"Åh, jag känner mig så lycklig att det känns som att jag ska gå på bröllop", sa mamma och hela hennes ansikte strålade mot mig ikväll där hon låg i sängen på sjukhuset.
Jag hade precis berättat för henne att imorgon får hon lämna sjukhuset för att komma till ett korttidsboende nära där jag bor.
Sedan tog min underbara, starka, kloka, visa, vackra mamma farväl av mig och mina nära på sitt alldeles eget, äkta, ärliga och speciella sätt. Hon berättade hur nöjd och tacksam hon känner sig att ha fått bli 85 år gammal. Hon sa att hon har inte ont och att hon är så lycklig att hon inte har ont. Hon sa att hon är inte rädd för att dö, trots att hon vet att hon är på väg att dö.
Vi kramade varandra länge flera gånger. Jag pussade henne på pannan och strök hennes silvergrå lockar. Vi talade om hur mycket vi älskar varandra. Jag tackade henne för allt hon gett mig, för att hon varit min mamma.
Mammas läkare talade med både henne och mig idag. Min mamma är mycket medveten om det som sker nu, enligt läkaren. Så känner jag det också.
Jag beundrar den styrka min mamma visar nu. Jag önskar att jag, när den dagen kommer, ska vara så stark som hon är.
Ja, mamma. Nu gör vi det. Vi gör ett "Happy End". Igen. Och vinkar glatt till varandra när vi skils åt. Med en känsla av att vi kommer att ses igen. Någon gång. Någonstans.
En gång sov jag under ditt hjärta, mamma.
För evigt bor vi i varandras hjärtan.
Ske det som nu ska ske.
En dag i taget.
