Igår dog min mammas äldsta syster. Hon blev 90 år. Ett långt liv som människa.
Under några år var hon min extramamma, när min egen mamma inte orkade att vara mamma fullt ut.
Kanske sitter de nu tillsammans bland stjärnorna och pratar med varandra, min mamma och hennes storasyster? Vem vet? Jag tycker om att se den bilden framför mig just nu i alla fall, den tröstar mig.
Jag känner mig sorgsen att människor som funnits där hela mitt liv försvinner en efter en. Det gör ont, alldeles särskilt när det handlar om människor som jag känt nära känslomässiga band till.
Tack, min fina moster, för att du brydde dig om mig, alldeles särskilt under de där jobbiga åren i mitt liv. För att du bakade bullar till mig, lärde mig vika, dänka och mangla dukar så de blev riktigt fina.
Tack för att du lät mig ta pianolektioner, för att du lät mig få vara tillsammans med de vänner som jag tyckte om att vara tillsammans med.
Tack för att du stod där i nattlinnet och väntade på mig mitt i natten när jag kom hem efter att ha varit ute och dansat som tonåring. Tack för att du brydde dig om att jag kom hem till ditt hem, för orden du sa till mig när jag kom hem till dig.
Tack för att du tog ansvar för mig, för att du gav mig god mat och goda kakor.
Tack för att du skapade ett lugn och rutiner omkring mig i det kaos som var i mitt liv just då. Så gott som det nu gick.
Tack för att du tog med mig till tandläkaren så att jag fick mina tänder lagade. Tack för att du efteråt lät mig få välja en frukt i fruktaffären rakt över gatan. Den affären som de två systrarna hade. Fanns där en mogen persika brukade jag välja den.
Tack för att jag fick låna din symaskin och sy mig egna kläder. Det betydde mycket för mig.
Tack för att du berömde mig och fick mig att känna mig behövd.
Jag kommer alltid att minnas dig med tacksamhet.
Vila i frid.
