Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!
Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.
Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...
Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.
När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?
Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.
Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.
Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.
Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.
Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.
Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.
Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.
Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.
Sedan kunde jag äntligen somna igen.
Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.
