lördag 19 september 2020

Mårbackor

 




Hallonen

 


Soliga dagar


 Låt oss minnas de soliga dagar när livet gav så rikt i överflöd.

Var som vattnet

Var som vattnet

Flöda

Flyt förbi hindren

Ta med dig något på vägen

Ge liv

Ta dig fram hur trångt det än verkar

Mjuka upp

Glittra

Porla

Var som vattnet

Ge liv

Flöda, flöda

Var som vattnet

Flöda

Flyt förbi hindren

Ta med dig något på vägen

Ge liv

Ta dig fram hur trångt det än verkar

Mjuka upp 

Glittra

Porla

Var som vattnet

Ge liv

Flöda, flöda, flöda ...

 

(Anna-Karin)

måndag 14 september 2020

Mimmi i sommaren

De där allra varmaste dagarna i sommar var vi i trädgården hela tiden. Det var vår lilla hund Mimmi också. Hon hade sin alldeles egna filt som hon verkligen älskade att vara på i skuggan under vår stora lönn. Hon brydde sig inte alls om hundar som kanske skällde, eller en skata som flög omkring. Hon kan verkligen konsten att njuta och koppla av när det gäller. Så där som tjuren Ferdinand under sin korkek också kunde göra. Mimmi, vår alldeles egna lilla tjuren Ferdinand. Fast under en skogslönn.




Trädgårdssommar

Kryddträdgården, min potagere

Tack och lov att jag hade trädgården att vara i den här sommaren. Även om allt som hände gjorde att jag på något sätt inte tog in allt det vackra på samma sätt som jag brukar, så tog jag mig tid att fotografera en del. Bilder att njuta av länge efter att blomningen är över. På de här bilderna är det tidig sommar.


Ölandstoken intill trappan

Paradisbusken som börjar bli riktigt stor nu

Den söta lila syrenen på stam som doftar ljuvligt

Den gammeldags vita doftrosen



Vår katt 19 år




Midsommarafton fyllde vår katt 19 år. Hon är en så underbar katt, den snällaste katt man kan tänka sig. Klok och pratar mycket med oss. Hon har artros men annars är hon frisk. Varje dag med henne känns som en stor gåva. Särskilt med tanke på hennes ålder numera.

Gå till frissan - ingen självklarhet


Häromdagen var jag hos frissan. På salongen dit jag går har de fullt upp nu igen berättade min hårfrisörska. Så glad för deras skull. Själv får jag gå dit när vi är nästan helt ensamma där, jag och frissan. Och ibland helt ensamma. Vilken märklig tid detta är i livet. Så skönt att bli ompysslad en stund. Det behöver jag efter allt. Vem kunde tro att vi en dag skulle få uppleva att det inte är självklart att gå till frissan när man behöver det? Så många äldre och i riskgrupper som har corona-frisyrer nu.

måndag 7 september 2020

Tidig höstpromenad

Alla dessa promenader jag gått i sommar. För att inte tala om alla steg jag tagit i mitt liv. Där varje steg tagit mig dit där jag är nu. Och nästan alltid vid min sida under de senaste åtta åren, min lilla fina hund Mimmi. Den bästa PT jag kan ha, särskilt en vår och sommar som denna.

Nu är det redan september. Den första höstmånaden. Men idag på morgonen när jag var ute med Mimmi, värmde solen. Vinden var helt stilla. Himlen så där klart blå som den är den här tiden på året. Luften var frisk att andas. Visst går det lättare att andas den här tiden på året? Så känner jag det i alla fall.

En del träd börjar få höstnyanser på sina blad nu. Det är bara att njuta av allt som händer där i naturen. Ständig förvandling. Som i oss människor också. Även om vi inte tänker på det, så händer det ju massor i oss varje dygn. Jag tror att det var Kaj Pollak som berättade om att vi förändras så mycket på ett enda dygn att vi är egentligen en helt ny människa varje morgon när vi vaknar. Vilken hisnande tanke. Vilka möjligheter finns det inte i det, tänker jag.

lördag 5 september 2020

Vad rädslan gjorde med oss

Med all respekt för den svåra sjukdom som covid 19 kan vara, så funderar jag ibland över vad vi kommer att tänka när vi fått perspektiv på den tiden vi lever i. Pandemins tid. Vad rädslan för det okända gjorde med oss. Med oss alla i världen. Från den fattigaste till den mäktigaste. Från den unga till den riktigt årsrika.

Hur betedde vi oss? Mot andra. För oss själva. Hur var vi och vad gjorde vi när hela världen befann sig i panik och kris? Jag tror att jag har mycket att lära om mig själv när jag tänker på hur jag var den här tiden i mitt liv. Tid för eftertanke kring det tror jag är utvecklande för mig som människa.

Rädsla kan växa till panik. Kanske är det just det vi kommer att se i backspegeln. Hur farligt var viruset? Egentligen? Kanske var det själva rädslan för det okända som var det mest farliga? Som fick hela världen att stänga ner. Flygplanen att sluta flyga. Människor som inte fick göra som de ville själva längre. Soldater som vaktade så att människor höll sig inomhus. Människor som var tvungna att ha med sig en lapp om varför de var utomhus. Människor som hyrde ut sina hundar till andra därför att det gav en annan människa rättigheten att gå ut utomhus en liten, liten stund. Toalettpapper som tog slut. För att inte tala om handspriten. Värktabletter. Allt som saknades inom vården som skulle funnits där när det verkligen behövdes. All skyddsutrustning som skulle funnits i ett beredskapslager som inte var där när vi verkligen behövde det. Ja, jag kan inte räkna upp allt otroligt som hänt som väl aldrig jag trodde skulle kunna drabba så många människor samtidigt under så kort tid i hela världen. Som tur är finns allt dokumenterat på Internet om jag någonsin skulle glömma. Var det verkligen så farligt, undrar jag ibland? Eller var det paniken som härskade över oss? Vem kan svara på det. Inte jag. Kanske framtiden själv.

Var där någon som höll huvudet kallt? Vem i så fall? Kanske Anders Tegnell. Han har i alla fall sett rätt avslappnad ut i sina tröjor genom alltsammans och haft fokus på sin starka övertygelse att ta sig igenom detta. Hur rätt eller fel han hade, det kanske vi vet en dag. Eller inte.

Jag själv tog det ganska lugnt i början. Förstod nog inte alls vad som höll på att hända. Men när hela världen började stängas ned, ja, då drogs också jag med i rädslan. Jag bestämde mig för att fokusera på något meningsfullt som jag kunde påverka. Jag rensade i huset. Sorterade och städade. Höll mig aktiv. Sedan kom trädgårdsarbetet på våren. Kände mig lyckligt lottad att ha en trädgård då. Jag promenerade mycket. Tittade på serier. Höll mig informerad om vad som hände. Höll mig aktiv helt enkelt.

Om jag tänker efter, så är det så jag gjort perioder i mitt liv när det varit kaos. Det som jag vet nu som jag inte kände till när jag var yngre, det är att det också är viktigt att ta sig tid för vila när det är kaos, så att man inte blir helt utmattad. Tid för återhämtning på olika sätt har jag lärt mig att ge till mig själv sedan länge nu. Så också under den här tiden. Och jag har tagit mig tid att djupandas. Det gjorde jag aldrig någonsin förr.

En dag är allt detta historia. Och vi är de som levde då.

onsdag 2 september 2020

Bok: Ensam i Paris av Jojo Moyes

 

"Vad i hela friden ska jag då hitta på i höst", tänkte jag, "när jag inte kan gå på bio, inte på caféer och inte bjuda hem vänner som jag gillar att göra". Visserligen gav ju Anders Tegnell visst hopp igår när han sa att eftersom smittspridningen är så låg just nu kommer förmodligen 70+are och riskgrupper att kunna leva ungefär som alla andra kanske redan från oktober. Men jag tror ändå att vi kommer att ha kvar en försiktighet i oss. I alla fall tror jag att jag kommer att ha det ett bra tag efter allt vi upplevt.

Så jag har tänkt läsa fler böcker. Och blogga. Lyssna på musik. Se tv-serier och filmer.

Jag har precis läst ut boken "Ensam i Paris" av Jojo Moyes. Det är en novellsamling med nio noveller och två kortromaner. Temat för berättelserna är varma kärlekshistorier och älskvärda karaktärer. Hur blir det bättre än så för mig som inte är särskilt förtjust i spänning, thriller och liknande. Jag tycker att livet i sig är tillräckligt spännande. Hellre drömmer jag mig bort i en varm kärlekshistoria. Det kan vi inte få för många av tror jag. Tänk en nyhetstidning full av det! Hur underbart skulle inte det vara? 

Jag har läst böcker av Jojo Moyes förut. Hennes språk är vackert och beskriver målande både miljöer och människor. Berättelserna tar ofta oväntade vändningar. Det gör de i den här samlingen också. Kanske inte en bok som jag kommer att läsa en gång till. Men varje berättelse gav mig avkoppling och värme inuti och ibland ett och annat leende.

Tröstande dikt av Karin Boye

SMÅ TING

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet -

tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma -

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.


(Karin Boye)