Det är Sverige och det är 60-tal och i min klass i skolan börjar en ny flicka den här dagen mitt i terminen. Hon har långt, mörkbrunt, vackert lockigt hår och stora mörka ögon. Fröken presenterar flickan för mig och mina klasskamrater och berättar att hon ska gå i vår klass en tid. Att hennes familj är kringresande.
På rasten leker jag med den nya flickan. Vi har roligt tillsammans och skrattar tillsammans. Hoppar hage. Vi är ungefär lika små och smala båda två.
Flickan frågar mig om jag vill komma hem till henne och leka någon dag. Det vill jag. Jag frågar min mamma och pappa om jag får och de säger ja.
Hand i hand går vi längs med Storgatan i samhället där jag bor. Från det stora gula tegelhuset där jag bor till flickans hem. Precis intill järnvägen står som en egen liten by av husvagnar. Det är där min nya kompis bor med sin familj.
Jag ser hundar som springer omkring och andra barn som leker där. Andra mörkhåriga barn med stora, vackra ögon som ser ut att vara syskon allesammans, så lika är de för mig. Fast de är inte syskon. Bara många olika, unika barn som liknar varandra. Jag ser vuxna gå omkring bland husvagnarna. De har annorlunda kläder på sig än vad jag är van vid att se i vårt lilla samhälle.
Jag och min nya kompis leker med varandra. Vi skuttar runt mellan husvagnarna. Fantiserar tillsammans. Fast ibland förstår inte min nya kompis vad jag säger. Då hittar vi på ett eget annat sätt att prata med varandra. Med fingrarna, vi ritar för varandra i sanden på marken och om inte ens det hjälper så skrattar vi tillsammans och skuttar vidare och hittar på en ny lek.
Ingen annan av mina klasskamrater leker med den nya flickan. Varför förstår inte jag. Fast jag funderar inte mera över det.
En dag är min nya kompis skolbänk tom. Fröken berättar att flickan har rest vidare med sin familj. Jag saknar min nya kompis.
Det är Sverige år 2013 och jag läser i tidningen på morgonen att polisen har ett register med över tusen barn i en olaglig kartläggning. Ett register över barn som är födda av romer. Ett register över vuxna och barn som registreras av ett enda skäl; att de är romer.
Jag känner att jag vill kräkas, jag mår illa. Jag läser en gång till för att försöka förstå det jag precis har läst.
Ute i trädgården tvättar jag trädgårdsmöblerna som ska in i förrådet för vintern. Hela tiden har jag gråten i min hals. Jag kämpar mot den och jag känner mig så arg och förtvivlad, så sorgsen djupt där inuti mig.
Jag vill så gärna tro att människan föds god. Jag vill så gärna tro att människan först av allt vill gott mot varandra. Jag vill så gärna tro att människan lär av de misstag hon gör. Jag vill så gärna tro på fred och att vi genom de misstag vi gör som människor hela tiden utvecklas till något större, något bättre. Jag vill så gärna tro att vi tillsammans kan skapa en värld där alla människor kan känna sig trygga och fria.
Fast den här morgonen i Sverige år 2013 har jag precis mist min tro på att det är just så.
Och det gör så ont i mig.
Varje barn har rätt att få vara barn. Att oavsett bakgrund, härkomst, föräldrar, få samma möjligheter och rättigheter som vilket annat barn som helst.
Att sortera människor efter etnicitet, härkomst eller utseende är ett brott. Och brottslingen är i det här fallet självaste polisen i Sverige.
Varje litet barn och människa är född fri. Ingen människa har rätten att döma en annan människa i förväg.
Igår läste jag om romer och barn som registreras i Sverige av polisen.
Jag önskar att det hade varit en lögn. Fast det är sanning.
Min kompis från 60-talet ... Jag undrar om hon finns med i registret?
Någonstans djupt där inuti mig i mitt hjärtas minne kan jag fortfarande höra henne skratta.
Läs även: DN - Allt om polisens registrering av romer
"Vad vi nu bevittnar är en nationell katastrof"
SR: "Romerska ungdomsförbundet kräver svar från Ask"
