Nu är maken hemma och jag försöker pusta ut.
Troligen en mycket kraftig stressreaktion, alltså ingen stroke. Mediciner utskrivna + tankar kring kost och motion.
Jag är tacksam och önskar att han tar till sig det som hänt. Att han hittar sitt sätt att få mindre stress i sitt liv.
Tack alla som tänkt på oss.
Nu blir det fokus på dotterns bal och student.
Oro blir till tacksamhet som blir till glädje!