Döden och lidandet

Idag är en dag som jag önskar att jag inte hade behövt vara med om. Mamma fick kramper när jag var på sjukhuset och "kom bort". Hon kollapsade i rollatorn. Hennes ögon var vidöppna, hakan trillade ned och jag fick ingen kontakt med henne. Jag höll om henne, höll henne upprätt så gott jag kunde och trodde att hon dog i mina armar. Hon var helt stel.

Personalen har talat om att min mamma ibland "kommer bort", fast det är först idag som jag fick vara med om hur de menar.

Efteråt var mamma väldigt trött. Jag har aldrig förut sett min mamma så här. Det kändes smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra något.

Ikväll funderar jag kring meningen med lidandet före döden. Jag har sett det förut på nära håll. Finns det en mening med lidandet före döden?

Jag tänker på hur det är att föda, att det ibland kan innebära lidande innan man föds till världen. Kanske är lidandet före döden en födelse till något annat, till något nytt, ett liv? Jag vet inte. Jag funderar. Försöker att hitta sätt att hämta kraft för att orka.

Hur länge jag orkar hälsa på min mamma som jag gör nu, det vet jag inte. Det går en tid, det vet jag.

Jag har bara en enda bön nu ikväll.

Låt min fina, älskade, lilla mamma slippa lida. Låt henne få vila i kärlek. För det är hon värd.

Mamma och blommorna

Mamma sitter i fåtöljen vid fönstret på sjukhuset när jag kommer in till henne. Hon tittar i en bok med blommor som jag hämtat åt henne i bokhyllan i matsalen häromdagen.

"Vet du, jag har tänkt så mycket på blommor", säger mamma, och tittar på mig. "På tussilago ... gullvivor ... vitsippor ... och vad heter den där blomman nu igen, den tänkte jag så mycket på ...".

Mamma vilar sig, blundar och tänker.

"Liljekonvalj", säger mamma, tittar upp och ler. "Liljekonvaljer tänkte jag på. Hur de doftar. Och på björkarna, hur vackra de är när de slår ut, hur klibbiga de små gröna bladen är. Jag tänkte på de där rosa blommorna som växer i skogen, vad är det de heter?".

"Menar du linneorna, mamma", försöker jag.

"Nej, inte linnea, en annan liten rosa blomma, fast jag minns inte namnet".

Du klarar inte att stå på dina ben nu. Klarar inte att gå på toaletten själv. Du äter nästan inget alls, säger personalen. Dricker nästan inget alls längre heller. Bara små, små klunkar.

Jag tar en liten, liten bit av kanellängden när det är fika och räcker den till dig.

"Nej", säger du bestämt.

Fast du längtar efter en apelsin. Jag ber personalen om en och de skär den i klyftor åt dig så att du kan suga i dig saften.

Du vill leva. Fast du vill inte äta. Kanske kan du inte äta längre, kanske är det något inuti dig som gör att du inte kan det. Ingen vet. Inte jag, inte läkarna. Du har i alla fall inte ont, säger du.

"Det är inte lätt när det blir så här", säger sköterskan och lägger armen om mig när jag lämnar geriatriska avdelningen efter timmarna där.

Det gör så ont i mig att det känns som att någon skär i mig med kniv. Inget är någonsin över förrän det är över. Fortfarande har jag ett litet hopp i mig om en vändning. Det har du också, mamma.

"Du tror väl att jag kommer hem?", frågar du mig.

"Ja, mamma", svarar jag och tar mammas hand i min. "Det tror jag att du gör".