Pärlyhyacinter, påskliljor i buntar eller tete-à-tete i krukor, blommande penséer i mängder av färger i flerpack eller färdigplanterade i korgar.
När jag besökte Västra Torget igår förmiddag var det ingen tvekan om att våren hittat dit redan den första mars i år.
Jag fick en härlig pratstund med en glad knalle som sålde rökt fisk och kroppkakor från Öland. Han talade så kärleksfullt om kroppkakorna han sålde och om hans eget favoritsätt att tillaga dem på; att skära dem i skivor, steka dem och sedan hälla över gräddmjölk och äta dem med lingon.
Jag smittades av hans entusiasm över kroppkakorna och köpte med mig fyra stycken hem.
Det blir andra gången i mitt liv idag som jag äter kroppkakor. Senast jag åt det var för kanske femton år sedan. På Öland.
Mina tankar gick flera gånger till mamma när jag vandrade på Västra Torget. Det är märkligt hur nuet kan blanda sig med minnen från förr. Det jag ser med mina ögon i det jag tror är ett nu. Och det jag ser i bilder i min hjärna som sägs vara ett då, något som varit.
Hur kan man säkert veta vad som är nu och vad som är då?
Ibland känns det som att mamma går intill mig fortfarande där på Västra Torget. Vi skrattar tillsammans. Tittar och känner på kläderna, håller dem mot varandra därför att vi är tillräckligt lika i längd och kroppsstorlek och färger för att vi ska kunna använda oss av varandras kroppar som speglar när vi provar kläder. Passar blusen mig kommer den att passa mamma. Och tvärtom.
Ibland hittar vi en tröja, ett fynd. Vi är båda två lika ivriga och glada just då. Vi diskuterar gardiner, kryddor, liv och död och människor, delar våra känslor, glädjor och bekymmer. Tröstar, stöttar och peppar.
Irriterar oss på varandra och smågrälar om vi verkligen har gått i just den raden av torgstånd redan eller inte. Skrattar när vi upptäcker att jo, det har vi redan gjort.
Fikar tillsammans i Pingstkyrkan efteråt. Vilar våra trötta ben. Babblar om allt mellan himmel och jord.
Den av oss som är minst trött bär den andres potatis, morötter och kassar med fynd hem till mammas lägenhet där jag parkerat min bil utanför.
Jag inser alltmer att jag förlorat min allra bästa vän någonsin i den här världen.
Mamma, vad jag saknar dig.
Tack för allt du gav mig.
Tack för att du fanns där för mig i sorg och glädje.
#Blogg100 - Dag 3
