltsammans. Hur orkade man förr, tänker jag? När de gamla åldrades och blev sjuka? Min mormor till exempel, tog hand om min morfarsfar i sitt hem ända tills han dog. Och han blev 90 år gammal. Har vi människor blivit klenare på något sätt när vi fått så mycket hjälp från apparater och trygghetssystem? Har vi blivit klenare som människor genom att kunna vara så aktiva nästan dygnet runt? Jag vet inte, men frågor poppar upp i mitt huvud.
Jag känner hur spänningarna i kroppen släpper nu, det är ömt överallt. Det enda jag vill är att få slappa och hämta kraft. Jag vet att jag kommer igen snart, om jag lyssnar till vad min kropp och själ säger till mig.
Idag känner jag för en morgonrocksdag. I alla fall förmiddagen kommer jag nog att bo i min morgonrock idag. Jag är ju så lyckligt lottad att en del jobb kan jag göra också iklädd morgonrock numera. Tack vare den fantastiska uppfinningen laptop.
torsdag 3 mars 2011
En anhörigs tankar
När jag kommer hem till dig har du kräkts, kissat ned dig och haft diarré igen. Jag tar hand om det. Jag gör som när jag hade små barn, jag trär en soppåse över min ena hand och med den stoppar jag ned allt papper med slem i påsen och den nedbajsade filten. Vilken tur att jag har haft små barn, det går bra, fast det gör samtidigt så ont i mig.
Jag är rädd för slutet. Jag är rädd att det ska komma fortare än jag önskar. Men liv är inte beställningsvaror, vare sig nya liv eller gamla liv. Det finns ingen kalender där man kan boka in när liv ska börja eller sluta. Jag får låta allt detta ske, låta bli att försöka kontrollera det.
Du sitter på sängkanten på det nedbajsade lakanet. Du har inte orkat dra upp dina långbyxor längre än till höfterna. Jag vill hjälpa dig, men jag får inte. Jag vill hjälpa dig att bädda rent i din säng, men jag får inte.
Du är så trött, så trött. Men du orkar sitta upp. Du vill ha dricka. Först ber du mig om varm mjölk och jag värmer den lätt i mikron. När du smakar på den, tycker du att den är för varm, så jag häller i lite kall mjölk. När du smakar på den igen, vill du att jag slänger ut alltsammans och ger dig ett nytt glas med kylskåpskall mjölk. Jag gör det.
Du vill ha mer att dricka, äppelcider, svagdricka, vatten. Jag hämtar glas efter glas. Men du dricker inte mycket, några små klunkar det är allt.
I köket på köksbordet ligger en handskalad apelsin. Det sitter ett sugrör i den skalade apelsinen. Jag tänker att det är som när barnen var små, de kunde hitta på allt möjligt som jag som vuxen tyckte var omöjligt. Det är ju kreativt.
Du har inte ont någonstans. Du säger att du vill leva. Du tycker om att lyssna på radion.
Du talar mycket och länge om kärleken. Du ler när du sitter där, på det nedbajsade lakanet, med långbyxorna uppdragna till höfterna och talar om kärleken.
Du talar om hur stor kärleken är. Mycket större än du ens själv förstått förut.
Du säger att du har förlåtit allt och alla. Du stryker över din mage, ler mot mig och säger att det känns så gott, så gott att ha förlåtit.
Jag fyller på dina glas innan jag lämnar dig, sätter på radion, stryker ditt hår, ler mot dig. Du vinkar och ler tillbaka. Vi ropar hejdå till varandra.
Du vill inte ha hemtjänst, inte läkarvård. Men imorgon kommer de hem till dig. Fast det vet du inte om. Inte än.
När jag stänger dörren till din lägenhet och låser, känns det dött, tomt och fruset inuti mig. Jag vill inte äta fast jag borde vara hungrig. Jag vill bara hem. Hem och känna det jag känner.
Jag vill att ditt liv ska vara som en saga med ett vackert slut.
(Denna text skrev jag för ungefär en vecka sedan. Men jag orkade inte lägga ut den i bloggen då. Idag känns det viktigt för mig att lägga ut den, för att försöka ta in det som sker).
onsdag 2 mars 2011
Lite tidig hemgång, kanske?
Jag orkade inte lyfta upp mamma själv från golvet när hon ramlat. Jag fick ringa efter hjälp. Hon hade inte brutit något i alla fall, men blev öm i hela kroppen. Efteråt tänkte jag att det smartaste hade varit om jag ringt efter ambulans så hon kommit in till sjukhuset igen. Men det är alltid lätt att vara efterklok.
Nästan hela dagen igår gick åt till besök hos mamma, telefonsamtal med sköterska, hemtjänst och sjukhuset. Det är märkligt hur man kunde skicka hem henne så tidigt som man gjorde, efter bara fem dagar. Hon orkar inte stå på sina ben, ramlar omkull, klarar inte själv att ta sin medicin, klarar inte att göra sig mat själv, orkar inte gå på toaletten själv, har blivit aggressiv igen, hotade att kasta glas på mig igår, låg i sängen hela dagen igår, är passiv, visste inte om det var morgon eller om det var kväll. Vad doktorn på sjukhuset menade med att mamma är ovanligt pigg för sin ålder förstår jag inte riktigt just nu.
Hon har inte fått något larm än. Jag trodde att man skulle komma med det direkt hon kom hem, men det enda besked jag har fått är att hon kommer att få det någon gång under den här veckan. Från och med idag får hon viss hjälp med mat. Imorgon är det möte med hemtjänsten och distriktssköterskan och sedan hoppas jag verkligen att hjälpen från hemtjänst kommer igång.
Just nu är det jobbigt. Jag tar en dag i taget. Ibland en timme i taget. Låt ske det som sker. "Ge mig sinnesro att inse det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden". Ofta går jag omkring och känner mig som att jag är med i en film nu för tiden, allt känns overkligt. Jag har inte än tagit in allt som hänt. Jag höll på att somna i stolen när jag skulle hämta ut medicin på apoteket. Somna.. samtidigt som jag höll på att betala. Jag är så trött.
Jag såg i alla fall vårtecken igår. Två unga killar kom vandrande på stan i kortbyxor i den råkalla kylan. Kanske försökte de dra sitt strå till stacken för att locka fram våren, vad vet jag. Kallt såg det ut i alla fall. Själv tror jag att jag väntar med kortbyxor och bara ben ett tag till.
tisdag 1 mars 2011
Tankar på sjukhuset
Jag läste tidningen Amos på sjukhuset medan jag väntade på att mamma skulle skrivas ut. Där fanns tre tidningar; Amos, Hemmets Vän och Kyrkans Tidning. Jag läste allesammans, fick vänta länge.
I Amos fanns tankar om sorg. Det som utifrån kan se ut som samma sorg för två människor, kan vara en lite lagom tung sorg att bära för en människa och en mycket tung sorg för en annan människa. Om en sorg känns mycket tung kan det bero på att det som hänt utlöser andra obearbetade sorger. Det gamla som inte man bearbetat väcks till liv med den nya förlusten av kanske hälsa, arbete, skilsmässa eller ett dödsfall. Sorgen över tidigare förluster i livet.
Kroppen drar sig samman, huvudet blir tungt och viker sig mot knäna. Man blir liten igen, som när man låg hopkrupen i sin mammas mage en gång. Sörjer man riktigt djupt kan man bli känslig för beröring. Kramen, som kanske man egentligen längtar efter, kan man känna sig rädd för; "Kommer du så nära mig, då brister jag". Muren kan finnas där mot de andra som skydd för att man ska orka igenom sorgen.
I dagrummet där jag satt när jag läste, försökte två mogna kvinnor övertala sin 88-åriga mamma att flytta till Göteborg. Mamman hade fått problem med hjärtat och kunde inte längre klara sig själv. "Jag känner som att jag inte har något alls nu längre", sa mamman. "För min del så kunde de lika gärna få gräva ner mig nu", konstaterade hon krasst med ett beslutsamt lugn i rösten. "Tänk att jag skulle bli så här gammal och skröplig", fortsatte den äldre damen.
"Men du ska väl inte klaga, tyckte dottern, du kunde ju varit 58 år och skröplig, tänk att du har fått leva så länge som 88 år, det ska du vara glad för, ju".
Min egen mamma är hemma hos sig nu. Hon är relativt pigg, jag ska ringa hemtjänsten idag så hon får viss hjälp därifrån. Läkaren som skrev ut henne tittade mig i ögonen och sa med glad min "Hon är ovanligt pigg för att ha en så hög ålder, din mamma".
Själv så höll jag på att ramla i stentrappan till entrén när jag skulle hämta hem henne. Som tur var ramlade jag inte, men jag sträckte till mig och det känns idag. Jag känner mig just nu inte alls särskilt pigg för min ålder. Jag känner mig mer som en liten som dragit ihop sig till en boll. Spänningarna från de senaste veckorna finns kvar i mig ännu.
Jag önskar att jag är lika pigg som mamma den dagen jag har hennes höga ålder. Jag tänker att jag får ha henne som förebild när det gäller hälsa. Hon har inte flåsat på gym, hon har promenerat varje dag utom då i vinter. Hon har gjort avslappning dagligen i kanske 20 år. Hon bor i ett rum och kök, har inte så mycket att ta hand om. Hon kan konsten att lata sig ibland. Hon tycker om att läsa böcker och lyssna på musik. Är i grunden en positiv människa och har humor. Har aldrig följt någon särskild diet, men äter måttliga portioner av vanlig husmanskost. Dricker inte alkohol och har aldrig rökt, dricker måttligt med kaffe. Hon har levt ensam i mer än 25 år.
Det sista stycket låter som en kontaktannons, tänker jag lite fnittrande för mig själv när jag läser det. Ja, hade hon fått stanna lite längre på sjukhuset kanske hon hade hittat någon, vem vet. Fast min mamma vill inte ha någon gammal gubbe att ta hand om, brukar hon säga. Hon är stark, min mamma, hon vet vad hon vill. För det mesta är det på gott för henne själv.
Fast alldeles nu när jag skriver här ringer mamma att hon har ramlat på köksgolvet och inte kan ta sig upp. Så jag får släppa allt jag har för händer och åka in till henne direkt.
"Ge mig kraft...", tänker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)